Etikettarkiv: …jädrars vad bra!

Jan 20 2016

TV-Landet: Fargo – säsong 2 (2015)

s02_posterÅh vad jag gillade Fargos första säsong! Och, visst undrar man vad Lou Solverson (Keith Carradine) egentligen menade med ”The Sioux Falls incident”?

Svaret kommer i den här andra säsongen! Härligt! Som brukligt numera i tv-världen handlar det om en uppföljare på en s.k. event-serie, dvs. ett begränsat antal avsnitt som inte nödvändigtvis behöver ha alltför mycket med föregångaren att göra…förutom namnet kanske. Här handlar det dock om att vi i ett huj kastas tillbaka i tiden, till vintern 1979 och en yngre upplaga av polisen Lou Solverson i Patrick Wilsons skepnad.

Molly från säsong 1 är här bara 6 år gammal och helt nya intriger kommer att utspelas i de 10 avsnitt som följer. Nu är vi i den lilla staden Luverne i Minnesota, där statetroopern Solverson håller koll på läget, ofta tillsammans med sin svärfar, polischefen Hank (Ted Danson)..som dessutom är Solversons svärfar. Som brukligt i Fargo-universumet kommer snart den lugna ytan att brytas av ett antal händelser, en del slumpaktiga, andra planerade och ingenting kommer bli sig likt i och runt Luverne, Sioux Falls och till med i Fargo.

fargo2 fargo7

Liksom i säsong 1 hämtas inspiration, känsla och stämning i serien från bröderna Coens nu nästan episka film från 90-talet. Här är samma kärva kynnen, samma stötiga dialoger, samma mörka och ibland knasiga humor. Och som vanligt ligger en ödesmättad, inte helt bekväm känsla, över hela tillställningen. I centrum som oftast alltså Lou, som i början mest bekymrar sig över hustrun Betsys (Cristin Milioti) tillstånd, då hon fått en obehaglig sjukdiagnos. Snart dras Lou dock in i det smutsiga spelet runt familjen Gerhardt som styr nordvästra delen av statens skumraskaffärer. När Gerhardts drabbas av problem i familjen ser maffian i Kansas City chansen att utöka sitt territorium, men matriarken Floyd Gerhardt (Jean Smart) tänker inte ge sig utan motstånd, och inte heller hennes minst sagt störda söner. Lägg nu till detta ett ”vanligt” men väldigt kufiskt par i slaktaren Ed Blumquist (Jesse Plemons) och hans minst sagt märkliga fru Peggy (Kristen Dunst) i lilla Luverne…vilka dras in i galenskaperna, både på grund av slumpen men också väldigt dåliga beslut, och vips har vi oss en intrig helt värdig sin succéartade föregångare!

Men, kan det då bli så mycket bättre än vad säsong 1 visade upp? Ja, det kan det!! Så pass att jag efter noga övervägande och en sällsamt trevlig magkänsla dristar mig till att utnämna denna säsong 2 till 2015 års bästa tv-serie! What!? Visst serru. Här hittas på pass mycket snillrika turer, slumpmässiga (fast ändå inte) vändningar i manuset, svart humor samt en obehaglig men nyfiken känsla…som både gör att man vill se mer…och inte kan vara säker på nåt vad gäller utvecklingen i handlingen. Likt många andra moderna serier tycks just grejen att ingen karaktär går säker i manuset, även om det är en större rollkaraktär. Ovisst OCH spännande!

fargo1 fargo4

Patrick Wilson gör mycket bra ifrån sig som den rättrådige Lou, som faktiskt bara vill ta hand om sin fru och dotter. Mycket bra samspel också med gamle Ted Danson som den åldrade polischefen. Deras kärva, ibland lite fientliga dialoger, känns precis på pricken Fargo-stil!

Kristen Dunst gör kanske sin bästa rollprestation EVER som den lätt vrickade hårfrisörskan Peggy! Maken till märklig kvinna var länge sedan man såg på film och tv. Slaktaren Ed har det inte lätt då han bara vill ha ett ”vanligt” liv med vardag och en framtida familj. Nu kanske han inte heller skulle ha valt att ta ett par idiotiska beslut i tillvaron, men som alltid sträcker sig visheten ibland bara så långt näsan räcker. Hur som helst är Jesse Plemons (vilken påminner om både en yngre PSH och en otrimmad Matt Damon) mycket underhållande i sin roll också.

fargo5 fargo3

Som vanligt jäkligt säkra detaljer i det visuella från upphovsmakarna och tv-seriens kreatör Noah Hawley lyckas återigen att med Coen-brödernas goda minne återskapa samma känsla som man både kan och vill förvänta sig av händelser som utspelas i den här märkliga delen av USA. Tidshoppet tillbaka till sent 70-tal känns förvånansvärt uppfriskande och ger dessutom serien en sorts ”råhet” i sitt utförande. Våldet är förstås, liksom sina föregångare, både oväntat och rått men aldrig smaklöst eller felplacerat. Mer som ett ”märkligt naturligt inslag” i den redan luriga utveckling som säsongens resa tar oss med på. Den som dessutom väntar på ett sorts visuellt hopknytande av säcken mot första säsongen får också lön för mödan för ett ögonblick. Snyggt gjort!

fargo6 fargo8

Får alla frågor svar? Som sig bör här kan man aldrig vara säker på nåt. Räkna dock med udda inslag, humor på konstiga ställen, en utpekad hjälte, en klassisk uppgörelse i undre världen, ett mycket märkligt par samt en fåordig men dödligt effektiv familjetorped vilken man absolut bör akta sig för att komma för nära.

Jag är helt fast i det här galna universumet och kan bara otåligt vänta på att en säsong 3 börjar lura hörnet.
För det gör det väl? Väl??

   

 

fargo-paley-02

Dec 8 2015

No Escape (2015)

No_EscapeKalla mig gammeldags. Kalla mig ytlig.
Kalla mig Hollywood-Steffo.

Men, ge mig en story där jag direkt kan identifiera mig med huvudpersonen. Släng in en familj som dagens ”hjälte” gör allt för att beskydda. Släng dessutom in en touch av hopplöshet och allmän förtvivlan över ett läge som verkar vara rena mardrömmen att ta sig ur.
Då har ni mig.

Vad gör det väl sen att storyn kanske inte håller sådär jättestabilt om man börjar syna sömmarna. Men…är det här en film där man SKA syna sömmarna? Såklart inte säger jag. Här är allt svart eller vitt. I fokus FAMILJEN. Och ÖVERLEVNAD. Dagens regissör John Erick Dowdle har fattat grejen med en engagerande rulle som dessutom klarar av att vara actionstinn, oförutsägbar och ibland på gränsen till ont-i-magen-nervig. Johorå.

Owen Wilson (av alla människor) är familjepappan som fått nytt jobb i oidentifierat sydostasienland. Hela familjen tas med på resan och ny tillvaro ska skapas en bra bit från gamla hederliga vardagen hemma i USA. Knappt hinner Jack (Wilson) installera sig på hotellet med frun Annie (Lake Bell) och parets två döttrar förrän skiten träffar fläkten! En statskupp! Arg lokalbefolkning som snabbt förvandlas till lynchbobb! Målet för deras vrede; utländska intressen…och i synnerhet västerlänningar och amerikaner! De stackare som kommer i vägen avrättas snabbt och skoningslöst. Panik och kaos. Jack och Annie måste plötsligt skydda familjen och försöka hitta en flyktväg. Hur gör man det i ett kaos som de aldrig varit i närheten av tidigare!?

Jag köper det rakt av! Jag ids inte börja fundera på logik och realism och varför ALLA ortsbor är så arga! Jag liksom skiter i det. Har fullt upp med att oroa mig för Jack och familjen. Dowdle har ett kanonöga för att skapa svettiga scener. Jag tänker på ett speciellt parti som utspelas på hotellets tak! Damn, vad obehagligt! Paniken! Och så döttrarna mitt i eländet! Ett par sekvenser där Jack mer eller mindre tvingas vara brutal mot dem för allas överlevnad…! Det känns i magen på mig som tittar!

no_escape-pic

mardrömmen startar för barnfamiljen

Den som vill hitta fel på rullen gör naturligtvis det. Det är ju en ”sån” film.
Jag friar mycket hellre och tjusas av att Wilson för tillfället befinner sig oerhört långt från sina ”vanliga” roller. Att gamle räven Pierce Brosnan dyker upp i en PERFEKT roll som alkad snubbe med oklar agenda. Att Dowdle kan hantverket och knepen för att spinna ihop en tajt story. Han visade ju i As Above, So Below att talangen mer än väl finns där. Här kör han fullt blås nästan från ruta ett.
Gott så!

Helt enkelt en rackarns bra rulle som jag kan komma på mig själv med att tänka på då och då!
Jag har inga som helst problem med eventuell orealism och logiska luckor. Tvärtom! Detta är helt klart en av årets bästa rullar när säsongen ska summeras vartefter!
Så det så!

 

Vi snackar mer No Escape i filmpoddens avsnitt nr 12, där jag fortsätter att ösa beröm över rullen! Fiffi har kanske en lite mer…sansad inställning.

 

Maj 29 2015

Mad Max: Fury Road (2015)

Ok, vi stannar upp för en sekund och ser tillbaka lite.
Det senaste regissören George Miller gjort innan dagens rulle….är filmer om dansande pingvinger och en gris som kommer till stan.

Jag tar det igen.
Dansande pingviner och en gris.

Så plötsligt, som om gubben fått fnatt, tar han på partyhatten och tänker ”nu jävlar ska alla som klagat på att det inte finns någon mer Mad Max-rulle få så de håller käften!”
Vilket är precis vad jag gör!
Håller käften av hänförelse. Och dessutom andan. Helvete, man hinner ju knappt slå sig till ro i biofåtöljen innan kaoset utbryter och storyn bara drar igång. Eller vadå story!?
Här behövs fan ingen story. Som om Miller bara tänkt ut en enda stor, dammig, röjig och fläskig biljakt genom the wasteland. Och det räcker ju så! För oss som varit svältfödda på The Road Warrior-stuket..och förbannat den dag alla då inblandade gick med på att göra ”Beyond Thunderdome” -85….är detta ett rent och skärt halleluleja-moment!
Miller återskapar inte bara känslan från mästerverket -81…han tar det dessutom ett steg längre och tuffare OCH snyggare (nattscenerna med stjärnhimlen i öknen…ahhhh…)!!

Alltså, här finns ju fan allt. Stenhård action med 15-årsgräns (tack för det!), galna…eh…galningar i dom mest pimpade fordon man kan tänka sig! Miller håller det stramt, han vet vad han vill foka på..och gör det. Utan krusiduller. Vi får en Max med ny nuna i Tom Hardy. Funkar han? Jovars, han gör jobbet och grymtar sådär primitivt när det behövs. NATURLIGTVIS hade högsta vinsten varit att token Mel Gibson hade hoppat in i läderoutfiten igen, men man kan uppenbarligen inte få allt i denna comeback. Det stora avtrycket gör ju istället Charlize Theron som stencoola Furiosa. En värdig kompanjon till Max på detta hysteriska äventyr och det är härligt att Miller med manuspolare väljer det stuket på storyn.

I The Road Warrior fick vi minsann vänta på de bästa godsakerna i biljakten som då följde mot slutet. Här är det flykt som gäller från början. Furiosa drar med en ”war-rig”, lastad med bröstmjölk (hårdvara) och huvudbadassets haremsdamer. Nu får det vara nog med diktatorfasonerna tycker hon. Bossen blir förbannad och vill ha tillbaka allt. Ut med trupperna som består av dårar, dårar och åter dårar. Fast ibland ganska underhållande sådana också (Nicholas Hoult).
”Som vanligt” i Millers rullar om Max känns huvudskurken, här en ”Immortan Joe” (Hugh Keays-Byrne…att han också var med i Mad Max från -79 som skurk är ju såklart bara sådär charmigt som det kan bli!) ) i tuff mask, ganska vek som karaktär och ingen man kommer att lägga på minnet. Nej, det är ju istället bossens alla underhuggare som blir den tuffaste matchen för Max och gänget….där man för övrigt bland de långbenta harensdamerna hittar hatobjektet Rosie Huntington-Whiteley, ni vet…hon som nästan på egen hand förstörde Transformers 3! Blä!

tuffare än raggarkortegen i Norrköping varje 1:a maj!

Full fart genom det australiska wastelandet (fast det i verkligheten är den Namibiska öknen som får vara stand-in) således och jag myser extra med vetskapen om att Miller varit sparsam på CGI, och istället kört lite hederlig old-school när det gäller att krascha bilar och få saker att flyga i luften! Härliga tider! Och att det är just Miller själv som plockar upp fanan om Max Rockatansky igen! Det är anmärkningsbart underbart! Max modell 2000-talet är en hårdare, mer makaber och högljuddare värld…men med 80-talets charm vässad ett par snäpp!
Dessutom, jag såg filmen i 2D och njöt i fulla drag! 3D är överhajpat och överreklamerat! Så det så!

Vad mer? Ja just det…snacket om att Max har blivit svag och hamnat i en smetig feministisk historia har ju rullat runt jordbollen! Ha! De som hävdar detta kan ju bara dra åt helvete!
Eller ännu bättre, rakt ut i the wasteland! Kanske träffar de på en galen ”Krigskille”!! HAHAHA!

Fullt ös, medvetslös! Nästan.
En av årets hittills bästa filmer!

Smackelibang!

Just idag har också Nerd-Bird-Cecilia spanat in Mighty Max med vänner!
I övrigt hittar du åsikter om George Millers comeback hos bloggfantomer som Filmitch, Filmparadiset, Fiffis Filmtajm, Plox, film4fucksake, Jojjenito, Henke och Sofia!

Sep 25 2013

End of Watch (2012)

South Central Los Angeles.
Ojoj, där finns mycket att berätta. Mest kanske ändå om hur misären breder ut sig tillsammans med kriminaliteten, drogerna och de hänsynslösa gängen. Och mitt i allt finns poliserna. Dessa stackars levande måltavlor som knappt är vatten värt i den här delen av tillvaron.

Dagens övning är en snabbmatad odyssé i vardagsträsket genom de två poliserna Brian (Jake Gyllenhaal) och Mikes (Michael Pena) ögon. Filmad som att den upplevs genom diverse olika kameror (en sorts tillknycklad found footage-stil), i bilen, genom Brians olika små videokameror han bär med sig överallt (skälet här är att han håller på med något kursarbete). Nu är inte regissören David Ayer helt konsekvent i sitt bildspråk, ibland är det faktiskt ”vanliga” bilder också på mer traditionellt sätt. Vilket dock är skitsamma. Så dags in i handlingen är man ändå fast i polisernas vardag. Gyllenhaal och Pena är otroligt bra som de två poliserna, har en närvaro med varandra i scenerna, t.ex. i polisbilen, så att man för ett ögonblick kan luras att tro att det är riktiga snutar.

Som vanligt är det en ständig kamp mot gatans element, och polisen är alltid i underläge. Brian och Mike patrullerar sina beat, försöker göra en skillnad för de oskyldiga i den härjade stadsdelen. Det är knark, missbrukare, vapen, hatande gäng och ovissheten om huruvida man ska klara sig igenom sitt skift levande. Motmedlet mot hopplösheten verkar vara humor, skämt, vänskap och att tro på livet utanför uniformen. Mike är gift och pappa och den rastlöse Brian tycks möjligen ha träffat ”den rätta”.

Ayer kör på med en form av gritty stil, oerhört realistiskt, och ibland känns det som att det skulle vara en sorts dokusåpa man skådar. Nästan alla scener är oerhört ”nakna” och intensiva. I vissa fall rentav svettigt spännande. Man kan känna obehaget lura runt hörnet, vid en stoppad bil..eller bakom en låst dörr som våra ”hjältar” försöker öppna.
Förutom vardagslunken lyckas Brian och Mike komma ytterligare unkna och otrevliga aktiviteter på spåren, vissa mönster kan skådas, och till slut tappar de bakomliggande kriminella krafterna tålamodet. Plötsligt är det livsfarligt att vara just Brian och Mike i detta utsatta område.

the cops spelar in ett eget ”cops”

David Ayer är ingen nybörjare med att skildra polismaktens arbete i Los Angeles. Som manusförfattare har han tidigare plitat ihop alster som Training Day, Dark Blue och den mer popcornslika S.W.A.T. Det rätt mörka snutdramat Street Kings är också ett resultat av Ayers regisserande. Där de tidigare alstren mer fokuserade på Los Angeles-polisens interna problem, satsas här krutet på att visa upp en fullt verklighetstrogen vardag för the average cop on the streets. Vilket jag köper rakt av.
Filmen känns, trots sitt dystra innehåll, både pigg, spännande, effektfull och kryddad med lite lagom rå humor. Kudos till Ayer som lyckas så rätt med så liten budget till sitt förfogande….(det ryktas om en budget på ”ynka” 7 miljoner dollars och inspelade siffror på drygt 48!!
Återbäring på satsade cashen!

End of Watch är annars ännu ett inlägg om alltings varande i den hopplösa verkligheten på vissa ställen runt vår jord. Det här är ett Los Angeles som man inte direkt ser varje dag. Mycket bra huvudrollsinnehavare och ett rätt enkelt manus försett med tungt bra realism och finurliga bildvinklar, gör det här till en obehaglig men engagerande upplevelse.

full starfull starfull starfull star