…eller ju True Grit som originaltiteln lyder.
Inom ”expertisen” ansedd som en av de stora westernfilmerna från eran 1950-70. John Wayne var här fortfarande, prick 30 år efter sitt genombrott, en av de stora stjärnorna i Hollywood…om än på väg ned från sin peak.

Historien om den unga Mattie (Kim Darby) som söker sin fars mördare och tvingas ta hjälp av den råbarkade men godhjärtade US Marshal Rooster Cogburn var naturligtvis inget annat än en succé på förhand. Perfekt att införliva i den speciella samling av westernhistorier som liksom bara till synes kunde tillverkas under just 50- och 60-talet. Storslagna, brokiga, en story som tilltalade såväl manliga som kvinnliga åskådare där mer än gärna både känslor och i viss mån svagheter fick anas. För att inte nämna den speciella sorts humor som också återfanns i dessa filmer. Här behöver man inte sakna någotdera.

Filmen markerar också det åttonde och sista samarbetet mellan Wayne och regissören Henry Hathaway, också han ofta ansedd som en av de stora i just westerngenren. Säkerligen kände Hathaway och Wayne varandra ganska bra vid det här laget, och det märks också på Waynes agerande att han känner sig bekväm i rollen och regissören låter honom ta ut svängarna ordentligt. Belöningen kom också i form av Waynes enda Oscar i karriären, men i ärlighetens namn fick han den nog mer för lång och trogen tjänst under de dryga 30 år han tillbringat framför kameran…för SÅ bra är inte rollprestationen i sig ( tex känns Jeff Bridges´ nytolkning betydligt mer minnesvärd), Wayne (61 bast här) spelar egentligen bara den roll han alltid spelat i karriären…tuff och godhjärtad med ett dramatiskt och burdust yttre.

klarar biffen trots pensionsålder

Hathaway har såklart full koll på läget och sin regi, blandar stadsscener med naturscener som det anstår en rejäl äventyrshistoria. Berättelsen bygger på en roman av en Charles Portis men filmens manus skrevs, lite överraskande kanske, av en kvinna…Marguerite Roberts som en gång i tiden faktiskt var svartlistad i Hollywood på grund av sina vänstersympatier. Trots då att Wayne stod så långt till höger man kan komma på den politiska kartan hade han inga problem att jobba med Roberts och tvärtom kallade han hennes manus för ”mycket kompetent och underhållande”. Möjligen berodde det också kanske på att historien, trots att det är unga Maddie som drar igång hela händelseförloppet, mest fokuserar på Coogburn och dennes förehavanden.

I de nödvändiga birollerna gör man också intressanta upptäckter, Robert Duvall spelar banditen och ligaledaren Ned Pepper som fadermördaren Tom Chaney (Jeff Corey) gömmer sig hos, smörsångaren Glenn Campbell i rollen som Texas-rangern La Boeuf vilken också är på jakt efter Chaney och Dennis Hopper som sjaskig ligamedlem.

stjärna, diva, drinkare

I Sverige gick premiärridån upp 20 oktober 1969 och visade upp 128 minuter äkta amerikansk western i traditionell stil och alla torde vara nöjda och glada från både publik- och producenthåll. Och det var de säkert.

Intressanta snaskdetaljer att notera lite ”bakom kulisserna” är annars bla att Wayne inte alls gillade att jobba med unga Kim Darby. Han tyckte hon var alldeles för oproffsig framför kameran, och undvek henne så mycket han kunde mellan tagningarna (kan också ha att göra med att Wayne inledningsvis först ”lovat” Mattie-rollen till sin dotter…och i ett senare skede ville han ha sångerskan (!) Karen Carpenter till rollen). Dessutom gjorde han sig ordentlig ovän med den unge Duvall som han tyckte ifrågasatte alldeles för mycket hos regissören. Hathaway i sin tur mer eller mindre hatade att sångaren Campbell skulle vara med, menade på att denne inte kunde agera överhuvudtaget och bara fanns där för att sjunga och marknadsföra  filmens sedvanliga ledmotiv (fast det var Wayne som handplockat honom!)

De Sammanbitna bjöd möjligen således på mer delikata detaljer bakom kameran än fräsig action framför, men en stabil och engagerande film med den närvarande westernkänslan är det ju dock förstås. Och fortfarande en av de bättre westernfilmerna från förr, och som kan förlänas med det något slitna epitetet klassiker.

(och naturligtvis tittar Flmr också närmare på nyinspelningen lite senare under hösten)