The Village (2004)

En av de stora fördelarna med att ha ett stort filmbibliotek (som möjligen kanske växer lite ohälsosamt snabbt) är ju att man när som helst kan gå tillbaka till en rulle igen för omtitt, antingen om bara andan skulle falla på…eller om man får en anledning av något slag.

Efter min kapning av After Earth häromveckan, där jag ändå tog den stackars M. Night Shyamalan lite i försvar, funderade jag ännu mer på just det faktum att regissören under en period faktiskt spottade ur sig ganska smutta grejer. Både snygga och finurliga. Kanske inte alla håller med om detta, men hos mig har en del av hans nedplitade historier verkligen träffat rätt när det gäller att frammana rätt sorts stämning som ofta kanske är mer gåtfull än svår.

När jag funderat på just detta faktum ett slag blev jag således plötsligt väldigt sugen på att återskåda ett Shyamalan-verk från förr i full frihet. Ett alster som sådär riktigt gick hem hos undertecknad. Valet föll på dagens rulle, om vedermödor och hemligheter i den lilla avlägsna byn mitt inne den stora skogen.

Likt Shyamalans andra verk från början av 2000-talet bygger den här på sina tvistar och helomvändningar i manuset. Har man en gång sett filmen är hemligheten ute i ljuset och kan naturligtvis aldrig bli sådär sensationell som den möjligen för en sekund var då man såg filmen för första gången. Vad man istället kan roa sig med vid en omtitt är hur snyggt Night lurar oss som tittar, droppar små hints både här och där (precis som han gjorde i Sjätte Sinnet) UTAN att det avslöjar för mycket av vad som komma skall eftersom man inte vet vad man ska titta efter. Just att följa replikföringen mellan rollkaraktärerna får därför en helt annan innebörd nu när man vet hela bakgrunden. De små nyanserna, blickarna och tonerna i orden. Och här skådas dessutom något så sällsynt som en dubbeltvist, precis när man trott att man till slut fattat det hela, svänger det till igen!
Att lyckas med en sån grej är det fasen inte alla som gör!

Trots den något annorlunda approachen på dagens berättelse tycker jag sannerligen inte att Shyamalan missar att skapa en sådan där skönt obehaglig stämning, som t.ex. också finns i Signs. Den omgivande naturen som plötsligt står för det hotande, oroliga och okända. Vissa skulle nog här fnysa och kalla regissören för pretto och högtravande. Själv dras jag likt en nattfjäril mot en lampa mot hans udda påhitt till historier. Om vi håller oss till de här tidiga alltså. Någonstans på vägen kändes det plötsligt som Shyamalan tappade ”det”. Det där som var just udda på gränsen till larvigt, utmanande och nyfiket.

Här blir det oroligt i den lilla 1800-talsbyn när plötsligt hotet från de märkliga och skrämmande varelserna som bor i skogen (”those-we-don´t-speak-of”) börjar hota invånarna på ett sätt de aldrig gjort förut. Byns äldsteråd manar till lugn och avvaktan. Kanske är det bara nyfikenheten från den yngre generationen, de som dras till den omtalade och skrämmande Staden, som gör att skogens mystiska invånare känner sig hotade av människornas alltmer vågade expeditioner ut i skogen? Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) är precis en sådan orolig själv. En nyfiken man som drivs av att få veta vad som döljer sig bakom skogen. Trots hans mors (Sigourney Weaver) försäkran om att det bara är olycka som väntar där bakom kröken. Byns jovialiske och lugne patriark Edward Walker (William Hurt) får fullt upp med att hålla sina invånare lugna. Att hans ena dotter, den blinda Ivy (Bryce Dallas Howard), dessutom både är äventyrlig och lite lagom förtjust i Lucuis kommer att sätta hans ledarskap på prov när ödet plötsligt spela ut ett par av sina mer oväntade kort.

joaquin undrar om regissören verkligen menar allvar..!??!

Mitt i detta drama tar sig Shyamalan således också tid för att sätta ribban för obehagskänslan. Bara ett par minuter in i filmen känns byn sådär otrevligt isolerad från omvärlden, skogen har aldrig varit mer hotfull och fotot ligger som en vacker men oroande tavla över landskapet. Små detaljer i bild hjälper till att förstärka hotet och gåtfullheten. Vad är det egentligen som finns där ute i det okända?

Nu har säkert de flesta redan sett denna finurliga rulle, men för oinvigda finns det massor att hämta här. Om man är på det spåret förstås. Den som väntar sig action och full rulle blir dock säkerligen både arg och besviken. Manuset lockar mer till det gåtfulla och det obehagliga i att veta att allt inte är som det ska. Därmed inte sagt att det inte finns plats för ett par synnerligen stilfulla och välkomponerade jump scares, låt vara i mindre skala. Men ändå lika effektfulla. Sin vana trogen lämnar dock Shyamalan oss inte i sticket helt och bit för bit kastas små smulor ut av backstoryn… och till slut kommer också upplösningen. Kanske lite mer odramatiskt än man skulle kunna tro. Å andra sidan är just den lågmälda stilen det som stärker filmens manus. Hos mig i alla fall. Visst finns ett antal ologiska loopar för den som vill hitta, men frågan är om man vill fundera på det…och förstöra den fluffiga illusionen som Night skapar..?

Stor cred måste också utgå till alla de inblandade skådisarna, som alla kör på med en sorts lågmäldhet som i sina bästa stunder blir så pass dramatisk och effektfull att anrättningen är än mer underhållande i all sin märklighet.

The Village är en liten pärla hos mig. Snyggt iscensatt om ”happiness by fear ?” av en kille med blick för att berätta. Storyn är så pass annorlunda och löjligt enkel på samma gång att det blir bra bara för det. Den största spontantjusningen är naturligtvis borta vid en andra titt, men trots det kan man med lätthet ta till sig, och upptäcka, alla de inbyggda detaljer Shyamalan försett den här sevärda historien med. Plus ett förstklassiskt soundtrack som verkligen sätter sig i sinnet. Kanske en vattendelare hos er andra, men hos mig en mycket bra film! En upplevelse.
Kanske till och med den sista riktigt bra rullen han fick ur sig innan det fria fallet startade…?

7 kommentarer på “The Village (2004)

  1. Jag har en gång i tiden gillat herr S tom den där sjöjungfru storyn. Eller gillat o gillat funnit helt ok. Sjätte sinnet och Unbreakable är bra men sedan har det sakta men säkert gått utför. The Village har fin stämning men filmens tvist sabbar en stor del av storyn.

    Gilla

  2. Mmmm, jag gillar den här, twist och allt. Tycker nog twisten funkar bättre här än i Signs, där blev det likasom lite väl mycket ÖDE.

    Däremot är jag lite nyfiken på att se om Sixth Sense, vilket jag faktiskt inte gjort sedan jag såg den (ospoilad!) på bio.

    Gilla

  3. @filmitch: Sjöjungfrustoryn har jag bara sett delvis (!), får nog ändra på det. Unbreakable hade jag oändligt svårt för.
    Tvärtom tycker jag nog att tvisten, eller tvistarna, skruvar till det riktigt fint här. 🙂

    @Sofia: Länge sedan jag också såg Sjätte…nu. Kanske dags?
    Jag gillar det olycksbådande som av någon anledning verkligen kommer fram både i The Village och Signs.

    Skönt att vi är några som håller tidiga Shyamalan lite om ryggen iaf… 😉

    Gilla

  4. Ping: Flmr vs Filmåret 2004! | Flmr

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.