Etikettarkiv: Anna Faris

Nov 13 2017

Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!

Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Maj 18 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 10 (2003/2004)

friendsseason10I den sista och avslutande säsongen för våra Vänner handlar det förstås mest om att…just avsluta.
Trådar sys ihop och cirklar sluts och..tja…allt det där.
På det hela taget en mycket stabil och minst lika underhållande säsong som den föregående. Om än med ett litet avskedets sorg i denna ju längre avsnitten tar sig genom säsongen. Fattas bara annat.

Annars börjar det nästan som vanligt.
En direkt fortsättning på avslutningen i den föregående säsongsfinalen, där det återigen hettar till mellan Joey och Rachel! Minsann! Upplagt för lite trivsam springa-i-dörrar-humor innan det så bär åter hem till gamla hederliga NY igen.

En stor del av finalsäsongen går förstås åt till att handla om Chandler och Monicas strävan efter att kunna adoptera, och de besvärligheter (inte utan patenterad Chandler-humor!) som följer på detta. Till slut löser sig förstås det också för paret och de hittar sin surrogatmamma i den något eljest lagda Erica (Anna Faris)….och får dessutom en trevlig liten överraskning i elfte timmen!2

Ross och Rachel är den ongoing storylinen som aldrig tycktes ta slut. På ett eller annat sätt var den förstås tvungen att göra det i just denna säsong. Här kan man ju minst sagt påstå att det gått upp och ned mest hela tiden, som en rejäl berg- och dalbana mellan de båda Vännerna. Men också ett smart och effektivt sätt av manusfolket genom alla åren….att hela tiden hålla oss i nån sorts ovisshet om hur det hela skulle sluta. Som trogen tittare får man FÖRSTÅS sin belöning i det allra sista avsnittet…men jag ska erkänna att jag minsann HELT hade glömt hur det nu ändå avlöpte till slut!!
Å andra sidan behöver man ju inte vara någon större Einstein för att fatta hur det skulle gå!

Säsongen kommer över 18 avsnitt, några färre än normalt således. Vilket bl.a. har sin förklaring i att Jennifer Aniston bara ställde upp på en sista säsong om man kunde garantera att inspelningen skulle vara avslutad i tid för att hon skulle kunna ägna sig åt ett kommande filmprojekt. Det är ändå en ganska bra mix av de ”nödvändiga” avsnitten som behövs för att avsluta storylinen…och de ”tramsavsnitt” som bara finns för att underhålla in i det sista.

9 3

Nonsensavsnitten håller som vanligt nu på slutet av Vänner-sagan riktigt hög klass och jag skrattar högt åt galenskaperna mer än en gång kan jag säga! Som om manusfolket till slut fått tyglarna lössläppta helt och hållet och kan ta ut svängarna ordentligt!

Vi får således en flytt för Chandler och Monica, Rachel får jobberbjudande i Paris (!), Ross får till slut släppa på sin stirrighet och dessutom komma till sans med vad allt handlar för honom, Joey får visa upp oanad moral och vishet (!), och Phoebe får äntligen gifta sig med sin Mike (Paul Rudd)!! Härligt!
Och så lägger vi till allt detta ett par rejäla portioner av den sköna humor som ALLTID varit signum för Vänner. Tack och bock.

7 8

Matthew Perry seglar ur Vänner-världen med sin flagga i topp. Till slut. Han var saknad ett bra tag när det var som värst med privatlivet….men hittade formen i elfte timmen. Courteney Cox och Matt LeBlanc har en easyness som gör sina figurer till galna och knäppa karaktärer vilka kommer att skrattas åt och med länge och i många reprisår! Och så Jennifer Aniston och David Schwimmer! Har två skådisar haft mer kemi i serien än vad de har!? Tveksamt. De sätter ALLT tillsammans. Ända in i mål! Man kan inte annat än älska dem. Till sist…hon som har kommit att bli min UNDERBARA FAVORIT under denna återtitt; Lisa Kudrow! Jag tror jag blev lite kär i henne under de här 10 säsongerna nu.
Det räcker så. Säger allt.

Den avslutande säsongen har förstås avsnitt som är roligare än de andra, men jag ger mig inte in på detaljerna och väljer istället att se hela säsongen som en sorts trivsam och välsmakande resa in mot det oåterkalleliga slutet. För det kommer ju såklart. Finalavsnittet. Och dessutom, det är ett riktigt BRA sista avsnitt! Alla trådar knyts verkligen ihop och det mesta som man vill ska hända…händer också!

4 

Slutscenen blir på ett sätt episk och verkligen ett AVSLUT av ett kapitel i de sex vännernas liv, och det är lite passande kanske att det är Chandler som får seriens absolut sista replik….”Where!?”

Vid prisceremonierna detta år var förstås serien på tapeten igen, men fick nu bara ”nöja sig” med att vara nominerad i ett par klasser. Inga vinster detta år. Förutom kärleken hos miljoners med tittare förstås! Finalavsnittet den 6 maj 2004 var då årtiondets mest sedda avslutning på en serie med 53 miljoner tittare i USA. Det var också vid tidpunkten den fjärde mest sedda finalen av en serie i tv-historien i USA.

1 

 

Man kan tycka vad man vill om Vänner, och dess ibland kanske politiskt korrekta och lite tillrättalagda humor. Men jag menar att den här serien skrev om spelplanen för kommande komediserier. Utan denna, ingen How I met your mother t.ex. Tror jag. Vänner tog ett koncept och formade det på ett smart och slugt sätt. Skapade karaktärer man kunde och ville hänga med så mycket det bara gick.

För vissa, som Jennifer Aniston, var det en snygg språngbräda in i filmindustrin. För andra, som Matthew Perry, innebar den vissa oönskade bieffekter. Jag tror dock att för alla inblandade, och för oss som tittat, har det varit upplevelser som verkligen varit speciella och kommer att dröja kvar i minnen.
I alla fall hos oss som var i ”rätt generation” när serien skapades. För senare generationer blir det förhoppningsvis en mycket trevlig bekantskap att göra!

 5

Så, dårå.
Det var alles. 10 säsonger av Vänner har plöjts!

Och vet du, jag njöt av varenda sekund!

   

 

10

Tack för allt!

 

Sep 29 2011

Yogi Björn (2010)

Eftersom jag ständigt försöker leva efter devisen om att man inte är äldre än man gör sig, parat med ett stadigt egenpåstående om att jag har en livlig och frisinnad fantasi, så känns det alltid rätt att bänka sig framför en ny tecknad/animerad/datafixad rulle där främsta målgruppen är kids i yngre och äldre åldrar. På senare år är ju framför allt Disney och Dreamworks med sitt vuxenflörtande skyldiga till att även mammor och pappor (och all andra vuxna också gubevars!) kan ha stort utbyte av verken som visas upp.

I de allra flesta fall alltså. Dock inte här.
Yogi Björn kommer en annan ihåg från det ljuva 70-talet. Både som taffligt tecknade kortfilmer (någon gång…om man hade tur i något sommarlovsprogram eller julmorgonsdito..) eller via den serietidning som jag vill minnas fanns under en kortare tid. Yogi och hans björnpolare Boo-Boo hade som enda sysselsättning att sno picknick-korgar från allmänheten i den mäktiga nationalparken Jellystone .  Den ständige antagonisten var förstås parkvakten Ranger Smith som alltid fick på skallen och var losern i sällskapet.

Klart att det skulle komma toppmodern och datoriserad variant på den egoistiske björnens äventyr förr eller senare. Här i Sverige kan vi nog med rätta ställa oss lite frågande till varför, men i USA hör troligen serien till de mer kända under årtiondena som passerat.

Dessvärre blir det inte en av de mer lyckade upplevelserna för ett fritt filmsinne. Storyn är en tunn soppa om att skumma styrande i staden vill stänga den älskade nationalparken, och då tvingas naturligtvis Yogi och Ranger Smith jobba tillsammans för att komma på en plan att stoppa detta. Eftersom  skådisen Tom Cavanagh i rollen som gnällig parkchef  inte ska behöva agera mot två datoranimerade björnar genom hela filmen, kastas raskt också en lättare förvirrad och spånig kvinna in i handlingen som han kan kära ned sig i.

Ambitionen, till skillnad från hos Disney och Dreamworks (här är det Warner Studios som håller i bucksen), tycks uppenbarligen inte vara att flörta med den eventuella vuxenskara som också kan tänkas titta och därför blir resultatet rejält övertydligt, fyrkantigt och utan sting i humorn. Några snygga dubbelbottnade dialoger eller snirkliga passningar står inte heller att skåda så långt man kan titta i den grönskande nationalparken där huvuddelen av filmen utspelas.

Inget fel på tekniken och datafixet dock. Björnarna beter sig de ska anno 2011 i den digitala datavärlden, bakom rösterna hittas självaste Dan Aykroyd (fast det inte låter som det ett dugg!) och Justin Timberlake (helt otippat om du frågar mig!) Cavanagh och Anna Faris får stå för det mänskliga agerandet, men inte ens de kan undvika att det blir stelt och träigt mest hela tiden.

Yogi Björn landar rätt mycket i ett ganska stort ”Jaså” och ”Jahapp”. Ambitionen känns påtagligt liten här och det hela framstår som pliktskyldigt framvärkt utan någon större tanke om helheten. Frågan är om ens barnen tycker det är speciellt kul?
Mättad marknad månne?

“Bears are supposed to avoid people, not run around stealing their food!”
“Boo-Boo and I would never disturb family pic-a-nics!”