Sommarklubben: My Science Project (1985)

Var 80-talet den era när den sk High School-komedin ”förfinades”?
Det gick typ 13 på dussinet, och de flesta innehöll naturligtvis skolan, de tuffa grabbarna, de nördiga brudarna (ibland tvärtom), romantik, coola bilar och ganska mycket synthad 80-talsmusik…när det inte var saxofoner! Den dåtidens YA-filmer? Låt vara ganska mycket kackigare.

Och så, ibland ett par av dessa som ändå stack ut lite.
Som dagens klubbare!
Jag föll för den en gång i tiden (ja, på the good old 80-talet dårå) främst för att den var så over the topp…och för att den var just lite annorlunda än sina dussinkamrater.

Ett återseende så pass många år senare kan väl dock aldrig vara av godo? Jo men det tycker jag ändå! Visst, filmen är hopplöst gammal i sin teknik och sina effekter…men det handlar om CHARMEN och NOSTALGIN i dagens klubb-bidrag.
Detta är ingen  film man vill se för den hejdlöst  spännande storyn.

Vad händer då? Jo, efter en lagom murrig inledning tas vi till den Lilla Staden och skolan OCH dagens hjälte Michael (John Stockwell). Han har problem med sitt vetenskapsprojekt i skolan som snarast ska visas upp för den något rubbade läraren Mr Roberts (Dennis Hopper). Michael vill hellre mecka med bilar och charma brudar ihop med sin wingman, den klyschigt överspelande Vince (Fisher Stevens) Kanske ett nattligt besök på den intilliggande skroten som ägs av militären (hrm..) kan hjälpa honom? Joråsåatt!

Det blir effekter, galenskaper, överspel, tafatt romantik och lite töntig humor i en skön blandning. Detta är förstås inte det bästa 80-talet hade att bjuda på i äventyrskomedifacket, men jag ler gott ändå åt det som händer och kan för en liten stund ana varför jag gillade denna rulle när den kom. Dessutom är Stockwell ganska bra som hjälten. Vad har vi på denne Stockwell? Jo, det var ju han som  spelade huvudrollen i Carpenter´s Christine! Numera är han regissör med blandad meritlista (Into the Blue, Dark Tide). Jag har inte tråkigt alls i soffan. Faktiskt inte.

Nostalgisk tidsrubbning i sommarnatten.

 

Stand Up Guys (2012)

Val (Al Pacino) muckar efter 28 år bakom galler. Utanför väntar gamle vapendragaren Doc (Christopher Walken). Tiderna har dock förändrats och gangsterlirarna från förr är nu gamla stötar med kroppar som inte riktigt kan matcha deras fortfarande spänstiga sinnen.

Doc dras dessutom med en mörk väntande uppgift, inom ett dygn måste han på order av gangsterbossen Claphands ta livet av Val, som i bossens ögon var ansvarig för en sons död för länge sedan. Doc slits mellan sin väntande uppgift och glädjen över att återse sin åldrade kumpan. Val i sin tur vill ta igen allt han gått miste om under åren i fängelse, vilket bl.a. betyder god mat, drycker, dans och att besöka prostituerade. Rätt snart inser han att världen har blivit lite annorlunda, men med den tålmodige Docs hjälp påbörjar de båda en natt som kommer att innehålla både det ena och andra…innan Doc måste fullfölja sitt otrevliga uppdrag.

Jisses alltså vad både Walken och Pacino har åldrats.
Skådisar som hängt med länge och naturligtvis har sina största år bakom sig. Är detta deras svanesång, eller i alla fall början på den? Kanske de spelar sig själva lite? Filmvärlden förändras och gamla stötar (liksom slitna leading ladies för den delen) åker ut i takt med att de blir äldre, för att ersättas av dagens idoler eller coming stars…? Kanske är det så. De två pensionärerna konstaterar snabbt att inget är sig likt längre. Kroppen lyder inte riktigt som den borde, varför inbrott för att stjäla läkemedel står på programmet snarare än att tillskansa sig pengar. En underhållande sekvens i denna småputtrande story om vådan av att bli gammal i bransch där man inte riktigt hör hemma längre.

Som för att verkligen liva upp sin möjliga sista (?) natt tillsammans, bestämmer sig paret också för att ”frita” den tredje partnern i gänget från förr…Hirsch.
Hirsch (Alan Arkin) är sjuklig och bor på ålderdomshem men har inga större problem att hänga på Val och Doc som lockar det gamla bilköraresset med en stulen bil och en rejäl tur på stan, med tillhörande biljakt. Arkin är dock med på tok för lite här tycker jag.

Det blir möjligen lager på lager i händelserna som staplas upp i filmen, men det är också rätt trevligt för mig som har en sorts relation till de gamla filmstjärnorna. Kanske åskådare av yngre snitt inte på samma sätt kommer att relatera till Walkens speciella minspel…eller Pacinos, här ändå graciösa, överspel som alltid tycks hålla honom på rätt sida om skamstrecket och ofta gör att han ser ut som en busig tonåring…

Regissören Fisher Stevens tycks vilja behandla sina rollinnehavare med en sorts nostalgisk respekt och låter både Walken och Pacino göra sina dialoger stämningsfulla och levande. Tempot i rullen gasar inte på, ändå händer det små grejer nästan hela tiden. Ironisk komik blandas med lite gammeldags stå-upp-för-sin-heder. Speciellt underhållande blir också kontrasten mellan då och nu när Val på Docs inrådan tar viagra för att ”få igång systemet” men råkar ta för många och får uppleva en minst sagt obekväm sidoeffekt. Eller när han i brist på kokain krossar medicinpiller för grå starr och snortar upp (!) i hopp om en liknande effekt.

”pänchos!?! va f-n säger du..!!?”

De tre gamla gubbsen tycks trivas med manuset och den lågmälda historien. Liksom jag gör. Det är sannerligen ingen fartig thrillerdänga, mer ett sorts tragikomiskt avsked till en svunnen tid och karaktärer som inte direkt passar in längre. En sorts ”sista natten med gänget”. Och över allting ligger också det dystra faktum att Doc har ett sista uppdrag att utföra..

Stand Up Guys satsar på gnabbig dialog, lite kärleksfullt samspel mellan Walken och Pacino som uppenbarligen trivs ihop. Plus ett gäng trevliga biroller och ett manus som egentligen inte gör det så svårt för sig. Lite ovisst också hur det hela ska avslutas där finalen är riktigt snygg. Skulle gubbarna nu sluta göra film vore det här ett rejält smutt avsked. Här blir man inte besviken om man gillar the old school.
Och det gör ju jag.

full starfull starfull star