Seven Psychopaths (2012)

När podd-partner Fiffi plötsligt drar upp en rulle ur hatten och öser en sån där äkta, oförställd, kärlek över den….ja då är det klart att man blir nyfiken värre!

Vad får vi då här? Jo, en lustiger historia som inbegriper flera udda karaktärer. I Los Angeles försöker en bekymrad Marty (Colin Farrell) att skriva ett filmmanus. Hans minst sagt knasiga kompis Billy (Sam Rockwell) försöker ge honom inspiration på sitt eget lätt udda vis. Dessutom ägnar sig sagda kamrat åt en uppenbarligen lönande bisyssla då han kidnappar hundar (!), för att sedan återlämna dem mot furstliga belöningar. Häpp! Kanske har han nu dock tagit sig vatten över huvudet då han kidnappat gangstern Charlies (Woody Harrelson) ögonsten till jycke. Nu blir goda råd dyra för Billy och hans partner i crime, gammelgubben Hans (Christopher Walken). Lägg till detta också en galen seriemördare som stryker runt i staden och endast tycks ta livet av brottslingar. Joråsåatt.

Om man tänker sig en liten portion Quentin Tarantino, och mixar med det bästa ur rullar som de brittiska Snatch och Lock Stock and two smokin barrels...får man med lite vilje dagens film. Egentligen en massa udda och aviga scener staplade på varandra. Fast med en sorts lockande svart humor, vilket gör att den totala handlingen inte är så jätteviktig. Mer kul att ta del av de olika karaktärernas förehavanden. Stackars Marty blir på något sätt figuren som får vara den röda tråden i detta sammelsurium av händelser som inträffar.

ett stilla snack i öknen. inga konstigheter.

Bakom rullen Martin McDonagh som gjorde den excellenta In Bruges, och det här är regissörens blott andra fullängdare efter Bruges-rullen (som kom 2008). Han tar uppenbarligen tid på sig mellan varven. Nåväl, Alla gör förstås bra ifrån sig. Roligast är kanske Harrelson som orolig hundägare med stort djurhjärta, vilken i övrigt inte tvekar att ta livet av människor till höger och vänster. Christopher Walken gör också en skön insats och står för några av de bästa replikerna. Förutom skådisarna ovan dyker en ansenlig mängd kända namn upp i diverse biroller. Bara att hålla ögonen öppna! Känns som att det här är en film som har alla möjligheter att bli klassad som lite kultrulle i framtiden (om den inte redan är det…?)

En rulle som (faktiskt) vinner på sin avighet och rätt snygga komposition av scener vad gäller färger och miljö. Storyn känns på något sätt ganska underordnad och det är istället i dialogen och samspelet mellan karaktärerna filmen är som bäst. En trevlig bekantskap detta. Men In Bruges var aningens bättre. Den som eventuellt nu tar sig an en back-to-back med dessa två alster kommer dock icke att bli besviken!

Avigt underhållande.

Annonser

#sommarklubben: The Stepford Wives (2004)

Jaja, det fattar väl jag också. Att den här versionen inte kan mäta sig med originalet från -75. Eller Ira Levins bok. Däremot är det återigen en stunds rätt trevlig utflykt till det komiska träsket där den eviga kampen mellan könen och dess alla märkliga roller pågår.

Här är det Nicole Kidman, som den karriärhungriga tv-producenten Johanna, vilken tvingas till timeout. Maken Walter (Matthew Broderick) föreslår en flytt med barn och hela hushållet till den lilla pittoreska staden Stepford i Connecticut. Här tycks tillvaron vara ett enda mingel av avslappade män och kvinnor…där just kvinnorna tycks göra precis vad som förväntas av hemmafruar i ”pittoreska småstäder”.

Johanna tycker från början att det är något fishy i den lilla staden, och med alla kvinnor…som uppenbarligen bara lever för att behaga och lyda sina mäns minsta vink och sköta hushållssysslor som det vore rena 50-talet. Den enda andra person i grannskapet som verkar förstå Johannas tvivel är frispråkiga Bobbie (Bette Midler). På ”andra sidan” finns däremot hurtiga Claire (Glenn Close) som gör allt för att tvinga in Johanna i den nya livsstilen. Där männen har oroväckande mycket makt.

Där kanske originalfilmen kanske var mer av en svidande satir över 70-talets mansdominerande samhälle…är den här versionen lite mer åt det rakare komiska hållet. Men, utan att tappa den där kängan åt mans- och kvinnorollerna. Här, i regissören Frank Oz´s version blir det kanske ändå mer situationskomik och lite lagom lökiga effekter som får stå för underhållningen när Johanna i hemlighet börjar undersöka vad som egentligen pågår bakom kulisserna i det slumrande sköna grannskapet.

Filmen rullar på och bjuder upp till en stunds ganska smutt underhållning där du inte tjänar på att försöka läsa in något större allvar…eller hitta djupare mening i manuset….och där det också kan njutas av lagom skönt överspelande Christopher Walken. En ganska trevlig och sommarlätt bagatell med andra ord.

Skojfrisk könskamp i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Djungelboken (2016)

jungle_book_posterGasta dagens titel högt och garanterat nästan alla kommer att referera till Disneys tecknade klassiker från -67. Dessutom kommer vi ju i kontakt med den varje jul, vare sig vi vill eller inte.

Nya tider nu dock, och detta kräver uppgradering. Så välkommen in i en hysterisk CGI-fest utan dess like! I allt från osande djungel, mäktiga vattenfall och de obligatoriska talande djuren. Men halleluja vad ap(!)snyggt det hela är! Sanslöst vackert faktiskt. Inte ett tekniskt fel så långt mitt lekmannaöga hinner uppfatta. Och så mitt i alltihopa den ende livs levande personen i dagens alster, Mowgli! Här i form av knatten Neel Sethi med röd uppknuten byxa. Precis som sig bör.

Här kommer de på rad, de gamla bekantingarna; Bagheera, Baloo, Kaa, Kung Louie, Shere Kahn. Ja hela gänget. Alla in till perfektion framställda, minsta hårstrå i pälsen rör sig i takt med vinden, djurens munnar rör sig perfekt synk med de engelska (but of course) rösterna. Det är helt enkelt en makalöst snyggt gjord film. Och än mer makalös blir känslan när man läser att herr regissör Jon Favreu (Iron Man, Chef) spelat in hela rullen på typ Disneys studiobakgård i Los Angels. Myyycket greenscreen gick det åt om man säger så.

Men skit i det. Njut av upplevelsen. Njut av äventyret. Ni kan ju redan storyn, lömske Shere Kahn (underbart voicat av Idris Elba!) är på jakt efter människovalpen. De andra djuren tänker att det är nog bäst att Mowgli förpassas tillbaka till människobyn. Men Mowgli själv har andra tankar. Äventyret börjar…

junglebook_pic

var nöjd med livet som du lever här, simma med en björn!

Elba är outstandig som badass-tiger. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av synnerligen bekanta röster; Ben Kingsley, Bill Murray, Scarlet Johansson. Javisst, dom finns där allihopa. Mumma för oss vuxna! Och missa för guds skull inte Favreus homage till Marlon Brando och Apocalypse Now när Mowgli kommer till apornas tempel! Hahaha. Lovely! Och Christopher Walken får stila i rösten som den lurige apekatten Louie! Extra pluspoäng till rullen för att den heller inte missar att ta till de gamla välbekanta musikaliska tonerna i väl valda lägen. Smutt!

Jajamen, detta var sannerligen en trivsam upplevelse. Filmen har inget nytt att berätta om det kända djungeläventyret. Istället är det en uppfriskande och pigg take på sagan. De tekniska trollkonsterna briljerar, det är spännande, möjligen lite småläskigt för de minsta, men annars en riktigt pangfest till äventyr för hela familjen.
Perfekt att avnjuta varje dag på året…men varför inte under en julledighet!?
Soffmys av det trivsammare slaget!

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Sommarklubben: True Romance (1993)

Efter en mycket inspirerande diskussion och recap med ett par medlemmar i Filmspanargänget, föll det sig liksom naturligt att dagens sommarrulle lagade sig ned från hyllan och in i spelaren.

Det smått galna, och högst modernt sagofyllda, storyn om den snälle, drömmande, Clarence (Christian Slater), hans nya fru, ex-callgirlen, Alabama (Patricia Arquette), en resväska med stulet knark samt en roadtrip till Los Angeles med stora komplikationer.

Filmen har såklart fått någon av en kultstatus i modern tid och hela klabbet är författat av Quentin Tarantino själv. Då fattar ni ju själva att hela rullen är nedlusad med både popkulturella referenser liksom en drös filmstjärnor i biroller. Vi får bla en iskall Christopher Walken, en ärrad Dennis Hopper, en knasboll i skepnaden av Gary Oldman (inte helt ovanligt), en maskerad Val Kilmer, en brutal James Gandolfini och en stonad Brad Pitt!
Se där ja!

Det är fart, det är musik, det är blodigt våld. Allt orkestrerat av regissören Tony Scott (RIP) som ju kan det här med det visuella. Han vågade till och med sig på att skriva om slutet! Hoppsan! Vad sade QT!? Knorrade enligt uppgift först, men köpte sedan Scotts argument rakt av.

Trots att QT själv inte stått bakom kameran räknas rullen, med rätta, in i hans filmuniversum. Vad en del kanske INTE känner till är att dagens story från början faktiskt var en del i den megastory som sedan blev Natural Born Killers. QT och hans kompanjon Roger Avary valde att lyfta ut delarna om Clarence och Alabama och skapa ett eget kapitel för dem. Ett finjusterat manus som sedan QT alltså sålde vidare i Drömfabriken.

Slater och Arquette kan mycket väl vara ett av filmhistoriens mest charmerande par…i en av de mer våldsammare kärlekshistorier som sett dagens ljus. En typisk QT:are om man så vill!

Inget kan stoppa kärleken i sommarnatten.

 

 

 

Stand Up Guys (2012)

Val (Al Pacino) muckar efter 28 år bakom galler. Utanför väntar gamle vapendragaren Doc (Christopher Walken). Tiderna har dock förändrats och gangsterlirarna från förr är nu gamla stötar med kroppar som inte riktigt kan matcha deras fortfarande spänstiga sinnen.

Doc dras dessutom med en mörk väntande uppgift, inom ett dygn måste han på order av gangsterbossen Claphands ta livet av Val, som i bossens ögon var ansvarig för en sons död för länge sedan. Doc slits mellan sin väntande uppgift och glädjen över att återse sin åldrade kumpan. Val i sin tur vill ta igen allt han gått miste om under åren i fängelse, vilket bl.a. betyder god mat, drycker, dans och att besöka prostituerade. Rätt snart inser han att världen har blivit lite annorlunda, men med den tålmodige Docs hjälp påbörjar de båda en natt som kommer att innehålla både det ena och andra…innan Doc måste fullfölja sitt otrevliga uppdrag.

Jisses alltså vad både Walken och Pacino har åldrats.
Skådisar som hängt med länge och naturligtvis har sina största år bakom sig. Är detta deras svanesång, eller i alla fall början på den? Kanske de spelar sig själva lite? Filmvärlden förändras och gamla stötar (liksom slitna leading ladies för den delen) åker ut i takt med att de blir äldre, för att ersättas av dagens idoler eller coming stars…? Kanske är det så. De två pensionärerna konstaterar snabbt att inget är sig likt längre. Kroppen lyder inte riktigt som den borde, varför inbrott för att stjäla läkemedel står på programmet snarare än att tillskansa sig pengar. En underhållande sekvens i denna småputtrande story om vådan av att bli gammal i bransch där man inte riktigt hör hemma längre.

Som för att verkligen liva upp sin möjliga sista (?) natt tillsammans, bestämmer sig paret också för att ”frita” den tredje partnern i gänget från förr…Hirsch.
Hirsch (Alan Arkin) är sjuklig och bor på ålderdomshem men har inga större problem att hänga på Val och Doc som lockar det gamla bilköraresset med en stulen bil och en rejäl tur på stan, med tillhörande biljakt. Arkin är dock med på tok för lite här tycker jag.

Det blir möjligen lager på lager i händelserna som staplas upp i filmen, men det är också rätt trevligt för mig som har en sorts relation till de gamla filmstjärnorna. Kanske åskådare av yngre snitt inte på samma sätt kommer att relatera till Walkens speciella minspel…eller Pacinos, här ändå graciösa, överspel som alltid tycks hålla honom på rätt sida om skamstrecket och ofta gör att han ser ut som en busig tonåring…

Regissören Fisher Stevens tycks vilja behandla sina rollinnehavare med en sorts nostalgisk respekt och låter både Walken och Pacino göra sina dialoger stämningsfulla och levande. Tempot i rullen gasar inte på, ändå händer det små grejer nästan hela tiden. Ironisk komik blandas med lite gammeldags stå-upp-för-sin-heder. Speciellt underhållande blir också kontrasten mellan då och nu när Val på Docs inrådan tar viagra för att ”få igång systemet” men råkar ta för många och får uppleva en minst sagt obekväm sidoeffekt. Eller när han i brist på kokain krossar medicinpiller för grå starr och snortar upp (!) i hopp om en liknande effekt.

”pänchos!?! va f-n säger du..!!?”

De tre gamla gubbsen tycks trivas med manuset och den lågmälda historien. Liksom jag gör. Det är sannerligen ingen fartig thrillerdänga, mer ett sorts tragikomiskt avsked till en svunnen tid och karaktärer som inte direkt passar in längre. En sorts ”sista natten med gänget”. Och över allting ligger också det dystra faktum att Doc har ett sista uppdrag att utföra..

Stand Up Guys satsar på gnabbig dialog, lite kärleksfullt samspel mellan Walken och Pacino som uppenbarligen trivs ihop. Plus ett gäng trevliga biroller och ett manus som egentligen inte gör det så svårt för sig. Lite ovisst också hur det hela ska avslutas där finalen är riktigt snygg. Skulle gubbarna nu sluta göra film vore det här ett rejält smutt avsked. Här blir man inte besviken om man gillar the old school.
Och det gör ju jag.

full starfull starfull star

Sommarklubben: Sleepy Hollow (1999)

Det är precis så här man vill ha sin Tim Burton.
Och Johnny Depp.

Mörka, murriga scenerier med den krypande övernaturligheten som väntar runt hörnet i de snyggt studioanpassade scenerierna. Burton förvaltar naturligtvis den här gamla amerikanska spökhistorien på sitt bästa och högst personliga sätt. Vilket innebär snillrik humor, otroligt läcker musik (tack igen Danny Elfman!) och en visuell fantasi som sällan dessvärre kanske skådats i Burtons senare repertoar (jag fortsätter att hävda att Burtons guldiga moment främst återfinns under slutet av 80-talet och under hela 90-talet). På senare tid känns han alltmer som en invånare i den likströmsformade Hollywoodfåran…

Deppen är naturligtvis också till sin absoluta fördel här, som den något velige polisen Ichabod Crane med uppdrag att lösa de hemska morden i den lilla byn Sleepy Hollow, där alla offren har blivit halshuggna. Depp har återigen den galet snygga tajmingen på stollighet i kombo med driftighet och förmågan att göra varje scen ytterst underhållande att se på. Det enda jag möjligen kan muttra om vad gäller skådisprestationer är att Christina Ricci känns alldeles för ung för att vara Depps kärleksintresse här. Hon ser mest ut som en liten trotsig fjortis, vilket stör helhetsintrycket något. I övrigt gott om gamla Burtonbekantingar, och inte att förglömma Christopher Walken i en drömroll!

Sleepy Hollow tar ett snyggt grepp på den gamla spökdängan om den Huvudlöse Ryttaren och tack vare friskheten i manuset införlivas hela historien jäkligt snyggt i det rådande Burton-universumet. Och, passar lika bra som läskigheter i sommarnatten som höstliga kårar under Halloween!
Bara en sån sak.

Man on Fire (2004)

Efter att ha sett den här filmen ett par gånger, och nu senast i närdåtid (sicket ord!), slås man av vilka kontraster och intensitet den faktiskt innehåller.

Tony Scott´s irrande och påträngande stil mixad med Mexico Citys myllrande utseende.
En kombo som kanske inte gifter sig direkt visuellt, men snart är man inne i storyn vare sig man tycker om den eller inte. Denzel Washington tar sällan en usel roll, vissa kan vara mer ytliga än andra, men nästan aldrig kassa. Här är han Creasy, en före detta hantlangare inom den smutsiga agentvärlden som stavas CIA, vilken anlitas av en rik familj för att skydda och vaka över dottern Pita (Dakota Fanning). Mexico City är inte utan orsak ofta betitlad ”kidnappningarnas huvudstad”.

För Creasy är det en chans att rycka upp sig och komma ur både depression och smygalkoholism. Motvilligt tycks också han också efterhand (och efter de sedvanliga tvivlen) trivas i Pita´s sällskap, och därför blir fallet tungt när han en dag övermannas och kidnappningen är ett faktum. Lösenförhandlingarna går åt skogen och meddelandet till familjen är att flickan är mördad. Creasy som återhämtar sig från skottskador går över någon sorts gräns och bestämmer sig för att leta upp gärningsmännen till varje pris och sedan döda dem utan pardon enligt konstens och hämndens alla regler. Signifikativt för mannen som inte har något att leva för och inte bryr sig om vilka risker han utsätter sig för. Han litar endast till sin förråade moraliska syn på verkligheten och dess konsekvenser.

Scott kör således på med historien ganska rakt upp och ned, Brian Helgeland´s manus känns tätt och murrigt. Tid till kontemplation ges sällan, och det är inte varje dag man ser en sådan man uppfylld av mordisk hämndlust veva loss på alla möjliga sätt. Givetvis rör han upp krafter och intresse hos andra medspelare i denna korrupta huvudstad. Fokuset ligger dock alltid på Washingtons agerande, och han tycks vara inne på en rak linje precis rätt ned i den smutsiga delen av det liv han precis kravlat sig upp från.

en av de fina dagarna

Jag har inga som helst problem med regissör Scott´s vildsinta och färgglada stil, bildspråket är snabbt och brutalt. Tempot rätt hetsigt, och det egentligen bara i scenerna som Washington och Fanning har ihop det hela känns förhållandevis stillsamt. Det är också i de scenerna filmen är som starkast och bäst. Fanning har förmågan att inte bli den lillgamla påfrestande ungen, utan blir istället en varm liten figur som det är svårt att värja sig mot även som åskådare. Washington faller naturligtvis han också och tar henne till sitt hjärta…och framför allt; hans livslust börjar smyga sig på honom igen.

Det känns svårt att inte engagera sig i Denzels trasiga figur, och man vill bara att han ska fixa sig ur den galna situation han hamnat i. Filmen är både hård och mjuk på samma gång, på något sätt hyllar den det rena, oskuldsfulla, samtidigt som ett badass kan tas av daga lika lätt som man smashar en envis mygga på sommaren. Creasy är hämnaren från filmer förr i tiden,  uppdaterad med lagom avkall på moral för att passa in i dagens samhälle. Denzel W gör honom ganska perfekt, och backas upp av en birollslista med rätt snygga namn som Christopher Walken, Radha Mitchell, Rachel Ticotin och Mickey Rourke (i en menlös men viktig roll).

Man on Fire är snabb, hård och mustig. Gillar man inte Tony Scott´s speciella stil kan man få problem, men i övrigt är det rätt mycket tuta och kör. Själv är jag mer än förtjust i den färgskaliga berättarstilen och kontrasterna mellan hyllningen till livet och den ständigt närvarande känslan av ond bråd död som verkar följa i vår hjältes fotspår.
Intensivt bra.