Och ibland händer det att man blir lite överraskad av den här genren ändå.
John Erick Dowdle har förut tryckt fram alster som Devil och Quarantine. Inga oävna filmer om ni frågar mig. Nu satsar regissören på Paris och katakomberna!

Annars börjar det i rena Indy-stilen i mellanöstern där arkeologen/experten (ja vad är hon egentligen!??!) med det passande namnet Scarlet (Perdita Weeks) flänger runt efter svaret på mystisk historisk gåta. Det handlar om nåt som kallas the Philosopher Stone (nej inte den…), gåtfull och magisk och väl gömd. Ledtrådar nystar sig mot Paris och ned under i katakomberna. Klart man måste ned där och leta! Men hur tar man sig ned ”efter kontorstid”? Lugn, det finns folk till allt och snart smyger ett gäng runt i de trånga utrymmena…med förväntansfulla Scarlet i spetsen. Trots de andras förmaningar om att man bör se sig för ordentligt i denna labyrint under den franska huvudstaden. (och labyrintkänslan kan jag fö intyga då jag själv knallade runt därnere under betydligt mer kontrollerade former en sommar i mitten på 80-talet…och japp..det kändes läskigt då också!)

Trots att  storyn egentligen går i samma gamla beprövade mall 1A för utflykter av den här typen blir det faktiskt aldrig tradigt eller saggigt. Dowdle har bra flow i det som händer och lyckas hela tiden ta filmen vidare. Även fast man ännu en gång hemfaller åt att använda sig av FF-formatet på bilderna. Stör dock inte asmycket och regissören lyckas väl kanske istället gömma stilen i det som sker nere i de trånga tunnlarna.

”in där…? hmm….”

Horror och rysligheter, men ändå inte i det stenhårda facket. Mer mys-pys-rysligt. Räkna med någon liten sedvanlig jumpscare, men annars bedrivs otäcksheterna mer med stämning och den klaustrofobiska känslan som omger sällskapet. Hardcore-fans är nog inte nöjda med finalen.
Själv tyckte jag den var helt okej. Överlag inte alls den B-upplevelse man tror ska komma när filmen börjar.
Otippat.