Sommarklubben: Robocop (1987)

Årets sommarklubb rivstartar med en pangig plåtsmäll!
Nästan back-to-back med remaken, som du kan läsa om här.

Här är det dock originalets oförställda charm som gäller.
Paul Verhoevens oborstade, råa, svarta humor…kryddad med 80-talslökig action och nästan farsartat överspel på många av de inblandade.
TROTS detta, en vräkig och skön orgie i samhällskritik mot ett övervakande och totalitärt styrande bolagsklimat där vinster och kapitalism är det enda som räknas.
De luriga bolagsskurkarna drar sig inte ens för att samarbeta med stadens värsta förbrytare när det gäller att nå sina mål.

För det är ju så, i det framtida Detroit håller brottsligheten på att ta över och polisen gå ut i strejk. In på banan med Robo himself, en skadeskjuten Peter Weller som får chansen att rensa upp bland buset när dyngsmarta entreprenörer får idén att ersätta verkliga poliser med konstgjorda…typ.
Och få jobbet gjort the hard way.
Här ska inte snackas med brottslingarna. Mer skjuta dom i småbitar.

Asch, ni vet ju allt om 80-tals-Robo redan!
Låt oss bara konstatera att plåtnicklas håller flaggan uppe vad gäller underhållningsvärde och nostalgi från Verhoevens glada dagar som spänstig regissör.
I kombo med den svulstiga musiken, den rappa dialogen och de lite halvråa och hysteriska actionsekvenserna…blir det finfin liten utflykt i återtittsnatten.

Robocop har sin högst förtjänade plats i filmhistorien. Både som tidsdokument över hur stissig action från 80-talet såg ut…och som slipprig samhällskritik mot ett framtida kapitalistiskt USA.
En fräck stund med en film som bryter lite mot dåtidens lagar i Hollywood. Och hur kul är inte det!!
Plåtskrammel i sommarnatten.

 

 

 

 

3 snabba från semestersoffan!

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)

Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.

Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det  hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.

Leviathan – Havets hämnare (1989)

Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.

Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.

80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.

Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.

Länge leve Bernie (1989)

Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.

Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.

Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!

Robocop 2 (1990)

Ibland kan det vara oerhört kul att återse filmer som man såg när de var nya och relativt färska.
Eller inte.
Att återuppleva Robocop 2 är en smärre plåga.
Jag kommer ihåg att jag fann stort nöje i den första filmen om plåtsnuten som inte lade fingrarna i kors, och likaså gjorde publiken och kritikerna. Den då rätt ökände regissören Paul Veerhoeven hade skapat något nytt, actionvåld med satir. Skratt som fastnade i halsen. Och det såg bra ut. De för sin tid enastående effekterna firade stora triumfer. Till och med träskallen Peter Weller i huvudrollen som expolisen Murphy, som efter sin död får en ny chans i och med förvandlingen till Robosnuten, gjorde en fräck insats.
Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan en uppföljare måste tillverkas.

Vid det här laget hade Veerhoeven redan gått vidare till andra intressanta projekt och Irving Kershner, med meriter som Rymdimperiet slår tillbaka och den usla Bond-bastarden Never say never again, fick regiuppdraget.
Men Robocop 2 är allt annat än bra.  Rent förfärlig faktiskt. Tillverkad helt uppenbart på rutin. Träig dialog, inte tillstymmelse till den ironi och satir som föregångaren hade, även om smått desperata försök görs.

Direkt tramsig är historien om att Robocop nu är förlegad och man behöver en ny tuffing i plåtmodell och uppgraderad version. En slipad brutta med talang för fjäskeri kommer på den smarta idén att använda sig av en tungt kriminell hjärna i det nya plåthuvudet. När en efterlyst knarkkung avlider ser hon sin chans. Synd att ingen kunde tala om för henne att man aldrig ska använda sig av en knarkberoende hjärna i en plåtpolis, effekterna blir naturligtvis förödande när den här nya plåtjönsen mer är intresserad av att skaffa droger än upprätthålla rättvisan.
Sedan staplas mer eller mindre ointressanta scener på varandra. Det som svider mest är att klippningen verkar ha skötts av någon tjomme som aldrig förut satt sin fot i ett klipprum. Eller bör man misstänka den tidens lättstötta censur kanske…?

På vägen till den väntade finalen där original-Robo (givetvis) dyker upp och ställer allt till rätta, hinner man reta sig på det mesta. Allt från de hiskeliga kläderna på statisterna till att Peter Weller tackade ja till denna uppföljare. Han styltar mest omkring och ser allmänt slö och ointresserad ut. Likaså kan man undra vad Nancy Allen i rollen som partnern Lewis skulle ha i denna film att göra. Snacka om utfyllnad.

Robocop 2 var ett hafsverk som surfade på vågorna av den första framgången, och idag kan jag inte fatta att jag på allvar tyckte att denna uppföljare var ok en gång i tiden. Naturligtvis följdes sedan denna soppa av den ännu värre Robocop 3.

Då hade i alla fall Peter Weller vett nog att inse att Robos tid för länge sedan var förbi.

Betyget: 1/5