#sommarklubben: Easy Rider (1969)

Lovordad. Hyllad. Prisad. Upphöjd till ikonisk status.
Inröstad på otaliga listor som en av den amerikanska filmens absolut bästa bidrag.
Stora frågan 2017 är dock; håller den i dagens filmklimat?

Peter Fonda och Dennis Hopper som Wyatt ”Captain America” och mustaschprydde Billy på sina stylade motorcyklar genom ett USA i förändring. 60-talets vindar blåser hårt. Ett nytt årtionde närmar sig. Politik. Misstro på framtiden, ett svunnet lands drömmar ersatt med bistra vindar och nya fördomar. Våra antihjältar möter kufar, hippies, knasbollar och råbarkade poliser längs sin roadtrip. Den mest iögonfallande kanske är den udda och unge advokaten George (Jack Nicholson).

Filmen i sig är faktiskt ganska kackig. Nästan lite osammanhängande. Lite konstigt klippt? Medvetet? Lägger fokus på udda scener och inte alls det man först tror. Men, det finns nåt i rullen som berör. Fortfarande. Så många år senare. Dennis Hopper, som också var filmens regissör, öser bla på med kända musikdängor från slutet av 60-talet…som tillsammans med bilderna från ett vidsträckt amerikanskt landskap och de två ”antihjältarna” framkallar en sorts sorglig mood över en tid som håller på att gå förlorad. Kanske en enklare och trevligare tid i världen som sakta utplånas av ett bistrare tänk. Damn, nu blev det djupt. Men banne mig om inte manuset gör precis vad som är tänkt här. Egentligen är det här en film utan en början, en mitt och ett slut. Den bara….är. Till och med slutet kommer hastigt och oväntat.

Det mest intressanta finns dock att hämta bakom kulisserna (igen!), på den dvd-utgåva jag har finns en ypperlig featurette om filmens tillkomst där både Peter Fonda (som producerade och skrev manus) och Hopper (regi och manus) öppenhjärtigt berättar om det kaos som rådde under inspelningarna med fylla, droger och åsikter som gick isär. Om scener där alla var höga som hus men som ändå behölls för att det blev ”bra film”. Om filmbolag som hotade att lägga ned hela produktionen tills de insåg att de kanske ändå satt på en liten guldkalv. Mycket bra dokumentär.

Allt som allt ändå ett träffande tidsdokument över en brytningstid, och visst kan man inte låta bli att känna sorg för de här två frihetslängtande dudsen. En film vars innehåll griper tag i en mer än vad det tekniska utförandet gör.

Frihet i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

Sommarklubben: True Romance (1993)

Efter en mycket inspirerande diskussion och recap med ett par medlemmar i Filmspanargänget, föll det sig liksom naturligt att dagens sommarrulle lagade sig ned från hyllan och in i spelaren.

Det smått galna, och högst modernt sagofyllda, storyn om den snälle, drömmande, Clarence (Christian Slater), hans nya fru, ex-callgirlen, Alabama (Patricia Arquette), en resväska med stulet knark samt en roadtrip till Los Angeles med stora komplikationer.

Filmen har såklart fått någon av en kultstatus i modern tid och hela klabbet är författat av Quentin Tarantino själv. Då fattar ni ju själva att hela rullen är nedlusad med både popkulturella referenser liksom en drös filmstjärnor i biroller. Vi får bla en iskall Christopher Walken, en ärrad Dennis Hopper, en knasboll i skepnaden av Gary Oldman (inte helt ovanligt), en maskerad Val Kilmer, en brutal James Gandolfini och en stonad Brad Pitt!
Se där ja!

Det är fart, det är musik, det är blodigt våld. Allt orkestrerat av regissören Tony Scott (RIP) som ju kan det här med det visuella. Han vågade till och med sig på att skriva om slutet! Hoppsan! Vad sade QT!? Knorrade enligt uppgift först, men köpte sedan Scotts argument rakt av.

Trots att QT själv inte stått bakom kameran räknas rullen, med rätta, in i hans filmuniversum. Vad en del kanske INTE känner till är att dagens story från början faktiskt var en del i den megastory som sedan blev Natural Born Killers. QT och hans kompanjon Roger Avary valde att lyfta ut delarna om Clarence och Alabama och skapa ett eget kapitel för dem. Ett finjusterat manus som sedan QT alltså sålde vidare i Drömfabriken.

Slater och Arquette kan mycket väl vara ett av filmhistoriens mest charmerande par…i en av de mer våldsammare kärlekshistorier som sett dagens ljus. En typisk QT:are om man så vill!

Inget kan stoppa kärleken i sommarnatten.

 

 

 

Sommarklubben: My Science Project (1985)

Var 80-talet den era när den sk High School-komedin ”förfinades”?
Det gick typ 13 på dussinet, och de flesta innehöll naturligtvis skolan, de tuffa grabbarna, de nördiga brudarna (ibland tvärtom), romantik, coola bilar och ganska mycket synthad 80-talsmusik…när det inte var saxofoner! Den dåtidens YA-filmer? Låt vara ganska mycket kackigare.

Och så, ibland ett par av dessa som ändå stack ut lite.
Som dagens klubbare!
Jag föll för den en gång i tiden (ja, på the good old 80-talet dårå) främst för att den var så over the topp…och för att den var just lite annorlunda än sina dussinkamrater.

Ett återseende så pass många år senare kan väl dock aldrig vara av godo? Jo men det tycker jag ändå! Visst, filmen är hopplöst gammal i sin teknik och sina effekter…men det handlar om CHARMEN och NOSTALGIN i dagens klubb-bidrag.
Detta är ingen  film man vill se för den hejdlöst  spännande storyn.

Vad händer då? Jo, efter en lagom murrig inledning tas vi till den Lilla Staden och skolan OCH dagens hjälte Michael (John Stockwell). Han har problem med sitt vetenskapsprojekt i skolan som snarast ska visas upp för den något rubbade läraren Mr Roberts (Dennis Hopper). Michael vill hellre mecka med bilar och charma brudar ihop med sin wingman, den klyschigt överspelande Vince (Fisher Stevens) Kanske ett nattligt besök på den intilliggande skroten som ägs av militären (hrm..) kan hjälpa honom? Joråsåatt!

Det blir effekter, galenskaper, överspel, tafatt romantik och lite töntig humor i en skön blandning. Detta är förstås inte det bästa 80-talet hade att bjuda på i äventyrskomedifacket, men jag ler gott ändå åt det som händer och kan för en liten stund ana varför jag gillade denna rulle när den kom. Dessutom är Stockwell ganska bra som hjälten. Vad har vi på denne Stockwell? Jo, det var ju han som  spelade huvudrollen i Carpenter´s Christine! Numera är han regissör med blandad meritlista (Into the Blue, Dark Tide). Jag har inte tråkigt alls i soffan. Faktiskt inte.

Nostalgisk tidsrubbning i sommarnatten.

 

Sommarklubben: Speed (1994)

Det finns tillräckligt mycket goda kvalitéer med dagens nostalgirulle för att man lite storsint kan förlåta brister som; Keanu Reeves fyrkantiga skådespel, Sandra Bullocks helt malplacerade försök att spela komedi mitt i all kaos som händer, Dennis Hoppers teatraliskt överspelande badass och favoriten Jeff Daniels hopplösa försök att vara actionkille…när han egentligen passar bäst som skäggprydd filosoferande medmänniska iklädd kofta med skinnlappar på armbågarna…sittandes med konjaksglaset vid en öppen eld och…äh ni fattar.

Bortse från allt ovanstående, plus viss logik, och du får istället en av 90-talets bästa actionstänkare. En buss som hela tiden måste hållas i rörelse i en viss hastighet så att inte en bomb modell otäckare exploderar . Hotet om en katastrof som inträffar om så bussen bara tappar den minsta fart. Mitt i en stad som lider av en igenproppad trafikinfrastruktur.
Underhållande tanke…ändå.. eller hur?

Reissören Jan De Bont började som filmfotograf och har naturligtvis superduperkoll på hur man lockar de bästa vinklarna ur scenerna. Känslan är rejält med old school-action och sparsmakat med dåtidens cgi. Idag såklart en storyline med actioninnehåll som mer eller mindre är vardagsmat i nästan varenda Hollywoodrulle som aspirerar på att bli sommarpopocorn-framgång.
Då en snygg vidareutveckling av den rätt nya genren ”tung actionfilm” som Die Hard hade skapat några år tidigare. Starka färger, rapp klippning (utan att falla in i det hatiska ”MTV-stuket”), överdådigt soundtrack, en radda klämkäcka oneliners som ska uttalas i rätt tillfälle i manuset…och en satans massa over-the-top-detaljer som får filmens hjälte att framstå som den värsta übermensch. Men vaddå, det är ju så det ska vara här!

Speed är just en rasande fartig film! Den tappar egentligen aldrig tempo och håller sig med marginal på bra sida om fokusgränsen. Sådär skämmigt spännande och lockar in den som tittar i ett engagemang som räcker ända till eftertexterna. Även vid ett sommarklubbsomtag. Snyggaction.
Full fart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Tema Western: De sammanbitna (1969)

…eller ju True Grit som originaltiteln lyder.
Inom ”expertisen” ansedd som en av de stora westernfilmerna från eran 1950-70. John Wayne var här fortfarande, prick 30 år efter sitt genombrott, en av de stora stjärnorna i Hollywood…om än på väg ned från sin peak.

Historien om den unga Mattie (Kim Darby) som söker sin fars mördare och tvingas ta hjälp av den råbarkade men godhjärtade US Marshal Rooster Cogburn var naturligtvis inget annat än en succé på förhand. Perfekt att införliva i den speciella samling av westernhistorier som liksom bara till synes kunde tillverkas under just 50- och 60-talet. Storslagna, brokiga, en story som tilltalade såväl manliga som kvinnliga åskådare där mer än gärna både känslor och i viss mån svagheter fick anas. För att inte nämna den speciella sorts humor som också återfanns i dessa filmer. Här behöver man inte sakna någotdera.

Filmen markerar också det åttonde och sista samarbetet mellan Wayne och regissören Henry Hathaway, också han ofta ansedd som en av de stora i just westerngenren. Säkerligen kände Hathaway och Wayne varandra ganska bra vid det här laget, och det märks också på Waynes agerande att han känner sig bekväm i rollen och regissören låter honom ta ut svängarna ordentligt. Belöningen kom också i form av Waynes enda Oscar i karriären, men i ärlighetens namn fick han den nog mer för lång och trogen tjänst under de dryga 30 år han tillbringat framför kameran…för SÅ bra är inte rollprestationen i sig ( tex känns Jeff Bridges´ nytolkning betydligt mer minnesvärd), Wayne (61 bast här) spelar egentligen bara den roll han alltid spelat i karriären…tuff och godhjärtad med ett dramatiskt och burdust yttre.

klarar biffen trots pensionsålder

Hathaway har såklart full koll på läget och sin regi, blandar stadsscener med naturscener som det anstår en rejäl äventyrshistoria. Berättelsen bygger på en roman av en Charles Portis men filmens manus skrevs, lite överraskande kanske, av en kvinna…Marguerite Roberts som en gång i tiden faktiskt var svartlistad i Hollywood på grund av sina vänstersympatier. Trots då att Wayne stod så långt till höger man kan komma på den politiska kartan hade han inga problem att jobba med Roberts och tvärtom kallade han hennes manus för ”mycket kompetent och underhållande”. Möjligen berodde det också kanske på att historien, trots att det är unga Maddie som drar igång hela händelseförloppet, mest fokuserar på Coogburn och dennes förehavanden.

I de nödvändiga birollerna gör man också intressanta upptäckter, Robert Duvall spelar banditen och ligaledaren Ned Pepper som fadermördaren Tom Chaney (Jeff Corey) gömmer sig hos, smörsångaren Glenn Campbell i rollen som Texas-rangern La Boeuf vilken också är på jakt efter Chaney och Dennis Hopper som sjaskig ligamedlem.

stjärna, diva, drinkare

I Sverige gick premiärridån upp 20 oktober 1969 och visade upp 128 minuter äkta amerikansk western i traditionell stil och alla torde vara nöjda och glada från både publik- och producenthåll. Och det var de säkert.

Intressanta snaskdetaljer att notera lite ”bakom kulisserna” är annars bla att Wayne inte alls gillade att jobba med unga Kim Darby. Han tyckte hon var alldeles för oproffsig framför kameran, och undvek henne så mycket han kunde mellan tagningarna (kan också ha att göra med att Wayne inledningsvis först ”lovat” Mattie-rollen till sin dotter…och i ett senare skede ville han ha sångerskan (!) Karen Carpenter till rollen). Dessutom gjorde han sig ordentlig ovän med den unge Duvall som han tyckte ifrågasatte alldeles för mycket hos regissören. Hathaway i sin tur mer eller mindre hatade att sångaren Campbell skulle vara med, menade på att denne inte kunde agera överhuvudtaget och bara fanns där för att sjunga och marknadsföra  filmens sedvanliga ledmotiv (fast det var Wayne som handplockat honom!)

De Sammanbitna bjöd möjligen således på mer delikata detaljer bakom kameran än fräsig action framför, men en stabil och engagerande film med den närvarande westernkänslan är det ju dock förstås. Och fortfarande en av de bättre westernfilmerna från förr, och som kan förlänas med det något slitna epitetet klassiker.

(och naturligtvis tittar Flmr också närmare på nyinspelningen lite senare under hösten)

Waterworld (1995)

“Kevin´s gate” och “Fishtar” (som i Heavens Gate och Ishtar = två kassafloppar i Hollywoodhistorien). Omdömena har varit många och rätt hånfulla över Kevin Costner´s bidrag till ensam-godhjärtad-stenhård-mystisk-främling-hjälper människor i nöd-på konstiga ställen-genren. Och visst, Costner hade väl under den här perioden på 90-talet lite galna idéer för sig, led uppenbarligen av hybris och skulle allt som oftast in och peta i själva tillverkningen av filmen också. Men här snackar vi ändå en film som faktiskt totalt spelat in nästan det dubbla av det kostade att göra den, även om den inte blev en omedelbar kassako vid premiären.

Och håll nu i hatten gott folk; ur återtittsperspektiv känns det här inte alls som en dålig historia och det är dags att den kanske får lite förtjänt upprättelse? Det fantasifulla manuset som berättar om jorden efter att polarisarna smält är både superdystopiskt och riktigt fantasieggande. Tänk er själva, en tillvaro med bara, BARA, vatten. Man skulle ju gå bananas direkt.

Tur då att det i filmen florerar myter och legender om en plats med fast mark under fötterna. Tur att Costners kärve och rätt skönt ovillige hjälte kan ta kommandot och styra upp det hela. Dagens bad guys, ”The Smokers”, skönt dikterade av sin färgstarke ledare Dennis Hopper, gör livet surt för allt och alla och även Costners ensamvarg får något att bita i. Och är det inte extra kul att alla smokers just…röker som galningar i nästan varenda scen de finns i!?

Bakom den kitschiga ytan döljer sig en riktigt underhållande äventyrshistoria och rent visuellt är det vatten, vatten och åter vatten som bakgrund till händelsernas utveckling.
En ”Mad Max” på vatten har det ofta hojtats om , och visst kan man inte riktigt säga emot det, även om den här filmen lyckas ganska bra med att skaffa sig en egen identitet under allt plaskande.

som delfinshowen på Kolmården. nästan.

Costner gör inte bort sig som motvillig hjälte, Hopper är alldeles lysande som filosoferande überskurk och den enda som kanske borde ha kastats överbord innan resan började är Jeanne Tripplehorn som inte alls har någon utstrålning eller karisma what so ever här. Bakom kameran stod Kevin Reynolds, även om Costner enligt de sedvanliga ryktena lade sig i alltmer och bestämde vart skåpet skulle stå och vilken riktning filmen skulle ta. Det må väl vara hur det vill med det, underhållande blev det iaf, och någonstans känns det också som att det är en film symbolisk med 90-talet…både i stil och framtida fantasiföreställningar.

Waterworld håller än som frejdigt äventyrsspektakel tror jag att jag vill påstå. Bra klass på vattenactionet, snyggt fångat på film och rent humoristisk då och då, detta mest tack vare gamängen Hopper. Manuset är naturligtvis enligt standarmodellen och hugade kan ta fram märkpennan för att checka av det obligatoriska. Trots sina rykten och sin förutsägbarhet är det ändå ett stycke nöjsam underhållning så god som andra i samma kategori. They don´t make them as they did back then….eller?