Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!


Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Annonser

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

The VVitch: A New England Folktale (2015)

the-witch-posterHäxerier eller bara en familj i förfall?
Frågetecknen hopar sig på obehagligt och nervpirrande sätt i regissören Robert Eggers spelfilmsdebut där han också står för det nedplitade manuset.

Vardagen i New England i nådens år 1630 är ingen dans på rosor. Familjeförsörjaren William (Ralph Ineson) är mer intresserad av att få en fungerande tillvaro med rejäla dagsverken än att hänge sig fullständigt åt Gud och religionen i varje andetag. Inget man gör ostraffat i det lilla samhället. Familjen, William med fru och fem barn, blir utkastade från kolonin och bestämmer sig för att starta en ny framtid på ny mark i den stora ödsligheten. På randen till en stor och mörk skog ska ett nytt liv skapas. Hårt arbete och grödor som ska bära frukt.

Isolerat värre alltså och de stackars nybyggarna har bara sig själva att luta sig mot. Familjeband stärks, men visst tär också närheten på var och en av dem? Vi följer vardagen främst ur äldsta dottern Thomasins (Anya Taylor-Joy) ögon. Pappa William sätter hårt arbete i främsta rummet medans mamman Katherine (Kate Dicke) vänder sig till Gud i nästan allt hon gör. Vedermödorna börjar när plötsligt yngsta barnet bara försvinner. Poff. I ett andetag. Ena sekunden där, andra borta. Spårlöst. Vad händer? Vem är skyldig? VAD är skyldig?

Ojoj, detta var obehagligt värre. Luriga krafter verkar smyga runt knutarna. Eller är det bara vansinnets förfall som nästlar sig in hos den hårt prövade familjen? Nya katastrofer drabbar de olycksaliga. Katherine vänder sig helt till Gud och William tror mer på handfasta åtgärder. Och vad är det de yngsta barnen dillar om när det gäller röster och rykten..och en knasig get?

Den som nu möjligen väntar sig en ryslighet med de vanliga ingredienserna blir troligen besviken. Tempot är sävligt, storyn flyter fram och får ta sin tid. Som tittare känner jag mig aldrig säker på vad som kommer att ske härnäst. Vilket höjer spänningen i min mage i alla fall. Mixat med den där obehagliga känslan att något är väldigt fel.

the-witch-2

här ska levas i fridfullhet…eller…?

Eggers och hans minimala ensemble levererar. Minst sagt!
Den isolerade och utlämnade miljön firar stora triumfer och jag har inga som helst problem med att ta in känslan hur det måste ha känts att bo där, mitt ute i spenaten…i ett knappt utforskat land. Plus alla förmaningar om dygden och vikten av att ha den enda sanna tron i en vildmark där det påstådda (?) hotet från onda krafter hela tiden väntade på ett tillfälle att slå klorna i de lättledda.

Eggers har enligt uppgift utgått från nedskrivna berättelser från den här tiden, vilket också innebär att dialogen i filmen är på rejäl gammelengelska (tack för svensk text på mitt importexemplar!) Klurigt, men effektfullt! Upplösningen är lika spännande som den är gåtfull! Sägner, myter och ett alldeles normalt stackars familjedrama mixas i en mörk kompott, vilket får mig att tjusas lite extra av storyn.

Lågmält, långsamt och riktigt skrämmande.
Dock inget för den som vill se effekter och gore.