När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.