Etikettarkiv: John Erick Dowdle

Dec 8 2015

No Escape (2015)

No_EscapeKalla mig gammeldags. Kalla mig ytlig.
Kalla mig Hollywood-Steffo.

Men, ge mig en story där jag direkt kan identifiera mig med huvudpersonen. Släng in en familj som dagens ”hjälte” gör allt för att beskydda. Släng dessutom in en touch av hopplöshet och allmän förtvivlan över ett läge som verkar vara rena mardrömmen att ta sig ur.
Då har ni mig.

Vad gör det väl sen att storyn kanske inte håller sådär jättestabilt om man börjar syna sömmarna. Men…är det här en film där man SKA syna sömmarna? Såklart inte säger jag. Här är allt svart eller vitt. I fokus FAMILJEN. Och ÖVERLEVNAD. Dagens regissör John Erick Dowdle har fattat grejen med en engagerande rulle som dessutom klarar av att vara actionstinn, oförutsägbar och ibland på gränsen till ont-i-magen-nervig. Johorå.

Owen Wilson (av alla människor) är familjepappan som fått nytt jobb i oidentifierat sydostasienland. Hela familjen tas med på resan och ny tillvaro ska skapas en bra bit från gamla hederliga vardagen hemma i USA. Knappt hinner Jack (Wilson) installera sig på hotellet med frun Annie (Lake Bell) och parets två döttrar förrän skiten träffar fläkten! En statskupp! Arg lokalbefolkning som snabbt förvandlas till lynchbobb! Målet för deras vrede; utländska intressen…och i synnerhet västerlänningar och amerikaner! De stackare som kommer i vägen avrättas snabbt och skoningslöst. Panik och kaos. Jack och Annie måste plötsligt skydda familjen och försöka hitta en flyktväg. Hur gör man det i ett kaos som de aldrig varit i närheten av tidigare!?

Jag köper det rakt av! Jag ids inte börja fundera på logik och realism och varför ALLA ortsbor är så arga! Jag liksom skiter i det. Har fullt upp med att oroa mig för Jack och familjen. Dowdle har ett kanonöga för att skapa svettiga scener. Jag tänker på ett speciellt parti som utspelas på hotellets tak! Damn, vad obehagligt! Paniken! Och så döttrarna mitt i eländet! Ett par sekvenser där Jack mer eller mindre tvingas vara brutal mot dem för allas överlevnad…! Det känns i magen på mig som tittar!

no_escape-pic

mardrömmen startar för barnfamiljen

Den som vill hitta fel på rullen gör naturligtvis det. Det är ju en ”sån” film.
Jag friar mycket hellre och tjusas av att Wilson för tillfället befinner sig oerhört långt från sina ”vanliga” roller. Att gamle räven Pierce Brosnan dyker upp i en PERFEKT roll som alkad snubbe med oklar agenda. Att Dowdle kan hantverket och knepen för att spinna ihop en tajt story. Han visade ju i As Above, So Below att talangen mer än väl finns där. Här kör han fullt blås nästan från ruta ett.
Gott så!

Helt enkelt en rackarns bra rulle som jag kan komma på mig själv med att tänka på då och då!
Jag har inga som helst problem med eventuell orealism och logiska luckor. Tvärtom! Detta är helt klart en av årets bästa rullar när säsongen ska summeras vartefter!
Så det så!

 

Vi snackar mer No Escape i filmpoddens avsnitt nr 12, där jag fortsätter att ösa beröm över rullen! Fiffi har kanske en lite mer…sansad inställning.

 

Jan 15 2015

As Above, So Below (2014)

As_below_posterOch ibland händer det att man blir lite överraskad av den här genren ändå.
John Erick Dowdle har förut tryckt fram alster som Devil och Quarantine. Inga oävna filmer om ni frågar mig. Nu satsar regissören på Paris och katakomberna!

Annars börjar det i rena Indy-stilen i mellanöstern där arkeologen/experten (ja vad är hon egentligen!??!) med det passande namnet Scarlet (Perdita Weeks) flänger runt efter svaret på mystisk historisk gåta. Det handlar om nåt som kallas the Philosopher Stone (nej inte den…), gåtfull och magisk och väl gömd. Ledtrådar nystar sig mot Paris och ned under i katakomberna. Klart man måste ned där och leta! Men hur tar man sig ned ”efter kontorstid”? Lugn, det finns folk till allt och snart smyger ett gäng runt i de trånga utrymmena…med förväntansfulla Scarlet i spetsen. Trots de andras förmaningar om att man bör se sig för ordentligt i denna labyrint under den franska huvudstaden. (och labyrintkänslan kan jag fö intyga då jag själv knallade runt därnere under betydligt mer kontrollerade former en sommar i mitten på 80-talet…och japp..det kändes läskigt då också!)

Trots att  storyn egentligen går i samma gamla beprövade mall 1A för utflykter av den här typen blir det faktiskt aldrig tradigt eller saggigt. Dowdle har bra flow i det som händer och lyckas hela tiden ta filmen vidare. Även fast man ännu en gång hemfaller åt att använda sig av FF-formatet på bilderna. Stör dock inte asmycket och regissören lyckas väl kanske istället gömma stilen i det som sker nere i de trånga tunnlarna.

below_pic1

”in där…? hmm….”

Horror och rysligheter, men ändå inte i det stenhårda facket. Mer mys-pys-rysligt. Räkna med någon liten sedvanlig jumpscare, men annars bedrivs otäcksheterna mer med stämning och den klaustrofobiska känslan som omger sällskapet. Hardcore-fans är nog inte nöjda med finalen.
Själv tyckte jag den var helt okej. Överlag inte alls den B-upplevelse man tror ska komma när filmen börjar.
Otippat.

Jan 10 2011

Devil (2010)

En genuint positiv recension borta hos Sofia,  på en film som jag i ärlighetens namn inte hade tänkt fånga in i Flmrs radar, fick mitt intresse och nyfikenhet att kittlas å det värsta. Möjligen kan det också ha något att göra att jag då och då har en nästan osund fascination för M. Night Shyamalan och hans äventyr i filmvärlden. Här står dock ( den utskällde) filmskaparen enbart för storyn och låter andra gubbar sköta finliret såsom regi och manus. Och liksom min bloggkollegas otvungna positivitet känner även jag att det här minsann var nog inte kattskit alls!

Ett mystiskt självmord i ett alldeles vanligt kontorskomplex i Philadelphia, en olycklig polis, fem filurer som en morgon kliver in i samma hiss i nyss nämnda byggnad, och en vaktmästare med koll på gamla legender. Där är den omedelbara intrigen i den här historien som plötsligt handlar om att självaste hin håle har dykt upp och nu svassar som en katt runt den heta gröta i den hiss som nyss fått totalstopp i skrapan, med de fem figurerna i, varav en av dem alltså mycket väl kan vara The Big Boss från underjorden. Frågan är bara vem? Något som inte är helt uppenbart, när det plötsligt visar sig att alla de instängda har en del ljusskygga bakgrunder och kanske också agendor.

Vår hjälte, den olycklige polisen (vars backstory givetvis rullas upp i lagom takt), får nu fullt upp att via monitorer som visar de instängda passagerarna försöka lista ut vem som är vem i den sanneligen skumma härvan som nystas upp. Samtidigt måste han försöka värja sig mot latino-vaktisen som minsann anser sig ha koll på läget och de gamla myterna om Djävulens besök på jorden vid väl valda tillfällen.

Föredömligt kort historia som inte saggar eller stannar upp i onödan. Tvärtom blir det rejält tätt och spänt läge nästan hela tiden, och som tittare sitter jag där och försöker vildsint gissa för mig själv vem som är vem och vem som definitivt inte borde vara i hissen. Finurligt utplacerade ledtrådar och lite snygga ”red herrings” kollrar bort det mesta av tankeverksamheten och när filmen väl gått i mål känns det som den verkligen har uppfyllt det som jag kräver; att bli underhållen.

Naturligtvis vore detta inte en äkta Shyamalan-historia i grunden om inte lite frågor om alltings skeende och det här med slumpens vara eller inte vara i livet, liksom vi sett tidigare i tex Signs eller Unbreakable, tas upp på ett eller annat sätt.

Devil bjuder på 80 minuter rätt rapp underhållande mysterielösning. Så mycket rysare kan man inte vidhålla att detta är, mer en sorts vem-gjorde-det-konstruktion med en del oväntade inslag. Trivsamt för filmögat där vare sig regissören John Erick Dowdle eller Chris Messina i snutrollen behöver skämmas för sina insatser. Inte de andra heller förresten.