Att förhålla sig till regissören M. Night Shyamalan kan vara klurigt. Mannen bjuder minst sagt på upplevelser som går lite utanför…eh..boxen?

Här en rulle med åren innanför västen. Filmen som följde på en av mina Shamalama-favvisar; The Village från 2004. Nighty använder även denna gång väna, bräckliga (då) Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Som sagoväsen/sjöjungfru (!?) dyker hon upp i en pool i ett bostadskomplex i utkanten av stora staden. Den som får nöjet att göra den unga kvinnan Story´s (japp, namnet) bekantskap är den godmodiga och lätt sorgsne fastighetsskötaren Cleveland (Paul Giamatti). Långsamt och under viss fascination tar han till sig storyn om…eh..Story och hennes alternativa värld som alltså verkar ligga rakt under husets pool. Jorå såatt.

Enligt uppgift skapade Shyamalan sitt manus efter en godnattsaga han hittade på till sina barn. Varför inte då sprida den sagan till all världens barn, vuxna som unga, kanske han tänkte? Och, inte mig emot. Jag som gillar hittepåfantasin som Night besitter fixar även denna lätt absurda story. Som innehåller sagoväsen, märkliga profetior, konstiga samband mellan verklighet och hittepåvärld, ett koppel grannar som alla har olika personligheter. En huvudperson som bär på en sorgesam hemlighet. Och givetvis en tvist, låt vara i det mindre formatet, om att alla personer har en speciell uppgift i livet (trygg Shyamalan-moral)

Utmanande story, inte lika tipptopp som Signs eller ovan nämnda The Village. Men tillräckligt engagerande för mitt sinne och fantasi för att jag ska uppskatta även denna återtitt. Lite som jag gjorde första gången den märkliga storyn presenterades. Många kan inte med Shamalamas nästan högtidliga takes på berättarkonsten, och rätt många gick också i taket i och med den här rullen. Tappade han ett antal tittare i sin karriär här?

story berättar en sällsam…story

Kanske. Hans fortsatta väg framåt har ju varit minst sagt skakig sedan dess, men jag ger honom det att han aldrig viker av från sina visioner. Undantaget kanske är bottennappet After Earth, där jag dock tror att syndabocken heter Will Smith. Shyamalan skulle förstås ha hållit sig borta från DET skräpet och hybrisen från familjen Smith. Det är dock en helt annan historia.

Giamatti känns mysig, Bryce D H mystisk. Storyn puttrar på, lite högtidlig ibland. Musiken är finfin. Andemeningen är helt okej. Livet är både mystiskt, sorgligt men framför allt….meningsfullt.

Värt att komma ihåg.