Crazy Rich Asians (2018)

Rom-com i färgglad kostym, sort of! New York-tjejen Rachel med asiatiskt ursprung tycker livet är ganska gött med fästmannen (gillar det gamla ordet!) Nick i staden som aldrig sover. Bra jobb, bra inkomst, bra kärlek. Bra liv helt enkelt. När Nick plötsligt föreslår att Rachel ska hänga med honom ”hem” till släkten i Singapore i samband med att Nicks bästa vän ska gifta sig, låter det väl som en käck idé. Bröllop the old way så att säga. Och ett ypperligt tillfälle för Rachel att träffa Nicks familj. Chocken när Rachel också plötsligt upptäcker att Nicks familj är typ bland Asiens rikaste ever! Och hans barndomsvänner lirar i nästan samma liga! Och det vet man ju….hur rikingar partajar! Kan detta passa Rachel tro? Största hindret visar sig bli Nicks mamma, konservativa Eleanor (Michelle Yeoh) som direkt visar visar vilka krav hon har på hur hennes sons flickvänner bör vara. Att vara dotter till en mamma som övergav Asien för ett liv i väst…..faller inte Eleanor i smaken. Minst sagt.
Mysigt underhållande detta. Samtidigt som gamla klassiska frågorna om klasstillhörighet och arvssynder plockas fram igen. Det är vansinnigt färgglatt också! Som att vara träffad av hundratals paintball-kulor på en och samma gång. Romantiken flödar hos rikingarna, den lite akwarda asiatiska humorn får också röja runt lite. Rachel kastas mellan intrycken, där det ena tycks vara flådigare än det andra!

Den som vill hittar naturligtvis fel och brister och ständigt uttjatade klyschor här. Frågan är om man vill det? Om det inte istället är goare att bara hänga med på mys-resan. Constance Wu och Henry Golding är ett charmigt par som Rachel och Nick, som givetvis får jobba för tomtebolyckan. Men det visste vi ju redan. Det är lite Pretty Woman i nån sorts asiatisk upphottad version….okej…eller kanske inte ändå. Dock en sån där rulle som ger dig trivselkänsla i magen, och inte skäms för det svulstiga sättet den gör det på! Dessutom är bröllopet i filmen vansinnigt vackert! Nästan tårdrypande snyggt. Och ett galet bevis på vad man kan slösa pengar på om man är just Crazy Rich Asians!
Mumma för en fredagsmyskväll!

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

Mechanic: Resurrection (2016)

mechanic_posterSällan har väl epitetet ”bakfyllefilm”…eller ”dagen-efter-film” passat bättre.
Helt enkelt en rulle som aldrig hade behövts göras, men nu när du ändå ser på den..erbjuder den en stunds löjligt simpel underhållning då och då. Och sen, POFF, har du glömt det hela. Jag lovar.

Den fiffige lönnmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) är tillbaka. Mot sin vilja. Från livet som officiellt död tvingas han tillbaka in i branschen av ett badass som tvingar honom att utföra tre (3!) olika attentat runtom i världen. Annars kommer hans nya kärleksintresse Gina (en rådjursögd Jessica Alba), som han för övrigt träffade 20 minuter in i filmen och därav självklart har en betongstark dragning till…hrm.., att döden dö på det hemskaste sätt. Skrev jag att hon jobbade med sjukvård i fattiga områden…?

Ojoj. Snacka om ansträngd story. Vilket hittepå. Nästan så man blir förbannad om man börjar tänka på det faktiskt. men jag orkar inte elda upp mig. Det krävs absolut ingenting för den här rullen och jag tänker att det ändå finns rullar som är värre.

mechanic-resurrection-featured-03-790x526

redo att släppa loss lite Statham-mayhem

Det som räddar denna uppföljarfilm från motorsågen är det faktum att den ändå är rätt snyggt gjord, innehåller ett par fräsiga sekvenser när Bishop visar vad han kan i ”branschen”…och att det är just Jason S i huvudrollen. Jag har samma kärlek till honom som till exempel Nic Cage. De får alltid en ny chans. Oavsett sunkrulle. Att se Statham spöa badass kan man ju ta vilken dag som helst i veckan. Och se på fan, har man inte lyckats knöa in Tommy Lee Jones på en kaffekvart också (men vad Michelle Yeoh gör i den här skapelsen är en gåta).

Finfina vykortsmiljöer. En donna som ska räddas. En bindgalen skurk. En fixare. En motvillig hjälte. Jag tänker fattigmans-James-Bond. Varför filmen har gjorts är dock ännu en gåta. Men det orkar jag heller inte tänka på särskilt länge. Filmen bara…är.

Ansträngt värre med vissa underhållningsinslag.

Sommarklubben: Sunshine (2007)

Får med sitt passande namn inleda sommarens ”klubberi”.

Toksnygg och stilren rymdis av Danny Boyle där detaljerna och den klaustrofobiska känslan sannerligen inte behöver skämmas för sig!

I framtiden håller solen på att slockna och besättningen på rymdskeppet Icarus II är nu på väg mot vår närmaste stjärna för att bränna av den fetaste atombomb som finns rakt in i solen för att få den att ”reboota”. Galet uppdrag, och galnare blir det när problemen naturligtvis tar kölapp och sätter den nerviga besättningen på hårda prov.

Glöm traditionella alienhot, här är det människans egna tillkortakommanden som står i fokus. Boyle tankar ur det mesta ur sina skådisar med Cillian Murphy i centrum som ”svår” forskare otåligt påhejad  av bla Chris Evans, Rose Byrne och Michelle Yeoh som mer traditionella rymdfarare.

Sunshine är läcker att skåda med lurigt inbakad svårmod i storyn, och solen som sådan får en nästan mytisk aura över sig. Stilenlig rymdspänning som blandas friskt med kvasifilosofiska funderingar och oväntade överraskningar. Extra bonus: de ca 7 sekunder som är inspelade i…..Stockholm…!
Återhållsamt berättad men med olycksbådande mäktig stämning. Mycket bra.