#sommarklubben: Thunderbolt and Lightfoot(1974)

Än en gång Clint Eastwood och 70-tal. Kanske var detta hans mest intressanta årtionde…?

Här i rulle som nog ändå mest domineras av den UNGE Jeff Bridges som Eastwoods nyfunna kompis ute på bystan i Montana. Eastwood (Thunderbolt) är på flykt undan sura fd rånarkompisar och Bridges (Lightfoot) bara driftar runt i USA sådär lite allmänt. Snart kommer dock alla att stråla samman för ännu ett rånförsök mot samma ställe som förra gången Eastwood och gänget slog till.

En riktigt lågmäld men ändå underhållande heist/drama-rulle. Dessutom med lite ostigt lökig humor vid sidan om. Skriven och regisserad av Michael Cimino, för övrigt hans regidebut. Filmen lider hårt av 70-talsdetaljer och klädvalen huvudpersonerna gör är inget att skriva hem om eller minnas. Undantaget möjligen Clints stenhårda sportskjorta i blå lyster. Filmen bjuder på ett par sköna tidstypiska scener över ett strålande Montana-landskap. Med tillhörande musik för ändamålet. Läser mig till att Cimino var inspirerad av bla Easy Rider (!), och ville göra en egen hyllning till den fria människan och de stora vidderna. Kan nog tycka att han lyckats rätt bra, mitt i alla heistplaner. En av de första Eastwood-rullarna jag såg i unga dar faktiskt.

Clint stabil som en bautasten förstås. Bridges är lite överallt i humör, tempo och iver. Så pass bra att han faktiskt drog hem en Oscar-nominering för bästa biroll. Dessutom räknar vi in Eastwoods gamle kompis George Kennedy och Geoffrey Lewis (som senare skulle komma att hänga med Clint i Nu Fightas Vi-filmerna) i skurkligan. Alla gör det helt enkelt rätt underhållande tillsammans. Falkögda hinner också uppfatta dåren GaryBusey i en liten miniroll!

En av Eastwoods ”lugnare” rullar från ”sjuttistalet”, men också en av de mer trivsamma.

Stulen rikedom i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Logan (2017)

LOgan_posterBioåret 2017 fortsätter kicka igång på bästa sätt. Nu med en smällkaramell som heter duga!

Hugh Jackmans last stand som den kloförsedde mutanten man myst ihop med genom åren. Jackman ser således vägs ände med sin figur, gick dock med på ett sista framträdande. Men bara om han och regissören James Mangold, som också basade över förra delen i ”trilogin”, fick berätta filmen på sitt sätt. Grönt ljus från filmbolaget, vilket bl.a. innebar att de också böjde sig för kravet att ge filmen en högre åldersgräns. Och jävlar i min lilla låda vad DET märks! Är detta den blodigaste, mörkaste och mest våldsamma filmen om en X-men-figur ever?? Kanske!

Framtiden är inte alltid ljus. Dagens rulle är ett bevis på det. I ett solkigt och gritty Texas anno runt 2029 försörjer sig Logan som limo-driver. Trött, sliten, härjad och uppenbarligen märkt av åren (de många åren!) som passerat förbi. Den märkliga metallen i hans kropp håller också uppenbarligen på att förgöra honom från insidan.
På andra sidan gränsen, i Mexiko, har den ärrade kämpen sina bopålar. Tillsammans med den torrvitsande albino-mutanten Caliban (Stephen Merchant minsann!) hjälps de åt att ta hand om en lika åldrad, sliten och numera sjuklig professor Xavier (Patrick Stewart tillbaka i sin paradroll). En professor långt ifrån sin glans dagar. Kanske rentav ansvarig för att alla andra X-Men numera är förintade från jordens yta?? Små hintar om detta kan anas i den mörka dialogen mellan Logan och Xavier. Livet är sannerligen icke en fest längre. Bara en dyster resa in i en framtid till synes utan mutanter. Och utan hopp.

MEN, pang, smack doobelidong så ändras allt när den lilla flickan Laura (Dafne Keen) gör entré i Logans värld. Med en till synes mystisk bakgrund, förmågor som matchar den gamle järven och ett buttert yttre som banne mig inte går att värja sig mot (anticharm som går hem?), tar hon över showen och storyn.
Damn, vad hon gör det! Kan vara den coolaste filmtjej jag har sett på år och dag på film!

Och jäklar vad bra detta blir när manuset tar fart! Mangold berättar inte bara en story som har sin nästan logiska och naturliga plats i X-Men-universumet…han tillför också ett sorts drama och djup som kanske normalt sett inte hittas i rullar av den här karaktären (som jag förstått har Mangold tagit ramstoryn från serien ”Old man Logan” och i den skapat en egen vinkel). Jag sitter med vibbar från gamla westerns, T2, den obehagliga men fascinerande Vägen. Det blir en sorts roadmovie. Men också en resa för Logans inre. Mot en möjlig försoning med hela sin existens. En superhjältefilm UTAN det bombastiska! Gott hantverk säger jag bara!

Hugh-Jackman-in-Logan-

trött, sliten…men fortfarande förbannad då och då

Men vänta, det blir inte bara djupsinnigheter såklart. En ny skurkliga med rälig och stenhård typ i form av den iskalle Pierce (Boyd Holbrook) som drillar sina legoknektar i att jaga runt efter Logan och hans dyrbara last. Där även den stiffe professorn får hänga med på resan! Och som sagt, det är hårt. Stenhårt! En kamera som icke på något sätt väjer för kapade lemmar, ituhuggna huvuden och klospetsade bröstkorgar.  Det röda blodet forsar och den gamle superhjälten flashar sina djuriska instinkter på ett sätt vi aldrig sett förut i franchisen.

Bryt ned historien och den är i grunden en enkel skapelse. Istället fyller Mangold, Jackman, Stewart och de andra den med synnerligen underhållande, engagerande och lite tragiskt innehåll. Och om man ibland får önska sig snygga slut och hopknytande av säckar, historier..you name it..så får man det idag. Så jäkla bra slut har jag icke skådat sedan Rocky Balboa 2006! Hugh Jackman kan gå med högt huvud och belåten min från denna numera ikoniska figur. Kanske också med en liten önskan, som jag mer än gärna stämmer upp i; låt nu detta vara nog. Med allt. Det blir inte finare än så såhär.

En av 2017 års bästa rullar! Redan! Yesss sireee Bob!

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-gifts-poster-01Veckan röjer på med lite mer raffel om de jobbigt odöda och deras kamp för att utplåna den sista normala människan. Typ.

Just när jag trodde att smällkaramellen Train to Busan nog var 2016 års bästa besök i genren…kanske jag ändå måste ta ett steg mot skampålen och erkänna mitt förra uttalande som lite förhastat. Men vänta, möjligen behöver jag inte det ändå. Den förra rullen, och dagens, kanske kan samsas däruppe på tronen bland filmer som kan konsten att vara både spännande och engagerande till slutet? Och lite lagom creepy.

Återigen dyster framtid. Människan går än en gång den tunga kampen mot de dreglande och skogstokiga varelserna som bara vill slita din kropp i stycken. Här går de under benämningen ”hungries” och hålls på avstånd utanför en armébas någonstans i det lantliga England. På basen bedrivs forskning på ett antal barn som har det tvivelaktiga nöjet att vara hybrider mellan vanlig människa och smittad zombie (ok, jag använde ordet igen). Märkligt nog kan kidsen både tänka och prata som vanligt..men visa dem en bar arm eller blottat ben…och deras beteende blir minst sagt…olustigt. Gulp.

Tålmodiga läraren Helen (snygg-Gemma Arterton) gör sitt bästa för att ingjuta mänskligt hopp i kidsen medans forskaren Dr Caldwell (Glenn Glose…eller är det Glenn Hysén!??) mest vill utföra kirurgiska ingrepp på barnen då hon anser att hemligheten till att skapa ett vaccin finns i hjärnan på de udda kidsen. Unga Melanie (Sennia Nanua) är extra skärpt och med i matchen. Att hon dessutom skapat ett band till Helen måste väl vara bra. Eller?

Ahhh, säger jag. Brittiskt drama-action-röj igen. Av bästa märke! En udda fågel i genren? Ett framtidsdrama där svettiga actionbitar är intryckta på lämpliga ställen. En kamerahantering med effektiva ryckiga rörelser då och då i det kaos som uppstår. Avskalat och ganska rått. Jag tänker på snygga scener i 28 dagar senare. Till exempel. Britterna kan verkligen grejen med att mixa svart drama med intensiv action. För mitt i allt filosoferande om vad som är mänskligt eller ej, blir det full fart på storyn när basen plötsligt invaderas av ”the hungries” och trion ovan måste fly för livet. Melanie kan ju sitta med mänsklighetens sista hopp inom sig. Ut i bushen, och vidare in mot ödsliga stadsområden. Det är snyggt och det är domedagsaktigt. Well played av herr regissör Colm McCarthy (som kommer från tv-världen och bla rattat både avsnitt av Sherlock och Peaky Blinders). Hög klass på hela produktionen.

the-girl-with-all-the-gifts-movie-picture-5

Glenna tar sig en funderare

Jag tar till mig  förhållandet mellan Helen och Melanie. Känner en sorts sorg för Melanie som måste hantera sin dubbla natur (lysande spelat av debutanten Nanua). Hela ämnet med smittan behandlas snyggt och ändå sterilt och sakligt. Helen utvecklar en sorts modersinstinkt och forskaren Caldwell har en helt annan syn på hela situationen. Ett sorts ställningskrig mellan dem. Plus en stabil Paddy Considine som luttrad miltärsnubbe i mitten. Alltid najs att se honom.

Jajamensan, detta var smutta grejer att uppleva! Att zombi..flåt..the hungries dessutom använder den numera patenterade ”duracell-stilen”, dvs att förvandlas till skrikande, frustande och hysteriskt kutande dårar….förstärker ju bara obehagligheterna!
Bra jobbat från britt-ön igen säger jag!

 

Blood Father (2016)

blood_fatherGamle Melan Gibson!
Oj vad han gjort sig persona non grata i Hollywood de sista åren. Galenskaper och utsvävningar som redovisas på varenda social plattform, nästan i samma sekund de inträffar. Gibson har ju onekligen fått ett och annat tokspel, om man ska tro artiklar, rapporter och en och annan obskyr ljudupptagning.
Behöver det här betyda att film-mannen Gibson är värd mindre nu? Icke då! Både bakom och framför kameran verkar det som att Gibson ändå håller stilen, med lite jämna mellanrum sådär. Och ännu tycks ju hans namn inte vara helt oanvändbart i rollistan.

Som idag! Här är den gamle spjuvern (?) en fd kåkfarare, alkis och hårding som kommit på bättre tankar i livet och försöker nu framleva sina dagar i nåt slags lugn och fridfullhet. Well, så fridfullt det nu kan bli när man bor i en whitetrashig trailerpark och försörjer sig som tatuerare med kunder som kanske inte i första hans syns på de mest respektabla gatorna. Link (Gibson) drömmer ändå om att hans liv ska ta en ny vändning på något sätt, och är det något han verkligen ångrar är det att kontakten med tonåriga dottern Lydia
(Erin Moriarty) är obefintlig. Å andra sidan har ju Link inte precis varit en drömpappa.

Well, saker är såklart på väg att ändras (annars hade det ju icke blivit en film!) när Lydia hamnar i rejält obehagligt klister som handlar om liv eller död. Återstår bara att söka upp den person som möjligen kan fatta hennes situation, fast kanske mest för att klämma honom på lite pengar till en vidare flykt bort från buset som jagar henne. Till en början alltså. Fast det var ju innan hon insett att det ibland är bra med en farsa av den mer hårda och i gangstersammanhang rutinerade skolan.

Jag läser mig till att manuset idag bygger på en roman, som här förvandlats till en gritty och visuellt sjaskig roadmovie (med tillhörande sepiaton i vissa lägen). Bakom kameran inte helt okände Jean-François Richet. Jaha, vad har HAN gjort förut då, undrar den tvehågsne…jo men han har ju tidigare spottat fram tex nyinspelningen av Attack on Precinct 13 samt den franska tv-stänkaren Public Enemy No.1 (ni vet den med Vinent Cassel)
Här låter han Melan ta kommandot när buset försöker ge sig på dottern. En listig och stenhård farsa med lite extra trix i backfickan. Ajaj, ojoj. Det hade de icke räknat med.

mel-gibson-erin-moriarty-blood-father-01-600x350

utflykt med farsgubben!

Och jäklar vad bra Gibson passar i de här rollerna. Lite skitig, lite loser, lite oönskad sådär. En hårding, ingen tvekan om det, som till en början bara vill vara i fred och tycka synd om sig själv. Drömma om svunna tider. Vänta, är det kanske symbolik bakom det här?? Att sätta Gibson, en gång en av Tinsletowns mest eftertraktade skådisar, i en roll som föredetting…? Eller också inser han bara helt enkelt att han passar jäkligt bra i våldsamma storys som dessa. Lite nedtonat, lite mindre svulstighet, lite smutsigare, lite repigare, men stabilt underhållande. Ungefär som hans insats i Get the Gringo. Eller Payback.

Notera också William H. Macy, Michael Parks och Diego Luna i rollistan. Ingen av dem gör heller bort sig. Och samspelet mellan Gibson och Moriarty är underhållande.
Jamen vad gött. En stabil rulle alltså. Med då eventuell självironi inbakat.

Bra så.

The Finest Hours (2016)

Finest-Hours-posterLägg ihop konceptet katastrofrulle med Musse Pigg-folket på Disney som huvudfinansiärer. Hoppsan. Låter det riskabelt…sliskigt? Kanske.
Men du, låt dig inte luras av det reptilhjärnan direkt föreslår som reaktion.

Det är 1952 och en rejäl vinterstorm rasar ute på Atlanten utanför Cape Cod på den amerikanska östkusten. En oljetanker befinner sig förstås mitt i stormen…och det givna händer…tankern bryts av på mitten, fören försvinner rakt ned i djupet med kapten och allt, medans den andra delen nu driver hjälplöst omkring i det piskande havet.
Ett solklart fall för kustbevakningen som lägligt nog har en bas vid Cape Cod. Och där finns minsann självaste Chris Pine redo att göra en insats för att rädda liv. Liksom Ben Foster, om än något trubbig och motvillig till en början. Basen på bygget, en stiff Eric Bana, lyckas sådär med att peppa sina anställda. De flesta hukar bakom bord när frågan om frivilliga till att hänga på Pine kastas ut. Men som sagt, med driftige Pine är man ju nästan halvvägs. Finns det dessutom en cool sjöman ute på det havererade skeppet som ser ut som Casey Affleck..ja då kan man vara lugn.

Jahapp. Om denna rulle har det sagts, och skrivits, en del. Ofta inte av godo. Såklart hatar de flesta hjältefasonerna som spelas upp. Att sjöräddarna lyckas hålla sig kvar i den lilla båten, att motorn hela tiden (nästan) tycks fungera, att navigationen lyckas trots att kompassen går åt fanders efter några minuter ute till havs och att deras hår inte blir (synligt) blött i 7 meter höga vågor. Jag säger…so what? Detta är en sorts saga, en tillverkad visuell produkt som är till för att engagera. Den kommer från ett land som vet precis vilka strängar som ska spelas. Från ett bolag som har årtionden av erfarenhet av att skapa hjältar på film. Och så lägger vi till det märkligaste av allt; hela storyn är sann!
På den synnerligen underhållande sajten Hollywood vs History kan du läsa det mesta om denna verkliga räddningsaktion….och förundras en aning (kanske) att de flesta delar av den här storyn faktiskt utspelades som de visas i rullen.

the_finest_hours1-620x278

”skit i kompassen…jag kör på känn!”

Självklart i vissa lägen spetsad med Hollywood-dramatik för att förstärka det hela.

Dagens regiman är Craig Gillespe, som ju bla har den märkligt udda (men bra) Lars and the real Girl innanför västen. Här har han så att säga bytt genre riktigt ordentligt.
Är det förutsägbart? Ja.
Är det sockerkantat i dramascenerna? Ja.
Är det en djup (!) rulle? Nej.
Är det en snygg rulle? Ja

Är du som jag lite svag för välkomponerad hjältegloria från drömfabriken är detta en stunds trevlig underhållning. Inget snack om den saken.
Vill du se svåra filmer, passera denna utan att ens kasta en blick.

 

No Escape (2015)

No_EscapeKalla mig gammeldags. Kalla mig ytlig.
Kalla mig Hollywood-Steffo.

Men, ge mig en story där jag direkt kan identifiera mig med huvudpersonen. Släng in en familj som dagens ”hjälte” gör allt för att beskydda. Släng dessutom in en touch av hopplöshet och allmän förtvivlan över ett läge som verkar vara rena mardrömmen att ta sig ur.
Då har ni mig.

Vad gör det väl sen att storyn kanske inte håller sådär jättestabilt om man börjar syna sömmarna. Men…är det här en film där man SKA syna sömmarna? Såklart inte säger jag. Här är allt svart eller vitt. I fokus FAMILJEN. Och ÖVERLEVNAD. Dagens regissör John Erick Dowdle har fattat grejen med en engagerande rulle som dessutom klarar av att vara actionstinn, oförutsägbar och ibland på gränsen till ont-i-magen-nervig. Johorå.

Owen Wilson (av alla människor) är familjepappan som fått nytt jobb i oidentifierat sydostasienland. Hela familjen tas med på resan och ny tillvaro ska skapas en bra bit från gamla hederliga vardagen hemma i USA. Knappt hinner Jack (Wilson) installera sig på hotellet med frun Annie (Lake Bell) och parets två döttrar förrän skiten träffar fläkten! En statskupp! Arg lokalbefolkning som snabbt förvandlas till lynchbobb! Målet för deras vrede; utländska intressen…och i synnerhet västerlänningar och amerikaner! De stackare som kommer i vägen avrättas snabbt och skoningslöst. Panik och kaos. Jack och Annie måste plötsligt skydda familjen och försöka hitta en flyktväg. Hur gör man det i ett kaos som de aldrig varit i närheten av tidigare!?

Jag köper det rakt av! Jag ids inte börja fundera på logik och realism och varför ALLA ortsbor är så arga! Jag liksom skiter i det. Har fullt upp med att oroa mig för Jack och familjen. Dowdle har ett kanonöga för att skapa svettiga scener. Jag tänker på ett speciellt parti som utspelas på hotellets tak! Damn, vad obehagligt! Paniken! Och så döttrarna mitt i eländet! Ett par sekvenser där Jack mer eller mindre tvingas vara brutal mot dem för allas överlevnad…! Det känns i magen på mig som tittar!

no_escape-pic

mardrömmen startar för barnfamiljen

Den som vill hitta fel på rullen gör naturligtvis det. Det är ju en ”sån” film.
Jag friar mycket hellre och tjusas av att Wilson för tillfället befinner sig oerhört långt från sina ”vanliga” roller. Att gamle räven Pierce Brosnan dyker upp i en PERFEKT roll som alkad snubbe med oklar agenda. Att Dowdle kan hantverket och knepen för att spinna ihop en tajt story. Han visade ju i As Above, So Below att talangen mer än väl finns där. Här kör han fullt blås nästan från ruta ett.
Gott så!

Helt enkelt en rackarns bra rulle som jag kan komma på mig själv med att tänka på då och då!
Jag har inga som helst problem med eventuell orealism och logiska luckor. Tvärtom! Detta är helt klart en av årets bästa rullar när säsongen ska summeras vartefter!
Så det så!

 

Vi snackar mer No Escape i filmpoddens avsnitt nr 12, där jag fortsätter att ösa beröm över rullen! Fiffi har kanske en lite mer…sansad inställning.

 

Phantom (2013)

Fattigmansversionen av Jakten på Röd Oktober.
Den här med räven Ed Harris som garvad och plågad u-båtskapten. Kombon Harris och ubåt  räcker en liten bit på vägen.
Men kan också missas helt utan att man grämer sig för det.

Kalla kriget i slutet på 60-talet. Härjade kaptenen Demi (Harris) får order om att ta en gammal skorv till ubåt ut på ett sista spaningsuppdrag innan farkosten ska säljas vidare till kineserna. Demi får anledning att fråga sig varför, då den gamla ubåten är en riktig relik och håller på att fasas ut från den sovjetiska flottan. Men, som sig bör på film i det militära, är det bara att lyda order. Nåt han naturligtvis kommer att få ångra ganska snart.

Med på resan, förutom en hoper besättningsmän och partiobservatörer, två mystiska lirare från nåt obskyrt hemligt specialkommando där den ene…Bruni…(David Duchovny) hävdar att de ska testa en topphemlig ny uppfinning ute på öppet hav. Mer än så behöver inte kaptenen veta tycker hemlige Duchovny. Sånt kan ju aldrig båda gott, det vet man som garvad tittare. Och mycket riktigt, väl ute till havs visar det sig att den mystiska mojängen är till för nåt mycket mer illavarslande än att ”bara” lyssna på fientlig verksamhet från väst… Ajaj.

Som sig bör en maktkamp i instängd miljö. Det är trångt, det är murrigt och det pyser och fräser lite överallt i den gamla ubåten. Manus tar lite avstamp i en verklig händelse från slutet på 60-talet då en sovjetisk ubåt råkade ut för ”nåt”.
Regissören och manusmannen Todd Robinson (Lonely Hearts Killers) matar på men lyckas aldrig få filmen att bli sådär adrenalinspännande som man vill att det ska vara. Trots det instängda utrymmet. Harris är såklart alltid stabil, men till och med han går lite på halvfart här känns det som. David Duchovny är helt felcastad som sovjetisk hårding från specialstyrkorna och man skulle naturligtvis stoppat in en lirare som William Fichtner i den rollen! Nu får Fichtner nöja sig med att vara sidekick till den hårt prövade Harris.

”…och så vill jag fan ha samma fräsiga ubåt som Sean Connery fick!!”

Således, inmallad ubåtsaction utan några som helst överraskningar. Dessutom är slutet ganska…tramsigt.
Helt klart lågbudgetfeeling och kanske endast för oss diehard-fans på ubåtsfilmer?
Okej för stunden för den som verkligen vill ha sin ubåtsaction till varje pris, övriga missar inget.

sofpodden-avsnitt3Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 3 där jag ytterligare recenserar dagens bleka undervattensaktivitet.

återtitten: Runaway Train (1985)

1985-runaway-train-poster1Återtitten på dagens rulle är lite som att vara med på en hisnande färd tillbaka till ett årtionde då filmernas manus och flow inte alltid var helt vattentäta.

Att 80-talet hade lite svårt med nyanserna och den subtila stilen, den som vi idag tar för givet på film, känns också plötsligt väldigt påtagligt här. De små gesternas klubb var inget som varken regissören Andrei Konchalovsky eller huvudpersonen Manny (Jon Voight) ville tillhöra. Ändå var filmen faktiskt nominerad till 3 (!) Oscars, bla för bästa roll på just Voight.

Nu känns storyn ganska härjad av åren som gått. Den lider av en svår 80-talsvibb som man inte skojar bort.Vad tyckte jag när jag såg den första gången? Vet inte, kommer inte ihåg. Är det ett dåligt tecken?

En bister historia om fångarna (Voight) och Buck (Eric Roberts) som rymmer från ett badass-fängelse i Alaskas vildmarker, bara för att hamna på ett tåg som plötsligt blir förarlöst och därmed rusar mot sin undergång. Lägg till detta en hispig och överspelande Rebecca De Mornay som järnvägsarbetaren Sara som också är fast på det skenande tåget,
Är detta en förövning till Unstoppable? Ja kanske. Den inte så påkostade varianten.

Voight blir lite för stirrig, Roberts har lite för vita tänder och för mycket motormouth för att föreställa trovärdig fånge och De Mornay blir lite för teatralisk för att jag ska köpa grejen fullt ut. I vissa lägen är dialogen rakt av rena skämtet och överspelen haglar. Men på ett konstigt sätt klarar sig filmen in i mål utan att kantra helt.
Actionsekvenserna på tåget är lite fattigmansversion av nämnda Unstoppable men ganska acceptabla…och nånstans vill man som vanligt veta hur storys som denna ska sluta. Om man nu inte vet det alltså.
Finalen är klart godkänt där regissören kunde tagit den bombastiska vägen, men väljer att köra det aningens nedskalat de sista skälvande minuterna.

Som sagt, hos mig lider den tidens tand rätt hårt…men den har…nåt. Som gjorde att jag ville se om den.
Nu är det gjort. Klart slut.

 

Recension: The Equalizer (2014)

Equalizer_posterAndra gången regissören Antoine Fuqua och Denzel Washington arbetar ihop i filmsammanhang.
Med första rullen, Training Day, skapade Denzel en synnerligen obehaglig typ som man inte kunde känna någon större sympati för.
Här är det lite bättre.

Han är Robert, en snubbe som går till sitt jobb på home-depot-lagret, är hjälpsam mot andra, trevlig när det behövs….men håller sig annars ganska mycket för sig själv, Sömnsvårigheter gör att han spenderar nätterna på ett fik där han sitter och läser. När han inte småpratar med den unga prostituerade Teri (Chloë Grace Moretz) som också brukar hänga på haket mellan sina träffar med olika kunder. Att hon ”ägs” av den brutala ryska maffian står också ganska snart klart. Speciellt när hon misshandlad hamnar på sjukhus. Något händer med den inåtvände Robert, kanske faderskänslor, och han beslutar sig för att stämma i bäcken mot de brutala gärningsmännen inom maffialeden.

Att Robert bär på ett mörkt förflutet, som innebär galet mästerliga skills i närstrid och konsten att ta folk av daga, står ganska snabbt klart och badassen får snart veta att de väckt en sovande smidig björn.

Länge sen man såg Denzel så här stenhård.
Kanske i Man on Fire? Den här rullen har klart vibbar från den när det gäller den figur Washington porträtterar. Fast å andra sidan är han här en ytterst lågmäld snubbe, med en sorts OCD-diagnos och tillhörande tics. Hans sociala liv är inte mycket att hurra för. Kanske han har mer släktskap med Jean Reno i gamla fina Leon istället?

Jag har alltid gillat Fuqua´s filmer.
De känns oerhört snyggt gjorda, och dagens alster är inget undantag. Boston är skådeplatsen och miljöerna de typiska lite ruffigt charmiga. Så som Boston alltid tycks framställas på film. I grunden en otroligt enkel film. Inte mycket till djup, men Denzel gör ändå sin gubbe lite intressant, lätt att tycka om. Dessutom blir man ju nyfiken på hans förflutna. Små hints droppas allteftersom i storyn, men det är kanske ändå Roberts inställning till att värna om den utsatta individen som känns viktigast. Att stå upp mot felaktigheterna. Fuqua målar med stora penslar i svart och vitt. Manus bygger på tv-serie från 80-talet men är här rejält pimpat för att passa nya tider.
Återigen är det alltså ryska maffian som får stå för det ondskefulla. Tacksamt i Hollywoodproduktioner. Plus den sedvanligt korrupta polisen i Boston. Men det funkar.
Rätt bra också.

gemytligt på fiket

Om dramasekvenserna är lite lökiga i vissa lägen, funkar actiondelen jäkligt mycket bättre. Enmansarmén Denzel Washington har förstås full koll på läget, fast han får lite att bita i när skurksen skickar över psykopaten Teddy (Martin Csokas) till Boston för att ta hand om ”problemet” Robert.
Finalen är en underhållande uppvisning i klassiskt filmvåld med tillhörande soundtrack. Fuqua vet vad han gör för att tillhandahålla snygga bilder. Bra så.

Jag gillar Washington som hårding. Fast han egentligen är en snällis.
Bra underhållning som räcker en stund. Inget du skriver in i böckerna kanske, men den känns stabil och gör jobbet. Om än lite strömlinjeformad.

Kamraterna Fiifi och Henke såg också rullen.
Vad har de att förtälja i omdömet..?

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer

Into the Storm (2014)

Into_the_stormposterIbland behövs det mindre än man tror ändå.
Och framför allt, det är för jäkla bra när man får bli lite överraskad för en gångs skull och inte bara trött behöva konstatera att eventuella fördomar eller klyschor drar ned den aktuella rullen i det där träsket som är så berömt.

Här är det spiksoppa, visst. Med ett manus tunt som ett smörpapper, sure.
Men vad FASEN, det är också full fart direkt, inget mellantjafs, inga större släta transportsträckor. Inga påklistrade puttenuttsekvenser (även om tendenser finns under någon minut..men det raskas snabbt över tack och lov). Vi har en liten stad. Vi har TORNADOS på ingång. Vi har en vresig rektor på skolan, farsa till två tonårsgrabbar han inte har så bra relation med (gissa hur det är när det är dags för eftertexterna…?). Vi har de obligatoriska stormchasers i specialbyggd bil. Check, check, check!

Alla måste hjälpa alla när the shitstorm (!) drar igång. Tornados av modell Guds HELA NÄVE slår till, givetvis överdrivet megastyle..men filmiskt kanoners! Det är nåt speciellt ändå att se byggnader, bilar och det mesta (fast inga kor här!) demoleras till kaffeved. He-he.
Effekterna är apsnygga och faktiskt bara de värda ett par betygsstjärnor. Jag gör inte vågen för det ansträngda manuset direkt, men rullen ska ändå ha att den håller sig till det som är intressant för oss som tittar. Action och hopplösa situationer. Vi bjuds på hela mallen, men det funkar oväntat bra måste jag erkänna. Mitt fokus zonar aldrig ut och det känns ovisst ända in till slutet…ok..fast man vet ju SÅKLART hur det ska gå med allt och alla nyckelpersoner i manuset. Dessutom en sorts märklig kombo mellan POV och traditionell kamera. Och det slinker med smutt det också!

Into the storm

besvärligheter att vänta inom kort

Inga större berömdheter i rollistan, om vi inte ska räkna Richard Armitage (Thorin i Hobbit-filmerna) och Sarah Wayne Callies (första säsongerna i The Walking Dead) dit. Kanske ingen annan med starquality trodde på rullen? Detta blir som en sorts upphottad kusin till snygga Twister. DEN filmen hade kanske en fylligare story, men fasen om inte den här rullen tar igen DET minuset på sina effekter modell 2014!

Underhållning som jag inte hade väntat mig. Dessutom föredömligt kort speltid.
Man har helt enkelt satsat krutet på det viktigaste.
Bra där.

 

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.


 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.


 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.


 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.

 

Tropa de Elite 2 (2010)

Slaget om favelorna fortsätter.
Lika skoningslöst och lika hårt som  förut.

Dock med den skillnaden att plötsligt kommer inte de största hoten från knarkbaronerna i favelorna, utan från betydligt ljusskyggare figurer högt uppe i Rio´s maktsystem.
Något som vår bekanting överste (numera) Nascimento (Wagner Moura) kommer att få erfara. Det har gått ett par år sedan förra filmen och Nascimento basar över sina svartklädda ”dödspatruller” med det tvivelaktiga uppdraget att rensa upp i Rios slum. En incident på ett högriskfängelse dit elittrupperna kallats för att slå ned ett fånguppror går överstyr med våldsamma följder och Nascimento blir utsedd till syndabock och omplacerad från aktiv tjänst. Plötsligt är han chef för avlyssningsavdelningen i Riopolisens underrättelsetjänst. Samtidigt är det en luttrad och härjad Nascimento som börjar se hur myndigheterna utnyttjar korruptionen för egen vinning. Hans protegé Matias (André Ramiro), nu en garvad soldat hos de svartklädda, klarar sig heller inte undan kvasten när syndabockar ska utses.

José Padilha fortsätter i samma stil som förra filmen. Samma snabba tempo, samma visuella klipp och växlingar. Fokus nu mer mot maktens korridorer där alltmer av skumraskspelet pågår. Det är valår i Rio och nästan vad som helst känns tillåtet i kampen om röster. Knarkbaronerna är fortfarande ett problem i ögonen på de styrande, men nu finns också ett nytt hot i form av redan korrumperade poliser som plötsligt ser chansen att löpa hela linan ut och ta kontroll över hela favelor vad gäller näringsliv, handel, droger.

Trots att den här rullen möjligen känns lite mer polerad och inte liiika ruffigt gjord som sin föregångare, lyckas Padilha faktiskt att göra handlingen minst lika spännande. Och oviss.
Även om Nascimento har blivit kostymnisse börjar han rota i den förestående korruptionen inför det förestående valet, och blir naturligtvis en säkerhetsrisk för alla de ljusskygga inblandade. Wagner Moura känns faktiskt lite vassare som karaktär i den här uppföljaren. Som om hans sätt och intensiva dialoger verkligen satt sig. En karismatisk figur! Nu dessutom lite mer fokus på hans frånskilda familj och hans försök att återknyta kontakten med sin son som vuxit upp till tonåring.

kampen går vidare i skjorta och kostym!

Padilha varvar snabba dialoger med styckvisa maffiga actionsekvenser som gör skäl för namnet. Fortfarande utövas ett synnerligen rått våld när favelorna besöks och skurksen ska rensas bort.
Det läskiga är att också de korrumperade poliserna använder sig av samma brutala metoder för att dölja sina spår när det behövs.

Tropa de Elite 2 kör helt enkelt bara på i samma adrenalinspår som sin föregångare. Fokus mer på skurkarna i kostym i maktens korridorer, men fortfarande lika obehagligt realistisk och visuellt utmanande stil på filmen.
Att skilja fiende från vänner känns här om än mer besvärligare!
Mycket bra uppföljare!

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.