Ibland är det verkligen tillfälligheter som styr riktningen på filmtittandet och vilken väg det ska ta just för stunden. Det kan vara humörets spontana impuls, en nyfikenhets otåliga längtan eller bara en liten oväntad detalj.

Precis som med dagens objekt. Det började egentligen som en liten kommentarsutväxkling borta hos filmitch angående regissören Brian De Palma. Och om vilka filmer man  möjligen höll högt av denne regissör. Bland de som jag stolpade upp fanns då detta sci-fi-drama, som jag alltså enligt egen utsago påstod att De Palma ändå lyckats med. Just dessa tankegångar födde då, helt naturligt i en filmnördhjärna, en plötsligt längtan efter att se om denna rulle vilken jag inte skådat på säkert minst 7 år. Bort till samlingshyllan och i med rullen!

Det handlar alltså om framtiden och mer specifikt planeten Mars. Denna ständigt lockande röda himlakropp med sina eventuella hemligheter. Och som av en tillfällighet just när detta skrivs i augusti 2012 så har precis en liten farkost landat på Mars i verkligheten! Det kan man ju kalla en slump som nästan ser ut som en tanke!

Nåväl, i filmen sticker den första Mars-expeditionen iväg, når fram och börjar sina förutbestämda undersökningar. Ganska snart, för att inte säga nästan direkt, går allt käpprätt åt skogen och en mystisk…kraft….verkar sabba hela upplägget. På jorden fattar man snabbt att något är lurt när inga livstecken hörs och en räddningsexpedition trollas fram under lednig av stabile Tim Robbins, som dessutom kan räkna in Gary Sinise, Connie Nielsen och Jerry O´Connell i astronautligan. Naturligtvis handlar det också om känslor då allas bästis Don Cheadle är en av de saknade. Takeoff mot Mars igen således!

Som sagt, jag har alltid tyckt att De Palma haft snygg koll på sin film och drivet. Och visst är det snyggt under första timmen. Synd att påstå att tempot rusar fram, men istället kan man njuta av rätt fräsiga detaljer rent visuellt och nog fångar manuset ganska väl känslan av hur en möjlig rymdfärd inte alltför långt in i framtiden skulle kunna se ut.

helt fel läge att få ”den-bekymrade-minen”…

Hur intressant en sakta kokande sci-fi-anrättning än kan vara så måste det naturligtvis till ett par extra ingredienser som för att höja temperaturen lite. Sinise är en plågad typ som lider av alltför sorgliga minnen av en bortgången hustru, Robbins och Nielsen är gifta i filmen så där kan lite extra känslor tryckas in. Speciellt om manuset slänger in oväntad dramatik som hotar att stjälpa hela rymdresan! Och detta alltså innan de ens kommit fram och kan ta del av mysteriet som möjligen döljer sig i Marsgruset. Och ska man nu hitta bästisen Cheadle också? Alla i denna minirollista gör dock precis vad som förväntas med sina roller och bäst känns som vanligt Robbins.

Jaha ja, fram till att filmen egentligen bara ska tas hem, hängas in på de stabila hängarna i garderoben, är det riktigt trivsamt. De som suktar efter fartig och röjig rymdaction blir möjligen besvikna. De Palma har mer för avsikt att köra drama fullt ut. Nästan. För när slutet ska summeras inser jag att jag möjligen får sätta mina lovord på skam en aning. Inte så mycket för innehållet och filmens teorier, de är skönt fantasifulla och så goda som något i dagens konspirationsvärld. Nej, mer för att sista delen känns irriterande ihophafsad. Det kapas ordentligt på hörnen och plötsligt misstänker man att De Palma tappat intresset och bara snabbt som fan vill avsluta. Flummigheten blir sas på tok för stark och plötsligt känns det som en fattigmansversion av 2001 och Närkontakt… man skådar.

Mission to Mars har sina kvalitéer som teknikdrama från en icke helt avlägsen framtid. Manuset väver lite snyggt in vissa verklighetselement i den fantasifulla utvecklingen, men tenderar i slutet att gå lite väl överstyr. Och dessutom inte klara av att hålla koll på den värsta sliskigheten. Bäst under första hälften för att sedan sagga till sig ordentligt. Och…det kanske trots allt inte är bland det allra bästa De Palma tryckt ur sig om jag nu får revidera mina tankar lite…