Etikettarkiv: Glenn Close

Feb 2 2018

What Happened to Monday (2017)

Noomi igen! Vad tusan, har hon börjat förfölja mig in till tv-soffan?? Nå, förra träffen gav ju mersmak, så det kan väl aldrig skada att ge det ett nytt försök. Och den här gången kommer hon i sju (7!) upplagor! Hu!

Här kör vi framtidsstory om ett samhälle, en jordboll, där befolkningen växt katastrofalt snabbt. Det går helt enkelt inte att föda alla på planeten. I den stora lydstaten (USA?) bestäms att man ska köra en ”kines”, dvs varje familj får bara ha ett barn. Alla överflödiga kids tas omhand på ett speciellt ”institut” och försätts i kryosömn, i väntan på bättre tider när alla ska kunna leva i harmoni. Halleluja. Bakom ”konceptet” finns en listig och driftig kvinna, Dr Cayman (Glenn Close), som dessutom hoppas på att plocka politiska pluspoäng i framtida val.

Illa då att Terrence (inhyrde Willem Dafoe i 10-minutersroll) just fått sju(!) identiska flickebarnbarn levererade på BB. Han har dock inga tankar på att ge upp sex av sina barnbarn till The Man, och kommer istället på en liten bluff som ska hålla alla kidsen samlade. Officiellt skapas EN identitet, ”Karen”, och varje kiddo (som är döpt efter en veckodag) får gå ut på ”sin” dag. Ett instängt liv, fast ändå inte. Ok, nu sväljer vi DEN storyn med lite ansträngd fantasi och hoppar 30 år fram i tiden. De sju ”Karen” är vuxna men fortsätter att leva som en person. De sju har utvecklat olika personligheter i hemmet, men ute på stan gäller det att hålla synken samlad. Och framförallt hela tiden berätta för varandra vad som händer. Och när plötsligt ”Monday” inte kommer tillbaka efter jobbet en eftermiddag…då börjar det bli dags att oroa sig. Ett mysterium som kommer att påverka alla systrarna.

Full fart för vår Noomi Rapace således! Och som hon gör det! Jag tjusas i parti och minut över hur lätt hon hoppar in i varje systers personlighet. Och dessutom har rejäla dollars plöjts ned i effekterna för att låta Noomi spela mot sig själv i scenerna. Apsnyggt gjort, och det går banne mig inte att se flawsen i effekterna. Bra jobbat Noomi. Och bra jobbat Tommy ”Död Snö” Wirkola som sköter regipinnen. Inte en A-rulle i ordets bemärkelse, mer en jäkligt lyckad B-film som försetts med snygga effekter och detaljer. Om miljöerna i vissa lägen ser glåmigt öststatsaktiga ut….beror det på att rullen är fotad i Rumänien, och sedan försetts med ett lager snygg CGI-bakgrund som fångar framtida skyskrapor ihop med de gamla kåkarna.
Oerhört lätt rulle att engagera sig i. Och jag ger all cred för det till Noomi! Annars är actiondelarna traditionella och linjära, men aldrig tråkiga. Såklart går det att lura ut hur huvuddelen av storyn kommer att avlöpa, men det finns faktiskt en liten twist att ändå gotta sig åt.

En överraskande snygg rulle! Med en solid story. Om du, som jag, köper alla logiska luckor i manuset förstås.

 

Jag och poddpartner Fiffi öser ännu lite mer beröm över Noomi och rullen i #126 av SoF-Podden!

Jun 19 2017

#sommarklubben: The Stepford Wives (2004)

Jaja, det fattar väl jag också. Att den här versionen inte kan mäta sig med originalet från -75. Eller Ira Levins bok. Däremot är det återigen en stunds rätt trevlig utflykt till det komiska träsket där den eviga kampen mellan könen och dess alla märkliga roller pågår.

Här är det Nicole Kidman, som den karriärhungriga tv-producenten Johanna, vilken tvingas till timeout. Maken Walter (Matthew Broderick) föreslår en flytt med barn och hela hushållet till den lilla pittoreska staden Stepford i Connecticut. Här tycks tillvaron vara ett enda mingel av avslappade män och kvinnor…där just kvinnorna tycks göra precis vad som förväntas av hemmafruar i ”pittoreska småstäder”.

Johanna tycker från början att det är något fishy i den lilla staden, och med alla kvinnor…som uppenbarligen bara lever för att behaga och lyda sina mäns minsta vink och sköta hushållssysslor som det vore rena 50-talet. Den enda andra person i grannskapet som verkar förstå Johannas tvivel är frispråkiga Bobbie (Bette Midler). På ”andra sidan” finns däremot hurtiga Claire (Glenn Close) som gör allt för att tvinga in Johanna i den nya livsstilen. Där männen har oroväckande mycket makt.

Där kanske originalfilmen kanske var mer av en svidande satir över 70-talets mansdominerande samhälle…är den här versionen lite mer åt det rakare komiska hållet. Men, utan att tappa den där kängan åt mans- och kvinnorollerna. Här, i regissören Frank Oz´s version blir det kanske ändå mer situationskomik och lite lagom lökiga effekter som får stå för underhållningen när Johanna i hemlighet börjar undersöka vad som egentligen pågår bakom kulisserna i det slumrande sköna grannskapet.

Filmen rullar på och bjuder upp till en stunds ganska smutt underhållning där du inte tjänar på att försöka läsa in något större allvar…eller hitta djupare mening i manuset….och där det också kan njutas av lagom skönt överspelande Christopher Walken. En ganska trevlig och sommarlätt bagatell med andra ord.

Skojfrisk könskamp i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Feb 8 2017

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-gifts-poster-01Veckan röjer på med lite mer raffel om de jobbigt odöda och deras kamp för att utplåna den sista normala människan. Typ.

Just när jag trodde att smällkaramellen Train to Busan nog var 2016 års bästa besök i genren…kanske jag ändå måste ta ett steg mot skampålen och erkänna mitt förra uttalande som lite förhastat. Men vänta, möjligen behöver jag inte det ändå. Den förra rullen, och dagens, kanske kan samsas däruppe på tronen bland filmer som kan konsten att vara både spännande och engagerande till slutet? Och lite lagom creepy.

Återigen dyster framtid. Människan går än en gång den tunga kampen mot de dreglande och skogstokiga varelserna som bara vill slita din kropp i stycken. Här går de under benämningen ”hungries” och hålls på avstånd utanför en armébas någonstans i det lantliga England. På basen bedrivs forskning på ett antal barn som har det tvivelaktiga nöjet att vara hybrider mellan vanlig människa och smittad zombie (ok, jag använde ordet igen). Märkligt nog kan kidsen både tänka och prata som vanligt..men visa dem en bar arm eller blottat ben…och deras beteende blir minst sagt…olustigt. Gulp.

Tålmodiga läraren Helen (snygg-Gemma Arterton) gör sitt bästa för att ingjuta mänskligt hopp i kidsen medans forskaren Dr Caldwell (Glenn Glose…eller är det Glenn Hysén!??) mest vill utföra kirurgiska ingrepp på barnen då hon anser att hemligheten till att skapa ett vaccin finns i hjärnan på de udda kidsen. Unga Melanie (Sennia Nanua) är extra skärpt och med i matchen. Att hon dessutom skapat ett band till Helen måste väl vara bra. Eller?

Ahhh, säger jag. Brittiskt drama-action-röj igen. Av bästa märke! En udda fågel i genren? Ett framtidsdrama där svettiga actionbitar är intryckta på lämpliga ställen. En kamerahantering med effektiva ryckiga rörelser då och då i det kaos som uppstår. Avskalat och ganska rått. Jag tänker på snygga scener i 28 dagar senare. Till exempel. Britterna kan verkligen grejen med att mixa svart drama med intensiv action. För mitt i allt filosoferande om vad som är mänskligt eller ej, blir det full fart på storyn när basen plötsligt invaderas av ”the hungries” och trion ovan måste fly för livet. Melanie kan ju sitta med mänsklighetens sista hopp inom sig. Ut i bushen, och vidare in mot ödsliga stadsområden. Det är snyggt och det är domedagsaktigt. Well played av herr regissör Colm McCarthy (som kommer från tv-världen och bla rattat både avsnitt av Sherlock och Peaky Blinders). Hög klass på hela produktionen.

the-girl-with-all-the-gifts-movie-picture-5

Glenna tar sig en funderare

Jag tar till mig  förhållandet mellan Helen och Melanie. Känner en sorts sorg för Melanie som måste hantera sin dubbla natur (lysande spelat av debutanten Nanua). Hela ämnet med smittan behandlas snyggt och ändå sterilt och sakligt. Helen utvecklar en sorts modersinstinkt och forskaren Caldwell har en helt annan syn på hela situationen. Ett sorts ställningskrig mellan dem. Plus en stabil Paddy Considine som luttrad miltärsnubbe i mitten. Alltid najs att se honom.

Jajamensan, detta var smutta grejer att uppleva! Att zombi..flåt..the hungries dessutom använder den numera patenterade ”duracell-stilen”, dvs att förvandlas till skrikande, frustande och hysteriskt kutande dårar….förstärker ju bara obehagligheterna!
Bra jobbat från britt-ön igen säger jag!

 

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!