#sommarklubben: Hollow Man (2000)

Jamen okejrå; såklart att rullens effekter känns lite lusiga idag kanske. Om vi ser till vad hittepå-folket kan fixat till i Hollywood nuförtiden.
Och såklart att det i grunden är en ganska smetig och yvig take på den gamla storyn om The Invisible Man.

Icke desto mindre är det ändå en rätt underhållande historia för stunden, som om inte annat bjuder på en riktigt svinig Kevin Bacon i huvudrollen. En hoper lagom glada forskare jobbar i superduper-hemligt labb med att knäcka gåtan för hur man gör organisk vävnad osynlig. Vilken grej om det lyckas! Hela projektet (naturligtvis) sanktionerat av diverse statliga organ med militära förtecken. Allra mest hetast på gröten att nu testa processen på en mänsklig kropp är projektets ledare och frontman, den dryge och självbelåtne Sebastian Caine (Bacon). Gruppens nr 2 och 3, Linda (Elisabeth Shue) och Matthew (Josh Brolin), ser naturligtvis farorna och riskerna, men på det örat vill Seb inte alls lyssna. I god laganda bestämmer han dock att det är han själv som ska utsätta sig för testet. Vilket lyckas och vips har vi oss en osynlig snubbe. Problemet kommer när det är dags att ”förvandla tillbaka” Sebastian. Inget fungerar. Stor frustration. Den gode forskaren tvingas nu anpassa sig till sin nya icke-skepnad i väntan på att nya tester ska innebära ett ”botemedel”. Men frågan är också om Sebastian, som börjat uppvisa en del obehagliga tendenser, VILL hitta ett botemedel till sitt tillstånd…

Bakom rullen den icke helt okände Paul Verhoeven, som många år senare lär ha uttalat sig om att det här är en av de filmer han önskar att han aldrig gjort. ”Jag tog bara jobbet för att hålla mig flytande i Hollywood” var beskedet. Och visst, det är ju inga djupa grejer han serverar här. Alla har vi väl någon gång funderat på (?) hur det skulle kännas att vara osynlig..och kunna röra sig i stort sett överallt utan att någon lade märke till det…Verhoven ägnar nu inte så jättemycket djupare tid åt detta, utan låter en obehaglig osynlig Bacon istället stryka runt sin kvinnliga grannes lägenhet..där hon lägligt nog håller på att klä av sig…sort of.

Annars är det mycket blod och smet förstås när det gäller Verhoeven. Effekterna funkar ändå, trots filmens ålder. Speciellt scenerna från ”operationsbordet” när förvandlingen sker…är fortfarande rätt coola. I övrigt ganska traditionellt smygande och springande nere i det hemliga labbet. Snart får alla projektets medlemmar anledning att se sig över axeln, om man säger så.
Bacon är ändå rätt skönt svinig här. Passande till hans diaboliska varggrin. Även om jag alltid tyckt att han känns för ung för att vara superforskare.

En rätt slafsig effektthriller som ändå gör jobbet för stunden på ett ganska underhållande, om än lökigt, sätt.

Osynlig i sommarnatten (hu!).

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

The Mummy (2017)

Vad har Du för krav på en tvättäkta sommar-popcornsrulle? Egentligen?
Måste du ha genomarbetad story, logik som håller ihop? Måste det finnas ens uns av allvar? Går det att koppla bort hjärnan och det ”seriösa” sättet att se på film?

Klart det går! Kom igen, själen mår då och då bra av att släppa sargkanten och liksom bara strunta i logiken och meningsfullheten. Hänga med på resan en stund och sedan gå vidare i livet.
Filmbolaget Universal har fått för sig att man vill ”reboota” (i brist på bättre ord) hela sin gamla filmserie med monster från 30-talet. Det nya flashiga namnet på koncepet är Dark Universe. Coolt namn.En gång i tiden var ju faktiskt studion lite känd för att vara ”monsterstudion no 1” i Hollywood. Okej det var länge sen. Men ändå. Nu ska nya grepp tas. Gamla ikoniska figurer ska väckas till liv igen. En liten franchise helt enkelt. Extra kryddan tycks vara att engagera minst en superstjärna till varje rulle.

Först ut nu då Mumien, eller så som varelsen ter sig anno 2017. Originalet från 1932 sportade en bister Boris Karloff i gasbindor, stapplandes runt lite sävligt. Det var inte heller så skrämmande (fast mitt yngre jag…ca 8 år gammal kunde självklart inte sova på flera dagar när jag sett den på tv en sommarkväll på 70-talet). Dagens version innebär Sofia Boutella (Kingsman) i diverse olustiga kroppsformationer, väsande och med fyra par ögon…nej inte ögon…iris…ar? Hur som helst, hon funkar kanoners i rollen! Lite obehaglig mest hela tiden.

Vår man för dagen är ju annars Tompa C. Inhyrd för sin stjärnstatus och sin stenhårda slimmade kropp! Karln är över 50 men ser ut som 20!! Kudos! Många retar (förstås) ihjäl sig på att ”pensionären” Cruise ställs mot betydligt yngre motspelare och menar att hans karaktär här, soldaten Nick med tvivelaktig moral, borde ha spelats av en yngre person. Jag säger BULLSHIT! Om Tompa ser ut som han gör i 20 år till kan han fan spela leading man hur mycket han vill! Grabben levererar! Basta!

Den gode Nick hittar alltså i filmens början en gammal Egyptisk grav. I Irak (!). Sedvanlig (och inte alls så irriterande) backstory förklarar. Asch, ni som njöt av Mumien (1999) fattar upplägget. Ett par actionsekvenser senare har handlingen hoppat till England. In på banan med Russell Crowe (!) som en viss Dr Jekyll! Jaha ja! Här flörtas det vilt med legenderna. Inte mig emot. Kvinnliga hjältinnan för dagen heter Jenny (Annabelle Wallis) och är arkeolog-ess, givetvis med viss dragning till Tompa..och såklart med en och annan hemlighet. Som sedvanlig sidekick i det sommarlökiga manuset hittas Jake Johnson (Jurassic World). Han får också äran att stå för finfin referens till 80-talspärlan En amerikansk varulv i London. Kul!

försmådd och hämndlysten

Jaja, det travas på helt enkelt. Så värst mycket skräck blir det såklart inte. Mer en actionhistoria. En äventyr som lika gärna skulle kunna vara storyn i ett Indy-äventyr. Snyggt som tusan är det dock. Alla som gnäller på effekterna får väl kolla på konst-pretto-film istället. Har sett tjogtals med värre alster i den här genren. Den globala hatkampanjen mot dagens Mumie-raffel är enastående märkligt. Och helt obefogat. Herr regissören Alex Kurtzman, till vardags stabil manusförfattare av just typiska sommarblockbusters, tar inte på sig att leverera något nytt i genren. Vilket känns helt okej här.

Klart detta inte är en djup film. Leta inte efter mening och sans. Fastna inte på storyns brist på detaljer och flöde. Som ytligt och somrigt äventyr funkar den precis som den ska. Kompetent CGI, tramsdialog och en Tom Cruise på lite betald semester…där han går in för det så mycket som behövs.
Många förutspår att Dark Universe kommer att få svårt att hävda sig i filmdjungeln, och olyckskorparna har kraxat sig ännu hesare efter att ha sett den här rullen. Trist för er säger jag,…som gärna ser mer av de gamla monstergodingarna i upphottade versioner.

Detta är oförargligt lökigt sommaraction som  gör jobbet.

 

SoF-poddens avsnitt 94 intar också en lite mer friande attityd till Tompa och Mumie-bruttan. Lyssna bara!

#sommarklubben: The Stepford Wives (2004)

Jaja, det fattar väl jag också. Att den här versionen inte kan mäta sig med originalet från -75. Eller Ira Levins bok. Däremot är det återigen en stunds rätt trevlig utflykt till det komiska träsket där den eviga kampen mellan könen och dess alla märkliga roller pågår.

Här är det Nicole Kidman, som den karriärhungriga tv-producenten Johanna, vilken tvingas till timeout. Maken Walter (Matthew Broderick) föreslår en flytt med barn och hela hushållet till den lilla pittoreska staden Stepford i Connecticut. Här tycks tillvaron vara ett enda mingel av avslappade män och kvinnor…där just kvinnorna tycks göra precis vad som förväntas av hemmafruar i ”pittoreska småstäder”.

Johanna tycker från början att det är något fishy i den lilla staden, och med alla kvinnor…som uppenbarligen bara lever för att behaga och lyda sina mäns minsta vink och sköta hushållssysslor som det vore rena 50-talet. Den enda andra person i grannskapet som verkar förstå Johannas tvivel är frispråkiga Bobbie (Bette Midler). På ”andra sidan” finns däremot hurtiga Claire (Glenn Close) som gör allt för att tvinga in Johanna i den nya livsstilen. Där männen har oroväckande mycket makt.

Där kanske originalfilmen kanske var mer av en svidande satir över 70-talets mansdominerande samhälle…är den här versionen lite mer åt det rakare komiska hållet. Men, utan att tappa den där kängan åt mans- och kvinnorollerna. Här, i regissören Frank Oz´s version blir det kanske ändå mer situationskomik och lite lagom lökiga effekter som får stå för underhållningen när Johanna i hemlighet börjar undersöka vad som egentligen pågår bakom kulisserna i det slumrande sköna grannskapet.

Filmen rullar på och bjuder upp till en stunds ganska smutt underhållning där du inte tjänar på att försöka läsa in något större allvar…eller hitta djupare mening i manuset….och där det också kan njutas av lagom skönt överspelande Christopher Walken. En ganska trevlig och sommarlätt bagatell med andra ord.

Skojfrisk könskamp i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.