Etikettarkiv: Michael Pená

Okt 28 2015

The Vatican Tapes (2015)

Ahh, inget är som en rejäl hederlig gammal holmgång mot den rena ondskan.
My kind of horror?
Ja kanske.

Här en rulle som i sina bästa stunder kan beskrivas som en…eh..Exorcisten light…typ.
I sina sämsta stunder som en rätt förutsägbar..men förvånande underhållande…mörk skröna om vad som händer när den gamla beprövade demoniska ondskan gör ett nytt försök att erövra världen.
Och vem vet egentligen…görs det tillräckligt många gånger…kanske det till slut lyckas.

Eller inte.
Så länge det finns stoiska och tappra präster (märkligt nog på film mest katolska rackare) som tar kampen. Här är det unge prällen Lozano (Michael Peña) som får något att bita i när den unga Angela (Olivia Taylor Dudley) plötsligt avviker från sitt vanliga livsmönster och börjar…tja..bli lite märklig.
Mer än Lozano kan ta hand om möjligen? Lugn, hjälpen är nära då självaste Vatikanen minsann har koll på det som händer runt om i världen. Inte minst tack vare att övervakningsband i parti och minut tycks skickas in till demonkämparnas HQ. Här hittas också tex långe Djimon Hounsou iförd prästsärk och bekymrat ansikte. Liksom vår egen Peter Andersson! Ha! Otippat. Och oväntat. Men icke desto mindre roligt. Det blir också hans Kardinal Bruun som får ta matchen på plats i USA när det hela skiter sig.

För det gör det ju med besked. Snygga Angela är inte sig själv, och ingen vet först varför. Inte hennes pojkvän Pete (John Patrick Amedori) eller pappa Roger (Dougray Scott). Fader Lozano har dock sina onda aningar, och börja ana ett betydligt större match står på tapeten än att få stackars Angela att tillfriskna

vem som helst hade väl blivit dåre över sjukhusmaten som serveras!

Bakom kameran idag Mark Neveldine, till vardags i regiduon Neveldine/Taylor (Crank-rullarna). Här kör han solokvist, och vräker på med beprövade effekter i genren. Klart du ser dom komma i förväg, men rullen är överraskande bra ändå. Neveldine är inte ute efter att öppna nya dörrar, mer bara att visa kampen mellan gott och ont på ett effektivt underhållande sätt.

Räkna med sedvanligt beprövade ruggigheter och mindre, rätt salongsvänliga, jumpscares. Dougray Scott och Michael Peña må vara de största stjärnorna här..men Taylor Dudley gör inte alls bort sig som den plågade Angela. Fast förstås, nån Linda Blair blir hon väl inte.
Annars ÄR det för jäkla kul att se Peter Andersson fara runt i prästkläder och se förbannat allvarligt ut. Som om jordens existens hänger på att han gör det rätta i precis rätt stund.
Och det gör det ju.

En lagom tvistad demonthriller som gör vad den ska.
Helt enkelt.

Okt 9 2015

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Aug 6 2015

Ant-Man (2015)

Ant Man_posterMen titta vad kul det här blev då!
Vi vet ju redan att Marvel (nästan alltid) borgar för säker underhållning i superhjälte-action-träsket. Oftast medelst bombastiska scener, over-the-top-visuella fräckheter och ett sprutande förråd av oneliners. Det är liksom grejen. Men vad händer om man tar ned allt ett snäpp? Jo, det blir ju kalasbra ändå!

Jag går tillbaka i minnet och recapar allt jag läste om dagens rulle under våren. Det var banne mig inte en överdriven tro på filmen; ”Varför göra film om en myrgubbe?” ”Tänker Marvel slarva ut en produkt bara för att de kan?” Vem bestämde att Paul Rudd skulle vara hjälten!? Han är ju komedisnubbe!”
Typ så.

Well, right back at ya!
Den här är ju jäklar i min låda en av sommarens stora favoriter! Var hittade Marvel-producenten Kevin Feige den synska förmågan att förutse att det här skulle bli en jädrans rolig och underhållande tillställning!? Filmen var länge ett skötebarn hos erkänt duktige regissören Edgar Wright, men det sket sig i samarbetet och Wright lämnade produktionen. In med Peyton Reed, vars enda meriter jag kan komma på är Yes Man och Bring it On. Nåja, det behöver ju inte bli sämre för det. Eller?
Nä, det blir ju inte det!

Full fart med en glimt i ögat som jag har stora problem att värja mig emot. Som att jag skulle vilja det då!?
Dagens superhjälterulle må spela i det mindre formatet och inte alls vara så stor (hahaha!) som sina bastanta kusiner i Marvel-stallet..men det är fasen minst lika bra! Inbrottstjuven Scott Lang (Paul Rudd) får ingen ordning på livet…då är det lätt att återfalla i brottets bana efter avtjänat fängelsestraff. Men den här gången blir allt lite annorlunda när han ”råkar” bryta sig in hos snillet och rättvisans man Hank Plym (Michael Douglas), en gång i tiden original Ant-Man! Dags för Lang att axla den (lilla) manteln tycker den ärrade veteranen. Lite lagom handy sådär då dåren och badasset Darren Cross (Corey Stoll) står i begrepp att både sno Hanks idéer och sälja hemligheter vidare till betalande makter. Ajaj.
Ska Lang hoppa i dräkten? Ska han lära sig tala med myror? Ska han ställa upp för rättvisan och dessutom bli en bra pappa på köpet? Kommer han att charma brallorna av Hanks dotter Hope (Evangeline Lilly)?

am4

funnyman Rudd strax i Marvels tjänst!

Vad Reed framför allt lyckas med är den perfekta balansen mellan humor och action. Trots att det mesta är både snitslad och krattad bana fram till finalen, finns ingen risk att bli uttråkad. Rudd passar som motvillig hjälte och får till och med trycka in ett par oneliners på passande ställen. Det är inga överjordiska effekter, mer en sorts blinkning till….gamla tiders sci-fi kanske?
Dessutom är det sådär lagom fånigt underhållande hela tiden. Mycket tack vare Langs trogna medhjälpare med sidekicken Michael Peña i spetsen.

Marvel goes summer-leisure-style!
Eller nåt.

Stor underhållning i det mindre formatet! (sorry, kunde inte låta bli)

Dec 22 2014

Fury (2014)

0001_fury_posterStändigt detta WWII.
Tröttnar vi aldrig på historierna? Tänk efter en stund; vad är det egentligen som gör att just andra världskriget tycks vara en aldrig sinande brunn att ösa ur? Alla dessa kabelkanaler på tv av varierande grad som varje vecka öser ut dokumentärer om märkliga, mystiska och stora händelser under kriget. Ta Spielberg som drog igång en sorts revival av Guds nåde, Saving Private Ryan och inte minst Band of Brothers. Och visst, jag drog i mig denna dos liksom många andra. Inte tal om annat.

Men det känns ibland som ett ganska lustig fenomen, att världskriget kan locka på så många olika sätt…nu 70 år efter att det slutade.

Idag blir det således ett besök vid de fronterna igen.
I en stridsvagn. Det såg man inte igår. Har vi överhuvudtaget något på stridsvagnar och krigsfilm? Kanske Patton en gång i tiden? Kellys Hjältar sportade ett par stridsvagnar också (också där en duell med den fruktade Tiger-vagnen som tyskarna körde runt i).
Annars har det nog varit lite tunt på den fronten (!)?
Fokus mer på den vanlige ”stridisen”, mannen i gyttjan…?

Regissören/manusnissen David Ayer är annars en sån där snubbe som tycks kunna dra ihop storys på ett tätt och intensivt sätt om vår nutid. Han skrev den utmärkta Training Day, skrev och regisserade den ännu mera utmärkta End of Watch häromåret…och var förstås ansvarig för överspelet och galenskaperna i Sabotage..men den gillade jag lite för att den var just så over-the-top.

Frågan är om Ayer har tagit med sig intensiteten och sina galna persongallerier över till Tyskland mitt under det brinnande slutet av kriget? Besättningen på Sherman-stridvagnen ”Fury” är en samling snubbar man kanske inte direkt förknippar med the all american heroes? Jag tvivlar på att en enda av de här gossarna skulle få platsa i en Spielberg-rulle om kriget. Moralen tycks skjuten i sank för dessa krigshärjade typer. Jon Bernthal är en osympatisk dåre som skiter i allt och alla. Även regler. Knäppskallen Shia LaBeouf gömmer sig bakom bibliska grubblerier och haranger, men känns instabil…på ett obehagligt sätt. Michael Peña kör stridsvagnen och känns allmänt knasig. De krigsskadade själarna leds av den karismatiske ”wardaddy”, Brad Pitt…högst i rang men ofta lika trasig i sin syn på hela tillvaron. In i detta kastas den obligatoriske rookien Logan Lerman, och det blir såklart genom hans ögon vi får följa med på resan genom ett sönderskjutet nazi-Tyskland.

Ayer tar inga risker, han målar upp det förväntade. Galenskapen och skitigheten i att vara i fält i okänt land och med desperata fiender som ligger på lur där man minst anar. Tanken som slår mig när jag tittar är att det är en skitigare, mer gritty och morallös version av händelser i tex Band of Brothers. Där Spielberg väldigt gärna ville vara mån om att den amerikanske soldaten ändå var en ”moralisk väktare” utsänd för att rena mot ondskan…vill inte Ayer påskina oss detta i första taget. Här finns gott om allierade soldater med tveksam moral och unken människosyn? Är det ok att begå brott mot mänskligheten bara för att man är en allierad soldat? Se där, något att tänka på.

hjältar…eller badasses..?

Utöver detta är dock Fury såklart en snygg uppvisning i krigsaction, intensiva stridsscener….och känslan av att vara instängd i en plåtburk har aldrig känts tydligare! Mycket bra spelat av alla inblandade skådisar, Brad Pitt gör som vanligt en ny fenomenal insats. Han ingår sedan länge nu i min bromance-bok….och detta porträtt av den krigströtte Wardaddy stärker bara hans aktier där.

Bra början, engagerande utveckling, om man köper det ibland övertydliga som Ayer vill måla upp. Men hans vision hittar fram till mig. Slutet och finalen är både spännande och snygg hantering av känslor, fruktan och desperation. Öser man dessutom på med hinkvis av kulspruteaction, går man hem med snyggt betyg i min bok.
Och ja, WWII har fortfarande en märkligt lockande känsla över sig…även hos mig.

Sep 25 2013

End of Watch (2012)

South Central Los Angeles.
Ojoj, där finns mycket att berätta. Mest kanske ändå om hur misären breder ut sig tillsammans med kriminaliteten, drogerna och de hänsynslösa gängen. Och mitt i allt finns poliserna. Dessa stackars levande måltavlor som knappt är vatten värt i den här delen av tillvaron.

Dagens övning är en snabbmatad odyssé i vardagsträsket genom de två poliserna Brian (Jake Gyllenhaal) och Mikes (Michael Pena) ögon. Filmad som att den upplevs genom diverse olika kameror (en sorts tillknycklad found footage-stil), i bilen, genom Brians olika små videokameror han bär med sig överallt (skälet här är att han håller på med något kursarbete). Nu är inte regissören David Ayer helt konsekvent i sitt bildspråk, ibland är det faktiskt ”vanliga” bilder också på mer traditionellt sätt. Vilket dock är skitsamma. Så dags in i handlingen är man ändå fast i polisernas vardag. Gyllenhaal och Pena är otroligt bra som de två poliserna, har en närvaro med varandra i scenerna, t.ex. i polisbilen, så att man för ett ögonblick kan luras att tro att det är riktiga snutar.

Som vanligt är det en ständig kamp mot gatans element, och polisen är alltid i underläge. Brian och Mike patrullerar sina beat, försöker göra en skillnad för de oskyldiga i den härjade stadsdelen. Det är knark, missbrukare, vapen, hatande gäng och ovissheten om huruvida man ska klara sig igenom sitt skift levande. Motmedlet mot hopplösheten verkar vara humor, skämt, vänskap och att tro på livet utanför uniformen. Mike är gift och pappa och den rastlöse Brian tycks möjligen ha träffat ”den rätta”.

Ayer kör på med en form av gritty stil, oerhört realistiskt, och ibland känns det som att det skulle vara en sorts dokusåpa man skådar. Nästan alla scener är oerhört ”nakna” och intensiva. I vissa fall rentav svettigt spännande. Man kan känna obehaget lura runt hörnet, vid en stoppad bil..eller bakom en låst dörr som våra ”hjältar” försöker öppna.
Förutom vardagslunken lyckas Brian och Mike komma ytterligare unkna och otrevliga aktiviteter på spåren, vissa mönster kan skådas, och till slut tappar de bakomliggande kriminella krafterna tålamodet. Plötsligt är det livsfarligt att vara just Brian och Mike i detta utsatta område.

the cops spelar in ett eget ”cops”

David Ayer är ingen nybörjare med att skildra polismaktens arbete i Los Angeles. Som manusförfattare har han tidigare plitat ihop alster som Training Day, Dark Blue och den mer popcornslika S.W.A.T. Det rätt mörka snutdramat Street Kings är också ett resultat av Ayers regisserande. Där de tidigare alstren mer fokuserade på Los Angeles-polisens interna problem, satsas här krutet på att visa upp en fullt verklighetstrogen vardag för the average cop on the streets. Vilket jag köper rakt av.
Filmen känns, trots sitt dystra innehåll, både pigg, spännande, effektfull och kryddad med lite lagom rå humor. Kudos till Ayer som lyckas så rätt med så liten budget till sitt förfogande….(det ryktas om en budget på ”ynka” 7 miljoner dollars och inspelade siffror på drygt 48!!
Återbäring på satsade cashen!

End of Watch är annars ännu ett inlägg om alltings varande i den hopplösa verkligheten på vissa ställen runt vår jord. Det här är ett Los Angeles som man inte direkt ser varje dag. Mycket bra huvudrollsinnehavare och ett rätt enkelt manus försett med tungt bra realism och finurliga bildvinklar, gör det här till en obehaglig men engagerande upplevelse.

full starfull starfull starfull star

Maj 16 2013

Gangster Squad (2013)

Om dagens Los Angeles är en smältdegel av etniska kulturer, hälsofreaks, modeller, slackers, wannabes, folk med pengar och annat löst folk, så verkade samma stad i slutet på 40-talet vara rent laglöst land skrudad i dekadent glitter och neon.

I alla fall om man ska tro populärkulturen samt en och annan historiebok. Sant är ju i alla fall att den hetlevrade gangstern Mickey Cohen styrde och ställde lite som han ville, mutade poliser, domare och utövade terror mot klientelet som inte ville införliva sig i leden.

Här blandas väääldigt lösa BOATS-inslag  med rejält mycket fiction när regissören Ruben Fleischer tar sig an historien om hur Cohen (Sean Penn) får det hett om öronen då den hederlige polischefen Parker (en skönt raspig Nick Nolte) sätter ihop sin gangster squad, en grupp hederliga snutar vars enda uppdrag är att sabba för fulgangstern så mycket som möjligt.

Josh Brolin är hårdingen John O´Mara, superärlig snut med gravid fru. Kaptenen i det nya laget, vilket mönstrar namn som Ryan Gosling, Robert Patrick, Michael Pená och Anthony Mackie. Alla tuffingar som inte räds lite våldsamheter om det skulle krävas. En nörd behövs också i gänget, helst en som kan trixa med avlyssning och elektronikgrunkor, och då kommer Giovanni Ribisi in från vänster som på beställning. Gänget förstör klubbar, demolerar vadslagningsställen, kapar illegala transporter med sådan friskhet att den toksminkade och överspelande Penn först går bananas men sedan börjar grunna på vem som egentligen ligger bakom motgångarna…

Fleischer kör på med serietidningsstilen och trollar fram ett Los Angeles insvept i nostalgi, färgexplosioner, neon och kontraster i fotot. Ytan blir jädrigt snygg, men döljer också den ganska simpla nivån på manuset. Det krävs ingen jätteansträngning för att räkna ut vilka öden som ligger på lut här så att säga. Har man tex sett De Omutbara vet man rätt stadigt vad som väntar. Rena ripoffen när man börjar fundera på det faktiskt. Trots detta faktum fungerar filmen som snyggt dekorerad sockervadd på mig. Jag dras in i storyn och tjusas av det yttre. Det liksom klibbar fast i sinnet trots vetskapen om att det är som att titta på en visuell kioskdeckare man hittat för 5 spänn på en loppis.

Den som saknar oljudet från gamla tommyguns behöver inte bli besviken då det peppras på ordentligt på väl valda platser i manuset. Finalen är såklart en orgie i action, pangande, dramatisk musik och snyggt komponerade bilder. 40-talsstilen går knappast att klaga på när det gäller kläder, frisyrer och backdropen av ett glittrande L.A.

det nya hemmalaget

Förutom gubbsen i hatt som gör upp med både nävar och smattrande metall återfinns även Emma Stone i handlingen som Cohens hålldam Grace, vilken också under resans gång plötsligt får problem med känslorna då hennes blick faller på den smörsnackande snuten Wooters (Gosling), O´Mara´s högra hand i gangsterkriget. Stone gör vad hon ska, men finns såklart i första hand med för att se bra ut och vara ögongodis för alla inblandade.

Gangster Squad är knappa två timmar av nostalgi, färger och som sagt en rejäl dos serietidning. Trots viss verklighetsbakgrund gör man bäst i att inte läsa in för mycket i det som utspelas. Håller man sig från det så blir det istället en underhållande och lagom spännande stund med lite gangsters, granithårda snubbar i coola hattar, fräsiga bilar, neonglitter, storbands-jazz och eldstrider the the good old style.
Nöjsamt, där den tredje stjärnan mest delas ut för de stilsäkra detaljerna.