Etikettarkiv: actiondrama

Maj 14 2019

Assassination Nation (2018)

Satans svårbedömd rulle det här. Å ena sidan ett riktigt hopkok av snabba bilder, over-the-top-dialog, ibland en handling som känns icke-handling, och en lång startsträcka som gör att jag undrar lite om det här verkligen är en film att lägga tid på. Men så händer ändå nåt. En liten touch, eller läs: en skarp touch, av samhällsåskådning och hur individer beter sig mot varandra…smyger sig på. I fokus tjejgänget i den lilla staden Salem (ja den) som tycks leva efter devisen ”vi mot världen”. Det är skolan, hemmalivet och kompiskretsarna. Någon eller några börjar hacka nätet och lägger ut icke helt smickrande uppgifter om diverse invånare i Salem. Allt till beskådan för vem som vill. Reaktioner och avsky. Drevet går. Plötsligt blir vårt tjejgäng utpekade som uppviglare, och framförallt Lily (Odessa Young) anklagas för att sprida skymfer. Starka ord och beteenden uppstår. Var tar filmen vägen egentligen? Plötsligt byter den skepnad. Hela tiden med den obehagliga, skavande, känslan. Begreppet homeinvasion får ett nytt ansikte. Kanske den snyggast filmade sekvens man skådat i just den genren. Kanske.

Filmen andas obehag och mörker. Manus- och regimannen Sam Levinson drar upp tonläget ju mer filmen rullar på. I slutänden en knasig mischmasch av gorigt våld, systerskap, inskränkta stadsbor och ett samhällsklimat man gott kan bli lite rädd för. Rörig och spretig film till en början, men bakom kullen finns ändå en rätt sevärd historia. Trots allt. Inte minst scenografiskt. Kan man kalla den….sörjigt snygg? Andra som gör minnesvärda insatser är Colman Domingo, Suki Waterhouse och Joel McHale. Just det, Bill Skarsgård är med också. I kanske 60 sekunder totalt. Blink and miss.

Jun 22 2018

Den blomstertid nu kommer (2018)

Klart det passar sig med en ”midsomrig” rulle på midsommarafton!
Som varande östgöte vurmar jag såklart lite extra intresse när filmkollektivet Crazy Pictures från Norrköping (äntligen) sportar ut sin första fullängdare efter år av jobb. Detta måste ju bara ses.

Med 18 miljoner på fickan och en lagom fantasifull story är det bara att kasta sig ut. Och som de gör det! Gängets lek med effekter och tung action får plötsligt de 18 millarna att se ut som 40. Att det sedan är lite si och så med dramaturgin i mellanpartierna…asch det får man ta när den övriga smaken på rullen är så uppfriskande! Storyn om Alex (Christoffer Nordenrot) som återvänder från ett hyllat artistliv i Stockholm till sin barndoms trakter utanför Norrköping…i samma ögonblick som skiten når fläkten på självaste midsommarafton…är så galet mörk, annorlunda och engagerande att det liksom inte går att värja sig. De unga filmmakarna har heller inte gått i fällan att bara prångla ut godisaction för slantarna, nej här bakas också backstorysar och karaktärsporträtt in och får ta sin lilla tid. Åker skämskudden fram nån gång? Kanske i enstaka scener. Alex´problematiska förhållande till sin pappa (Jesper Barkselius) och ungdomskärleken Anna (Lisa Henni) får också ta plats. Bra spelat av alla, kanske mest av Nordenrot vars karaktär faktiskt är en riktig skitstövel mest hela tiden, uppenbart märkt av barndomens vedermödor i trassligt hem. Men bäst är det förstås när det brakar loss som mest! När Sverige utsätts för den där attacken som broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” så gärna vill upplysa om.

Ljudet är som värsta Hollywoodblockbustern, fotot är drömskt och murrigt magiskt på samma gång, den svenska sommarkänslan är perfekt fångad…och aldrig har väl eldstrider i östgötaskogen och kraschande helikoptrar in i svenska kyrkor sett så jäkla läckert ut!
Crazy Pictures visar att det går att göra proffsig verklighet av drömmar med (förhållandevis) små medel. En härlig långfilmsdebut som blandar osvensk action med drama på ett synnerligen underhållande sätt!
Den fjärde stjärnan slänger jag dit av lokalpatriotiska skäl. Sådant här måste belönas!

Trevlig Midsommar!

 

I SoF-poddens somriga #144 ägnar vi fleeera minuter åt att snickesnacka mer om den här udda fågeln i svensk film. Lyssna gärna här!

 

Feb 27 2018

Only the Brave (2017)

Är detta en typisk Steffo-rulle? Javisst, såklart det är.
En BOATS om ett gäng hårda killar (och förstående fruar) som steppar upp när det behövs som mest. Som vanligt kan Hollywood detta med att skildra verkliga händelser på ett dramatiskt och intensivt sätt. Okej, inte alltid. Men för det mesta. Det säger sig också självt, att har du svårt för klyschor ihop med hjältedyrkan the american way…bör du hålla dig borta från detta.

Rullen tar avstamp i historien om the ”Granite Mountain Hotshots”, ett gäng brandmän i den lilla staden Prescott, Arizona, som 2013 gav sig in i kampen om att släcka en av de värsta wildfires som härjat i delstaten. Fram till denna kritiska punkt i filmen får vi hänga med ett par av figurerna, vara med på jobbet, den obligatoriska galghumorn, den rutinerade bossen Marsh (Josh Brolin), hans högra hand (James Badge Dale), vildhjärnan (Taylor Kitsch) och SÅKLART rookien (Miles Teller). Privatlivet sätts på hårda prov för alla, främst för fruar och barn. Men som vanligt i hjältestorysar så måste jobbet komma i första hand. Hur illa ställt det än är.
Regisserat av Joseph Kosinski som ju gav oss Oblivion för ett par år sen. Nu sportar han stoiska brandmän, lömska skogsbränder, rök och ansträngda privatliv. Rejält snygga scener på brinnande landskap och skog. Effekterna känns top notch. Kosinski håller det dessutom ganska ovisst mest hela tiden i ”actionscenerna” mot eldsvådorna. Vill du leta viss styltighet i storyn kanske den hittas i de lugna scenerna…visst hade jag önskat lite mer att bita i för tex Jennifer Connelly som fruga till Brolin, men absolut inget som drar ned helhetsupplevelsen. För tusan, vi får ju Brolin som stenhård brandman! Vad kan gå fel?? Extra bonus blir gamle räven Jeff Bridges som stöttande stark man i den lilla staden. Vilken duo! På ytan en klyschig rulle, som plötsligt engagerar mer än jag trott från början.

Vill du göra dig en otjänst fräser du ut på internetzet och läser på om de verkliga Hotshots-gubbsen och vad de råkade ut för när de stod upp mot den numera ökända ”Yarnell Hill Fire” i juni 2013. Annars väntar du  med att kolla fakta och omständigheter tills du upplevt detta lilla adrenalinpiller med minst sagt dramatiska turnarounds.

Engagerande, spännande och till och med lite känslosamt i rummet.

Feb 6 2018

Brawl in Cell Block 99 (2017)

Stenhårde Brad (Vince Vaughn) har ett mål! En plan. En linje han tänker gå på. Kosta vad det kosta vill!
Damn! Vem kunde tro att tramsgubben Vaugh från diverse puttriga komedier…hade det i sig att vara hänsynslös och helt iskall?? Och ändå vara ”hjälten” i dagens story…vars titel låter som en sämre countrydänga!

Brad kommer uppenbarligen från ett tufft liv. Kanske med mycket hat och våld inblandat. Med rakat huvud och värsta korset intatuerat bak i skallen. En lirare som man lätt placerar in i fördomsfackets eminenta beteckning ”typ/värsting”. Men, Brad har ett hus och en fru (Jennifer Carpenter)..och fram tills nyss också ett jobb. Arbetslöshet väntar dock, och till råga på allt är äktenskapet i gungning. Brad med fru tar sig dock samman, lovar varandra en nystart. Han tar jobb som drogkurir (jobb som jobb..ehh..?) och plötsligt flyter livet på. I nytt vräkigt hus. Barn väntas också till familjen. Såklart att allt skiter sig och Brad står plötsligt inför minst 5 år i finkan. ”Kan man väl ta”…tänker han och ser fram emot att få komma ut till ett lugnt liv ihop med fru och barn. Joråsåatt.

Istället ställs han inför ett ultimatum som kommer att förvandla honom från slumrande vulkan till en ilsken björn. Brad tvingas till grejer som normalt sätt aldrig når oss tittare av ”vanliga” fängelserullar. Det är granithårda tag som gäller. Bakom dagens rulle finns S. Craig Zahler, som för ett par år sedan gav oss den lika råa ”kannibalwesternrullen” Bone Tomahawk. Alla som sett den vet ungefär vad som väntar här. Vaughn är ett fynd som Brad, lång och totalt oberäknelig! En lirare att hålla på, trots hans galet provocerande metoder. Don Johnson dyker upp som svinig fängelseboss. Tack för det! Han är också helt lysande under de minuter han gör livet surt för Brad. Det här är helt enkelt en fängelsefilm som går utanpå det mesta. Ett sorts mörker, toppat med lite svart humor som strössel. Brad är obeveklig i sina handlingar och man sitter och funderar på hur i herrans namn han ska klara biffen. Det går inte att ta ögonen från honom!

En fullkomligt lysande film…i all sin råhet och bisarra stil!

 

I SoF-podden #126 kan vi inte få nog av att prata om antihjälten Vaughn! Lyssna gärna här.

Dec 22 2017

American Made (2017)

Spektakulära skrönor, färgrikt berättade. Gärna med utgångspunkt från det verkliga livet. Är det min cup of tea? Ja, kanske.

Som stort fan av framför allt den bedårande Wolf of Wall Street, är det svårt att inte sitta och dra på smilbanden även till den här rackarn. Samma utgångsläge; the rise and fall av en skojares, en fixares, förmåga att ”styra upp det för sig”. Klassas således som en BOATS, men det får man nog ta mellan tummen och pekfingret. Låt oss säga att kryddorna som slängs in…är ganska bra tilltagna.

Barry Seal (Tom Cruise) överger det tråkiga trafikpilotyrket nån gång runt 1978 och låter sig värvas in i CIA av den hale Monty (Domhnall Gleeson) för flyga secret missions över Centralamerika och fota hemliga baser. Det ena leder strax till det andra, och Barrys törst efter rikedom och äventyr leder honom snart också in i smuggelbranschen (vapen till Contras i Nicarauga och droger från Medellinkartellen).
Otrevliga grejer förstås. Men allt avhandlat med en glimt i ögat och en sorts tokrolig approach. Precis som känslan i WoWS. Lite som att ”hålla på den onda killen-syndromet” igen alltså.

Lättsamt regisserat av Doug Liman, som återigen teamar ihop sig med Cruise. Ett bra samarbete. Filmen kanske kan kallas rätt ytlig, går aldrig på djupet och kollar in mörkret bakom fasaden, men det behövs heller aldrig. Jag som tittar har bra mycket roligare och mer underhållande upplevelse med den här twistade skrönan. Som att man inte vill veta att säkert över hälften av det som händer Barry här…är fabricerat av manuset för att ge en mer underhållande film.

Tompa C fortsätter att dominera, och är utan tvekan en av de bästa skådisarna som går att hyra för pengar just nu. Även om Cruises filmer inte alltid är top notch…är hans insatser alltid solida. Som Barry passar han dessutom särskilt bra, med sitt ständiga leende och den udda formen av entreprenörsanda vilken han får tillfälle att utnyttja. Och inte minst det påfrestande jobbet med att jonglera familjelivet (fru och två barn) med det mindre laglydiga arbetslivet. Som i alla selfmade-rullar om snubbar som agerar i utkanterna av lagen…finns det gränser och brytpunkter för allt. Barrys kommer naturligtvis också. Men resan dit är synnerligen underhållande. Ytterligare en sådan där fartig rulle där moralen är satt i andrahand…och man liksom köper det utan problem.

Mustigt trivsamt detta.

 

I SoF-poddens juliga #120 avhandlar jag och Fiffi än mer om den här tokroliga rullen. Lyssna gärna här!

Dec 1 2017

Kidnap (2017)

Men dra åt skogen vilken rackig filmjävel!

Halle Berry får son kidnappad och förvandlas till Hulk-mamma. Bra kvinna reder sig själv typ.
Om hon bara hade hållit käften. Jag hinner gå bananas både en och tre gånger på hennes satans enerverande tonläge med rösten. Speciellt eftersom kvinnan envisas med att PRATA MED SIG SJÄLV HELA TIDEN! WTF!??!

Näru herr regissör (en) Luis Prieto, det här går jag inte på. Unket berättat, larvigt och töntigt. Finns dessutom så många tillfällen i det kackiga manuset där Berrys mamma Karla skulle kunna ha gjort processen kort med lallarna som kidnappat grabben..men där manuset väljer helt idiotiska lösningar. Och då menar jag sådana som man verkligen inte kan köpa i ett manus…för visst är det så att då och då kan ju vissa grejer ändå få passera. Inte här dock. Det lyser igenom för mycket. Ett bevis på att filmens handling egentligen bara räcker för sisådär 25-30 minuter.
Kontentan? En film som aldrig borde ha tillverkats förstås.

Jäklars vad uselt detta är!

 

Sugen på mer avsky om det här skräpet? Lyssna gärna på SoF #117, där blir vi vansinniga på Berrys skitrulle!

 

 

Aug 1 2017

#sommarklubben: Thunderbolt and Lightfoot(1974)

Än en gång Clint Eastwood och 70-tal. Kanske var detta hans mest intressanta årtionde…?

Här i rulle som nog ändå mest domineras av den UNGE Jeff Bridges som Eastwoods nyfunna kompis ute på bystan i Montana. Eastwood (Thunderbolt) är på flykt undan sura fd rånarkompisar och Bridges (Lightfoot) bara driftar runt i USA sådär lite allmänt. Snart kommer dock alla att stråla samman för ännu ett rånförsök mot samma ställe som förra gången Eastwood och gänget slog till.

En riktigt lågmäld men ändå underhållande heist/drama-rulle. Dessutom med lite ostigt lökig humor vid sidan om. Skriven och regisserad av Michael Cimino, för övrigt hans regidebut. Filmen lider hårt av 70-talsdetaljer och klädvalen huvudpersonerna gör är inget att skriva hem om eller minnas. Undantaget möjligen Clints stenhårda sportskjorta i blå lyster. Filmen bjuder på ett par sköna tidstypiska scener över ett strålande Montana-landskap. Med tillhörande musik för ändamålet. Läser mig till att Cimino var inspirerad av bla Easy Rider (!), och ville göra en egen hyllning till den fria människan och de stora vidderna. Kan nog tycka att han lyckats rätt bra, mitt i alla heistplaner. En av de första Eastwood-rullarna jag såg i unga dar faktiskt.

Clint stabil som en bautasten förstås. Bridges är lite överallt i humör, tempo och iver. Så pass bra att han faktiskt drog hem en Oscar-nominering för bästa biroll. Dessutom räknar vi in Eastwoods gamle kompis George Kennedy och Geoffrey Lewis (som senare skulle komma att hänga med Clint i Nu Fightas Vi-filmerna) i skurkligan. Alla gör det helt enkelt rätt underhållande tillsammans. Falkögda hinner också uppfatta dåren GaryBusey i en liten miniroll!

En av Eastwoods ”lugnare” rullar från ”sjuttistalet”, men också en av de mer trivsamma.

Stulen rikedom i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 21 2017

#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Mar 14 2017

Logan (2017)

LOgan_posterBioåret 2017 fortsätter kicka igång på bästa sätt. Nu med en smällkaramell som heter duga!

Hugh Jackmans last stand som den kloförsedde mutanten man myst ihop med genom åren. Jackman ser således vägs ände med sin figur, gick dock med på ett sista framträdande. Men bara om han och regissören James Mangold, som också basade över förra delen i ”trilogin”, fick berätta filmen på sitt sätt. Grönt ljus från filmbolaget, vilket bl.a. innebar att de också böjde sig för kravet att ge filmen en högre åldersgräns. Och jävlar i min lilla låda vad DET märks! Är detta den blodigaste, mörkaste och mest våldsamma filmen om en X-men-figur ever?? Kanske!

Framtiden är inte alltid ljus. Dagens rulle är ett bevis på det. I ett solkigt och gritty Texas anno runt 2029 försörjer sig Logan som limo-driver. Trött, sliten, härjad och uppenbarligen märkt av åren (de många åren!) som passerat förbi. Den märkliga metallen i hans kropp håller också uppenbarligen på att förgöra honom från insidan.
På andra sidan gränsen, i Mexiko, har den ärrade kämpen sina bopålar. Tillsammans med den torrvitsande albino-mutanten Caliban (Stephen Merchant minsann!) hjälps de åt att ta hand om en lika åldrad, sliten och numera sjuklig professor Xavier (Patrick Stewart tillbaka i sin paradroll). En professor långt ifrån sin glans dagar. Kanske rentav ansvarig för att alla andra X-Men numera är förintade från jordens yta?? Små hintar om detta kan anas i den mörka dialogen mellan Logan och Xavier. Livet är sannerligen icke en fest längre. Bara en dyster resa in i en framtid till synes utan mutanter. Och utan hopp.

MEN, pang, smack doobelidong så ändras allt när den lilla flickan Laura (Dafne Keen) gör entré i Logans värld. Med en till synes mystisk bakgrund, förmågor som matchar den gamle järven och ett buttert yttre som banne mig inte går att värja sig mot (anticharm som går hem?), tar hon över showen och storyn.
Damn, vad hon gör det! Kan vara den coolaste filmtjej jag har sett på år och dag på film!

Och jäklar vad bra detta blir när manuset tar fart! Mangold berättar inte bara en story som har sin nästan logiska och naturliga plats i X-Men-universumet…han tillför också ett sorts drama och djup som kanske normalt sett inte hittas i rullar av den här karaktären (som jag förstått har Mangold tagit ramstoryn från serien ”Old man Logan” och i den skapat en egen vinkel). Jag sitter med vibbar från gamla westerns, T2, den obehagliga men fascinerande Vägen. Det blir en sorts roadmovie. Men också en resa för Logans inre. Mot en möjlig försoning med hela sin existens. En superhjältefilm UTAN det bombastiska! Gott hantverk säger jag bara!

Hugh-Jackman-in-Logan-

trött, sliten…men fortfarande förbannad då och då

Men vänta, det blir inte bara djupsinnigheter såklart. En ny skurkliga med rälig och stenhård typ i form av den iskalle Pierce (Boyd Holbrook) som drillar sina legoknektar i att jaga runt efter Logan och hans dyrbara last. Där även den stiffe professorn får hänga med på resan! Och som sagt, det är hårt. Stenhårt! En kamera som icke på något sätt väjer för kapade lemmar, ituhuggna huvuden och klospetsade bröstkorgar.  Det röda blodet forsar och den gamle superhjälten flashar sina djuriska instinkter på ett sätt vi aldrig sett förut i franchisen.

Bryt ned historien och den är i grunden en enkel skapelse. Istället fyller Mangold, Jackman, Stewart och de andra den med synnerligen underhållande, engagerande och lite tragiskt innehåll. Och om man ibland får önska sig snygga slut och hopknytande av säckar, historier..you name it..så får man det idag. Så jäkla bra slut har jag icke skådat sedan Rocky Balboa 2006! Hugh Jackman kan gå med högt huvud och belåten min från denna numera ikoniska figur. Kanske också med en liten önskan, som jag mer än gärna stämmer upp i; låt nu detta vara nog. Med allt. Det blir inte finare än så såhär.

En av 2017 års bästa rullar! Redan! Yesss sireee Bob!

Feb 8 2017

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-gifts-poster-01Veckan röjer på med lite mer raffel om de jobbigt odöda och deras kamp för att utplåna den sista normala människan. Typ.

Just när jag trodde att smällkaramellen Train to Busan nog var 2016 års bästa besök i genren…kanske jag ändå måste ta ett steg mot skampålen och erkänna mitt förra uttalande som lite förhastat. Men vänta, möjligen behöver jag inte det ändå. Den förra rullen, och dagens, kanske kan samsas däruppe på tronen bland filmer som kan konsten att vara både spännande och engagerande till slutet? Och lite lagom creepy.

Återigen dyster framtid. Människan går än en gång den tunga kampen mot de dreglande och skogstokiga varelserna som bara vill slita din kropp i stycken. Här går de under benämningen ”hungries” och hålls på avstånd utanför en armébas någonstans i det lantliga England. På basen bedrivs forskning på ett antal barn som har det tvivelaktiga nöjet att vara hybrider mellan vanlig människa och smittad zombie (ok, jag använde ordet igen). Märkligt nog kan kidsen både tänka och prata som vanligt..men visa dem en bar arm eller blottat ben…och deras beteende blir minst sagt…olustigt. Gulp.

Tålmodiga läraren Helen (snygg-Gemma Arterton) gör sitt bästa för att ingjuta mänskligt hopp i kidsen medans forskaren Dr Caldwell (Glenn Glose…eller är det Glenn Hysén!??) mest vill utföra kirurgiska ingrepp på barnen då hon anser att hemligheten till att skapa ett vaccin finns i hjärnan på de udda kidsen. Unga Melanie (Sennia Nanua) är extra skärpt och med i matchen. Att hon dessutom skapat ett band till Helen måste väl vara bra. Eller?

Ahhh, säger jag. Brittiskt drama-action-röj igen. Av bästa märke! En udda fågel i genren? Ett framtidsdrama där svettiga actionbitar är intryckta på lämpliga ställen. En kamerahantering med effektiva ryckiga rörelser då och då i det kaos som uppstår. Avskalat och ganska rått. Jag tänker på snygga scener i 28 dagar senare. Till exempel. Britterna kan verkligen grejen med att mixa svart drama med intensiv action. För mitt i allt filosoferande om vad som är mänskligt eller ej, blir det full fart på storyn när basen plötsligt invaderas av ”the hungries” och trion ovan måste fly för livet. Melanie kan ju sitta med mänsklighetens sista hopp inom sig. Ut i bushen, och vidare in mot ödsliga stadsområden. Det är snyggt och det är domedagsaktigt. Well played av herr regissör Colm McCarthy (som kommer från tv-världen och bla rattat både avsnitt av Sherlock och Peaky Blinders). Hög klass på hela produktionen.

the-girl-with-all-the-gifts-movie-picture-5

Glenna tar sig en funderare

Jag tar till mig  förhållandet mellan Helen och Melanie. Känner en sorts sorg för Melanie som måste hantera sin dubbla natur (lysande spelat av debutanten Nanua). Hela ämnet med smittan behandlas snyggt och ändå sterilt och sakligt. Helen utvecklar en sorts modersinstinkt och forskaren Caldwell har en helt annan syn på hela situationen. Ett sorts ställningskrig mellan dem. Plus en stabil Paddy Considine som luttrad miltärsnubbe i mitten. Alltid najs att se honom.

Jajamensan, detta var smutta grejer att uppleva! Att zombi..flåt..the hungries dessutom använder den numera patenterade ”duracell-stilen”, dvs att förvandlas till skrikande, frustande och hysteriskt kutande dårar….förstärker ju bara obehagligheterna!
Bra jobbat från britt-ön igen säger jag!

 

Okt 17 2016

Blood Father (2016)

blood_fatherGamle Melan Gibson!
Oj vad han gjort sig persona non grata i Hollywood de sista åren. Galenskaper och utsvävningar som redovisas på varenda social plattform, nästan i samma sekund de inträffar. Gibson har ju onekligen fått ett och annat tokspel, om man ska tro artiklar, rapporter och en och annan obskyr ljudupptagning.
Behöver det här betyda att film-mannen Gibson är värd mindre nu? Icke då! Både bakom och framför kameran verkar det som att Gibson ändå håller stilen, med lite jämna mellanrum sådär. Och ännu tycks ju hans namn inte vara helt oanvändbart i rollistan.

Som idag! Här är den gamle spjuvern (?) en fd kåkfarare, alkis och hårding som kommit på bättre tankar i livet och försöker nu framleva sina dagar i nåt slags lugn och fridfullhet. Well, så fridfullt det nu kan bli när man bor i en whitetrashig trailerpark och försörjer sig som tatuerare med kunder som kanske inte i första hans syns på de mest respektabla gatorna. Link (Gibson) drömmer ändå om att hans liv ska ta en ny vändning på något sätt, och är det något han verkligen ångrar är det att kontakten med tonåriga dottern Lydia
(Erin Moriarty) är obefintlig. Å andra sidan har ju Link inte precis varit en drömpappa.

Well, saker är såklart på väg att ändras (annars hade det ju icke blivit en film!) när Lydia hamnar i rejält obehagligt klister som handlar om liv eller död. Återstår bara att söka upp den person som möjligen kan fatta hennes situation, fast kanske mest för att klämma honom på lite pengar till en vidare flykt bort från buset som jagar henne. Till en början alltså. Fast det var ju innan hon insett att det ibland är bra med en farsa av den mer hårda och i gangstersammanhang rutinerade skolan.

Jag läser mig till att manuset idag bygger på en roman, som här förvandlats till en gritty och visuellt sjaskig roadmovie (med tillhörande sepiaton i vissa lägen). Bakom kameran inte helt okände Jean-François Richet. Jaha, vad har HAN gjort förut då, undrar den tvehågsne…jo men han har ju tidigare spottat fram tex nyinspelningen av Attack on Precinct 13 samt den franska tv-stänkaren Public Enemy No.1 (ni vet den med Vinent Cassel)
Här låter han Melan ta kommandot när buset försöker ge sig på dottern. En listig och stenhård farsa med lite extra trix i backfickan. Ajaj, ojoj. Det hade de icke räknat med.

mel-gibson-erin-moriarty-blood-father-01-600x350

utflykt med farsgubben!

Och jäklar vad bra Gibson passar i de här rollerna. Lite skitig, lite loser, lite oönskad sådär. En hårding, ingen tvekan om det, som till en början bara vill vara i fred och tycka synd om sig själv. Drömma om svunna tider. Vänta, är det kanske symbolik bakom det här?? Att sätta Gibson, en gång en av Tinsletowns mest eftertraktade skådisar, i en roll som föredetting…? Eller också inser han bara helt enkelt att han passar jäkligt bra i våldsamma storys som dessa. Lite nedtonat, lite mindre svulstighet, lite smutsigare, lite repigare, men stabilt underhållande. Ungefär som hans insats i Get the Gringo. Eller Payback.

Notera också William H. Macy, Michael Parks och Diego Luna i rollistan. Ingen av dem gör heller bort sig. Och samspelet mellan Gibson och Moriarty är underhållande.
Jamen vad gött. En stabil rulle alltså. Med då eventuell självironi inbakat.

Bra så.

Apr 25 2016

The Finest Hours (2016)

Finest-Hours-posterLägg ihop konceptet katastrofrulle med Musse Pigg-folket på Disney som huvudfinansiärer. Hoppsan. Låter det riskabelt…sliskigt? Kanske.
Men du, låt dig inte luras av det reptilhjärnan direkt föreslår som reaktion.

Det är 1952 och en rejäl vinterstorm rasar ute på Atlanten utanför Cape Cod på den amerikanska östkusten. En oljetanker befinner sig förstås mitt i stormen…och det givna händer…tankern bryts av på mitten, fören försvinner rakt ned i djupet med kapten och allt, medans den andra delen nu driver hjälplöst omkring i det piskande havet.
Ett solklart fall för kustbevakningen som lägligt nog har en bas vid Cape Cod. Och där finns minsann självaste Chris Pine redo att göra en insats för att rädda liv. Liksom Ben Foster, om än något trubbig och motvillig till en början. Basen på bygget, en stiff Eric Bana, lyckas sådär med att peppa sina anställda. De flesta hukar bakom bord när frågan om frivilliga till att hänga på Pine kastas ut. Men som sagt, med driftige Pine är man ju nästan halvvägs. Finns det dessutom en cool sjöman ute på det havererade skeppet som ser ut som Casey Affleck..ja då kan man vara lugn.

Jahapp. Om denna rulle har det sagts, och skrivits, en del. Ofta inte av godo. Såklart hatar de flesta hjältefasonerna som spelas upp. Att sjöräddarna lyckas hålla sig kvar i den lilla båten, att motorn hela tiden (nästan) tycks fungera, att navigationen lyckas trots att kompassen går åt fanders efter några minuter ute till havs och att deras hår inte blir (synligt) blött i 7 meter höga vågor. Jag säger…so what? Detta är en sorts saga, en tillverkad visuell produkt som är till för att engagera. Den kommer från ett land som vet precis vilka strängar som ska spelas. Från ett bolag som har årtionden av erfarenhet av att skapa hjältar på film. Och så lägger vi till det märkligaste av allt; hela storyn är sann!
På den synnerligen underhållande sajten Hollywood vs History kan du läsa det mesta om denna verkliga räddningsaktion….och förundras en aning (kanske) att de flesta delar av den här storyn faktiskt utspelades som de visas i rullen.

the_finest_hours1-620x278

”skit i kompassen…jag kör på känn!”

Självklart i vissa lägen spetsad med Hollywood-dramatik för att förstärka det hela.

Dagens regiman är Craig Gillespe, som ju bla har den märkligt udda (men bra) Lars and the real Girl innanför västen. Här har han så att säga bytt genre riktigt ordentligt.
Är det förutsägbart? Ja.
Är det sockerkantat i dramascenerna? Ja.
Är det en djup (!) rulle? Nej.
Är det en snygg rulle? Ja

Är du som jag lite svag för välkomponerad hjältegloria från drömfabriken är detta en stunds trevlig underhållning. Inget snack om den saken.
Vill du se svåra filmer, passera denna utan att ens kasta en blick.

 

Dec 8 2015

No Escape (2015)

No_EscapeKalla mig gammeldags. Kalla mig ytlig.
Kalla mig Hollywood-Steffo.

Men, ge mig en story där jag direkt kan identifiera mig med huvudpersonen. Släng in en familj som dagens ”hjälte” gör allt för att beskydda. Släng dessutom in en touch av hopplöshet och allmän förtvivlan över ett läge som verkar vara rena mardrömmen att ta sig ur.
Då har ni mig.

Vad gör det väl sen att storyn kanske inte håller sådär jättestabilt om man börjar syna sömmarna. Men…är det här en film där man SKA syna sömmarna? Såklart inte säger jag. Här är allt svart eller vitt. I fokus FAMILJEN. Och ÖVERLEVNAD. Dagens regissör John Erick Dowdle har fattat grejen med en engagerande rulle som dessutom klarar av att vara actionstinn, oförutsägbar och ibland på gränsen till ont-i-magen-nervig. Johorå.

Owen Wilson (av alla människor) är familjepappan som fått nytt jobb i oidentifierat sydostasienland. Hela familjen tas med på resan och ny tillvaro ska skapas en bra bit från gamla hederliga vardagen hemma i USA. Knappt hinner Jack (Wilson) installera sig på hotellet med frun Annie (Lake Bell) och parets två döttrar förrän skiten träffar fläkten! En statskupp! Arg lokalbefolkning som snabbt förvandlas till lynchbobb! Målet för deras vrede; utländska intressen…och i synnerhet västerlänningar och amerikaner! De stackare som kommer i vägen avrättas snabbt och skoningslöst. Panik och kaos. Jack och Annie måste plötsligt skydda familjen och försöka hitta en flyktväg. Hur gör man det i ett kaos som de aldrig varit i närheten av tidigare!?

Jag köper det rakt av! Jag ids inte börja fundera på logik och realism och varför ALLA ortsbor är så arga! Jag liksom skiter i det. Har fullt upp med att oroa mig för Jack och familjen. Dowdle har ett kanonöga för att skapa svettiga scener. Jag tänker på ett speciellt parti som utspelas på hotellets tak! Damn, vad obehagligt! Paniken! Och så döttrarna mitt i eländet! Ett par sekvenser där Jack mer eller mindre tvingas vara brutal mot dem för allas överlevnad…! Det känns i magen på mig som tittar!

no_escape-pic

mardrömmen startar för barnfamiljen

Den som vill hitta fel på rullen gör naturligtvis det. Det är ju en ”sån” film.
Jag friar mycket hellre och tjusas av att Wilson för tillfället befinner sig oerhört långt från sina ”vanliga” roller. Att gamle räven Pierce Brosnan dyker upp i en PERFEKT roll som alkad snubbe med oklar agenda. Att Dowdle kan hantverket och knepen för att spinna ihop en tajt story. Han visade ju i As Above, So Below att talangen mer än väl finns där. Här kör han fullt blås nästan från ruta ett.
Gott så!

Helt enkelt en rackarns bra rulle som jag kan komma på mig själv med att tänka på då och då!
Jag har inga som helst problem med eventuell orealism och logiska luckor. Tvärtom! Detta är helt klart en av årets bästa rullar när säsongen ska summeras vartefter!
Så det så!

 

Vi snackar mer No Escape i filmpoddens avsnitt nr 12, där jag fortsätter att ösa beröm över rullen! Fiffi har kanske en lite mer…sansad inställning.

 

Sep 29 2015

Phantom (2013)

Fattigmansversionen av Jakten på Röd Oktober.
Den här med räven Ed Harris som garvad och plågad u-båtskapten. Kombon Harris och ubåt  räcker en liten bit på vägen.
Men kan också missas helt utan att man grämer sig för det.

Kalla kriget i slutet på 60-talet. Härjade kaptenen Demi (Harris) får order om att ta en gammal skorv till ubåt ut på ett sista spaningsuppdrag innan farkosten ska säljas vidare till kineserna. Demi får anledning att fråga sig varför, då den gamla ubåten är en riktig relik och håller på att fasas ut från den sovjetiska flottan. Men, som sig bör på film i det militära, är det bara att lyda order. Nåt han naturligtvis kommer att få ångra ganska snart.

Med på resan, förutom en hoper besättningsmän och partiobservatörer, två mystiska lirare från nåt obskyrt hemligt specialkommando där den ene…Bruni…(David Duchovny) hävdar att de ska testa en topphemlig ny uppfinning ute på öppet hav. Mer än så behöver inte kaptenen veta tycker hemlige Duchovny. Sånt kan ju aldrig båda gott, det vet man som garvad tittare. Och mycket riktigt, väl ute till havs visar det sig att den mystiska mojängen är till för nåt mycket mer illavarslande än att ”bara” lyssna på fientlig verksamhet från väst… Ajaj.

Som sig bör en maktkamp i instängd miljö. Det är trångt, det är murrigt och det pyser och fräser lite överallt i den gamla ubåten. Manus tar lite avstamp i en verklig händelse från slutet på 60-talet då en sovjetisk ubåt råkade ut för ”nåt”.
Regissören och manusmannen Todd Robinson (Lonely Hearts Killers) matar på men lyckas aldrig få filmen att bli sådär adrenalinspännande som man vill att det ska vara. Trots det instängda utrymmet. Harris är såklart alltid stabil, men till och med han går lite på halvfart här känns det som. David Duchovny är helt felcastad som sovjetisk hårding från specialstyrkorna och man skulle naturligtvis stoppat in en lirare som William Fichtner i den rollen! Nu får Fichtner nöja sig med att vara sidekick till den hårt prövade Harris.

”…och så vill jag fan ha samma fräsiga ubåt som Sean Connery fick!!”

Således, inmallad ubåtsaction utan några som helst överraskningar. Dessutom är slutet ganska…tramsigt.
Helt klart lågbudgetfeeling och kanske endast för oss diehard-fans på ubåtsfilmer?
Okej för stunden för den som verkligen vill ha sin ubåtsaction till varje pris, övriga missar inget.

sofpodden-avsnitt3Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 3 där jag ytterligare recenserar dagens bleka undervattensaktivitet.

Feb 25 2015

återtitten: Runaway Train (1985)

1985-runaway-train-poster1Återtitten på dagens rulle är lite som att vara med på en hisnande färd tillbaka till ett årtionde då filmernas manus och flow inte alltid var helt vattentäta.

Att 80-talet hade lite svårt med nyanserna och den subtila stilen, den som vi idag tar för givet på film, känns också plötsligt väldigt påtagligt här. De små gesternas klubb var inget som varken regissören Andrei Konchalovsky eller huvudpersonen Manny (Jon Voight) ville tillhöra. Ändå var filmen faktiskt nominerad till 3 (!) Oscars, bla för bästa roll på just Voight.

Nu känns storyn ganska härjad av åren som gått. Den lider av en svår 80-talsvibb som man inte skojar bort.Vad tyckte jag när jag såg den första gången? Vet inte, kommer inte ihåg. Är det ett dåligt tecken?

En bister historia om fångarna (Voight) och Buck (Eric Roberts) som rymmer från ett badass-fängelse i Alaskas vildmarker, bara för att hamna på ett tåg som plötsligt blir förarlöst och därmed rusar mot sin undergång. Lägg till detta en hispig och överspelande Rebecca De Mornay som järnvägsarbetaren Sara som också är fast på det skenande tåget,
Är detta en förövning till Unstoppable? Ja kanske. Den inte så påkostade varianten.

Voight blir lite för stirrig, Roberts har lite för vita tänder och för mycket motormouth för att föreställa trovärdig fånge och De Mornay blir lite för teatralisk för att jag ska köpa grejen fullt ut. I vissa lägen är dialogen rakt av rena skämtet och överspelen haglar. Men på ett konstigt sätt klarar sig filmen in i mål utan att kantra helt.
Actionsekvenserna på tåget är lite fattigmansversion av nämnda Unstoppable men ganska acceptabla…och nånstans vill man som vanligt veta hur storys som denna ska sluta. Om man nu inte vet det alltså.
Finalen är klart godkänt där regissören kunde tagit den bombastiska vägen, men väljer att köra det aningens nedskalat de sista skälvande minuterna.

Som sagt, hos mig lider den tidens tand rätt hårt…men den har…nåt. Som gjorde att jag ville se om den.
Nu är det gjort. Klart slut.