#sommarklubben: Hollow Man (2000)

Jamen okejrå; såklart att rullens effekter känns lite lusiga idag kanske. Om vi ser till vad hittepå-folket kan fixat till i Hollywood nuförtiden.
Och såklart att det i grunden är en ganska smetig och yvig take på den gamla storyn om The Invisible Man.

Icke desto mindre är det ändå en rätt underhållande historia för stunden, som om inte annat bjuder på en riktigt svinig Kevin Bacon i huvudrollen. En hoper lagom glada forskare jobbar i superduper-hemligt labb med att knäcka gåtan för hur man gör organisk vävnad osynlig. Vilken grej om det lyckas! Hela projektet (naturligtvis) sanktionerat av diverse statliga organ med militära förtecken. Allra mest hetast på gröten att nu testa processen på en mänsklig kropp är projektets ledare och frontman, den dryge och självbelåtne Sebastian Caine (Bacon). Gruppens nr 2 och 3, Linda (Elisabeth Shue) och Matthew (Josh Brolin), ser naturligtvis farorna och riskerna, men på det örat vill Seb inte alls lyssna. I god laganda bestämmer han dock att det är han själv som ska utsätta sig för testet. Vilket lyckas och vips har vi oss en osynlig snubbe. Problemet kommer när det är dags att ”förvandla tillbaka” Sebastian. Inget fungerar. Stor frustration. Den gode forskaren tvingas nu anpassa sig till sin nya icke-skepnad i väntan på att nya tester ska innebära ett ”botemedel”. Men frågan är också om Sebastian, som börjat uppvisa en del obehagliga tendenser, VILL hitta ett botemedel till sitt tillstånd…

Bakom rullen den icke helt okände Paul Verhoeven, som många år senare lär ha uttalat sig om att det här är en av de filmer han önskar att han aldrig gjort. ”Jag tog bara jobbet för att hålla mig flytande i Hollywood” var beskedet. Och visst, det är ju inga djupa grejer han serverar här. Alla har vi väl någon gång funderat på (?) hur det skulle kännas att vara osynlig..och kunna röra sig i stort sett överallt utan att någon lade märke till det…Verhoven ägnar nu inte så jättemycket djupare tid åt detta, utan låter en obehaglig osynlig Bacon istället stryka runt sin kvinnliga grannes lägenhet..där hon lägligt nog håller på att klä av sig…sort of.

Annars är det mycket blod och smet förstås när det gäller Verhoeven. Effekterna funkar ändå, trots filmens ålder. Speciellt scenerna från ”operationsbordet” när förvandlingen sker…är fortfarande rätt coola. I övrigt ganska traditionellt smygande och springande nere i det hemliga labbet. Snart får alla projektets medlemmar anledning att se sig över axeln, om man säger så.
Bacon är ändå rätt skönt svinig här. Passande till hans diaboliska varggrin. Även om jag alltid tyckt att han känns för ung för att vara superforskare.

En rätt slafsig effektthriller som ändå gör jobbet för stunden på ett ganska underhållande, om än lökigt, sätt.

Osynlig i sommarnatten (hu!).

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

Sommarklubben: Robocop (1987)

Årets sommarklubb rivstartar med en pangig plåtsmäll!
Nästan back-to-back med remaken, som du kan läsa om här.

Här är det dock originalets oförställda charm som gäller.
Paul Verhoevens oborstade, råa, svarta humor…kryddad med 80-talslökig action och nästan farsartat överspel på många av de inblandade.
TROTS detta, en vräkig och skön orgie i samhällskritik mot ett övervakande och totalitärt styrande bolagsklimat där vinster och kapitalism är det enda som räknas.
De luriga bolagsskurkarna drar sig inte ens för att samarbeta med stadens värsta förbrytare när det gäller att nå sina mål.

För det är ju så, i det framtida Detroit håller brottsligheten på att ta över och polisen gå ut i strejk. In på banan med Robo himself, en skadeskjuten Peter Weller som får chansen att rensa upp bland buset när dyngsmarta entreprenörer får idén att ersätta verkliga poliser med konstgjorda…typ.
Och få jobbet gjort the hard way.
Här ska inte snackas med brottslingarna. Mer skjuta dom i småbitar.

Asch, ni vet ju allt om 80-tals-Robo redan!
Låt oss bara konstatera att plåtnicklas håller flaggan uppe vad gäller underhållningsvärde och nostalgi från Verhoevens glada dagar som spänstig regissör.
I kombo med den svulstiga musiken, den rappa dialogen och de lite halvråa och hysteriska actionsekvenserna…blir det finfin liten utflykt i återtittsnatten.

Robocop har sin högst förtjänade plats i filmhistorien. Både som tidsdokument över hur stissig action från 80-talet såg ut…och som slipprig samhällskritik mot ett framtida kapitalistiskt USA.
En fräck stund med en film som bryter lite mot dåtidens lagar i Hollywood. Och hur kul är inte det!!
Plåtskrammel i sommarnatten.