Ahh, inget är som en rejäl hederlig gammal holmgång mot den rena ondskan.
My kind of horror?
Ja kanske.

Här en rulle som i sina bästa stunder kan beskrivas som en…eh..Exorcisten light…typ.
I sina sämsta stunder som en rätt förutsägbar..men förvånande underhållande…mörk skröna om vad som händer när den gamla beprövade demoniska ondskan gör ett nytt försök att erövra världen.
Och vem vet egentligen…görs det tillräckligt många gånger…kanske det till slut lyckas.

Eller inte.
Så länge det finns stoiska och tappra präster (märkligt nog på film mest katolska rackare) som tar kampen. Här är det unge prällen Lozano (Michael Peña) som får något att bita i när den unga Angela (Olivia Taylor Dudley) plötsligt avviker från sitt vanliga livsmönster och börjar…tja..bli lite märklig.
Mer än Lozano kan ta hand om möjligen? Lugn, hjälpen är nära då självaste Vatikanen minsann har koll på det som händer runt om i världen. Inte minst tack vare att övervakningsband i parti och minut tycks skickas in till demonkämparnas HQ. Här hittas också tex långe Djimon Hounsou iförd prästsärk och bekymrat ansikte. Liksom vår egen Peter Andersson! Ha! Otippat. Och oväntat. Men icke desto mindre roligt. Det blir också hans Kardinal Bruun som får ta matchen på plats i USA när det hela skiter sig.

För det gör det ju med besked. Snygga Angela är inte sig själv, och ingen vet först varför. Inte hennes pojkvän Pete (John Patrick Amedori) eller pappa Roger (Dougray Scott). Fader Lozano har dock sina onda aningar, och börja ana ett betydligt större match står på tapeten än att få stackars Angela att tillfriskna

vem som helst hade väl blivit dåre över sjukhusmaten som serveras!

Bakom kameran idag Mark Neveldine, till vardags i regiduon Neveldine/Taylor (Crank-rullarna). Här kör han solokvist, och vräker på med beprövade effekter i genren. Klart du ser dom komma i förväg, men rullen är överraskande bra ändå. Neveldine är inte ute efter att öppna nya dörrar, mer bara att visa kampen mellan gott och ont på ett effektivt underhållande sätt.

Räkna med sedvanligt beprövade ruggigheter och mindre, rätt salongsvänliga, jumpscares. Dougray Scott och Michael Peña må vara de största stjärnorna här..men Taylor Dudley gör inte alls bort sig som den plågade Angela. Fast förstås, nån Linda Blair blir hon väl inte.
Annars ÄR det för jäkla kul att se Peter Andersson fara runt i prästkläder och se förbannat allvarligt ut. Som om jordens existens hänger på att han gör det rätta i precis rätt stund.
Och det gör det ju.

En lagom tvistad demonthriller som gör vad den ska.
Helt enkelt.