Etikettarkiv: Amanda Seyfried

Maj 14 2018

Anon (2018)

Det är uppenbarligen inte bara alla känslorna som kan komma på en och samma gång. Även fysiska tillstånd. Från avbrott i bloggandet pga familjeangelägenheter..till avbrott pga av värsta dunderinfluensan! Men men…nu lägger sig lugnet (förhoppningsvis) och vi tutar på igen in mot sommaren! Kör hårt! Sätt igång!

Dagens regiman och manusnisse Andrew Niccol har uppenbarligen en soft spot inför det här med framtiden och vår plats som människa mitt i all den tekniska utvecklingen som pågår mest hela tiden. Jag gillade Gattaca jäkligt mycket, hans manus till Truman Show var smart, In Time var…sådär. Och så dagens alster som är….rena bonkers! A waste of time. En spiral i nedåtgående för Niccol? Dagens rulle har inget att ge mig. Absolut inget. Tvärtom är (till och med) jag trött på alla dessa dystra framtidsvisioner om glåmiga huvudrollsinnehavare (ja jag tittar på dig Clive Owen) som lallar runt med smärtsamt bagage. Ramstoryn här är att i framtiden spelar våra ögon in allt som sker. Vilket sedan lagras i ett enormt ”moln” i den digitala cyberrymden. Brott blir med andra ord ganska svåra att klara sig undan, det räcker ju att man tar en titt i offrets ”minnesbank” så kommer förövaren att avslöjas å det direktaste. Smart grej såklart. Brottssiffror sjunker. Ända tills någon kommer på att man kan hacka personers ögon. Jepp. Javisst. Jorå.

Klurigt fall för vår dysterkvist till antihjälte, polisen Sal (Owen). Speciellt knivigt när den förmodade seriemördaren (?) som härjar i staden plötsligt börjar ställa till med otyg i självaste Sal´s ögon. Vad är det han ser egentligen? Kan en mystisk hackerkvinna i form av den slätstrukna Amanda Seyfried vara inblandad? Jaharu. Nähäru. Det är glåmigt, folktomt och deppigt mest hela tiden. Rullen satsar på bistra dialoger, heeelt omotiverade sexscener och allt annat än spänning. Jag bryr mig noll om karaktärer och vem som egentligen är skyldig till allt. Rullen har helt enkelt inget att förmedla i upplevelseväg. Den kommer aldrig igång. Ett synnerligen lökigt manus, där enstaka scener med ”ögontekniken” i fokus möjligen känns lite fräsiga, förirrar sig ned i ett träsk av framtidsglåmighet och en sorts teknisk dystopi som inte känns ett dugg intressant. Niccol får vara glad att jätten Netflix ville satsa stålars på detta, för bio hade inte en jävel velat titta på det här. Känns som en tv-filmad pjäs där nån bestämt att här ska fan inte synas ett leende på 100 minuter.

Bortkastad tid att glo på detta.

Dec 9 2016

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

Okt 6 2015

While We’re Young (2014)

En ny rulle från filuren Noah Baumbach kan man inte missa.
Både Francis Ha och The Squid and the Whale har sina stora små ögonblick i min Baumbach-värld (okej Frances… svajade lite..) och regissören har en sorts blick för detaljer och ett personligt berättande som jag tycker om.

Idag om gifta paret Josh och Cornelia i New York, 40+ och barnlösa. Josh (Ben Stiller) jobbar som dokumentärfilmare men har hållit på med ett projekt i 8 år snart, och verkar inte komma till avslut. Cornelia (Naomi Watts) lider lite i tysthet av att paret aldrig lyckats få barn, och även om de ”kommit överens” om att vara lyckliga med sitt liv ihop som det ser ut…är det något som saknas. Dessutom verkar passionen mellan dem gå på sparlåga.

Låter detta som en komedi? Hm, kanske inte.
MEN, när de plötsligt träffar på det en-generation-yngre paret Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) är det som att nåt vaknar i dem! ”Ungdomarna” har en skön livsstil som både Josh och Cornelia lockas av…otvunget, spontant, lite galet och lite spännande! Både vad gäller klädstil och sättet att förhålla sig till tillvaron i stort! Vad är väl alla tråkiga parmiddagar med medelålders vänner (som dessutom ofta har barn som det hela tiden ska pratas om)..när de kan hänga med de nya kompisarna på det ena upptåget efter det andra!? Josh kan heller inte förneka att han tjusas av att Jamie ser upp till honom som dokumentärfilmare…och Cornelia lockas av tanken att Darby verkar så…frigjord och enkel och livsglad. Och behöver man barn egentligen…?

Länge är den här dramakomedin uppe och nosar på en sprakig fyra!
Första delen av rullen är som en smutt Woody-Allensk-betraktelse över att bli medelålders och försöka göra precis allt för att stoppa tiden. Ben Stiller är perfekt i rollen som den melankoliske Josh, vilken tjusas av att försöka lura tiden och sin egen lite tråkiga stil. Han är banne mig som gjord för roller som dessa. Baumbach satsar hårt på detaljer i vardagen, och konstraster i livsstilarna. Vilket blir jäkligt underhållande, speciellt om man lägger till ett fyndigt manus med vass dialog.

40+:arna inser att de måste försöka hejda åldrandet!

Likt de flesta andra dramkomedier går dock rullen ned i varv efter ett tag, och då storyn tar en lite mörkare väg är det som att det blir lite…tråkigare. Är det så att när Baumbach fokar på de uppenbara generationsskillnaderna….och på vårt medelålders pars nästan desperatroliga försök att byta livsstil….är det som mest underhållande? Att gräset egentligen inte är grönare på andra sidan vet väl de flesta och tid för insikt kommer även här.

Baumbach drar dock på med sköna stadsmiljöer och en stabil rollista förutom stabile Stiller. Watts är behaglig, Adam Driver så knasintensiv som tycks ha blivit hans trademark…och Seyfried visar återigen att hon kan hoppa mellan genrer och fungera alldeles perfekt oavsett vilket mood hon ska gestalta.

Jag tyckte om filmen. Mest för den finurliga konstrastskildringen av generationer som i regissörens eget manus blir riktigt underhållande då och då. Att den sedan tappar lite i både fart och handling får man ta på kontot.

Stabilt underhållande.

Jul 22 2015

Ted 2 (2015)

ted_2Såklart att den fräcke, levande, nallen skulle komma tillbaka!
Nu hoppar vi framåt i tiden och det har hänt saker hos The Thunder Buddies!

Ted har gift sig med Tammy-Lynn (Jessica Barth) och John har blivit dumpad av Lori. Ingen tomtebolycka dock hos den frispråkige nallen och hans långbenta fru…kan lösningen vara ett barn!? Lite problematiskt då Ted dels saknar ”reproduktionsverktyg” och dels att han ju är en….leksak.
Får leksaker adoptera tex? Klart den dynamiska duon måste undersöka detta!

Tjohopp! Dags för nya galenskaper och utsvävningar med Marky-Mark Wahlberg och knäppskallen Seth McFarlane. Första rullen var ju galet rolig med BÅDE en underhållande story samt de hysteriska scenerna med skämten som mestadels håller sig under byxlinningen. I loved it!

I uppföljaren är nästan det mesta sig likt.
Går man inte in till den här rullen medveten om att det kommer att hagla sex-kiss-och-bajsskämt….då blir det förstås problematiskt. Att McFarlane egentligen inte är den bästa av historieberättare kan vi nog vara ganska överens om. Istället är det med just den hysteriska och totalt orädda humorn han räddar sig.
Tycker jag. Otaliga är de gånger jag skrattar som en uppeldad hyena åt det som sker i filmen.

Kanske är det regissörens förmåga att väva in blinkningar och små hyllningar till andra rullar på ett synnerligen underhållande sätt som gör filmen så pass rolig som jag tycker den är..? (”They move in heards.….!”)

Första rullen om Ted hade förutom den galna humorn också en story som kändes lite småmysig. Här är det egentligen mer av roliga scener staplade på varandra, ihopnitade av humorn. Men ok, vad gör väl det när ändå samma mysighetskänsla infinner sig!?

t1

talande kramdjur och en slacker i dykardräkt. helt rimligt.

Lite av tacket för det får förstås gå till Mark Wahlberg som i mina ögon återigen bjuder på sig själv på ett perfekt flabbigt sätt! Den här gången lämnar vi söta Mila Kunis utanför och istället tar Amanda Seyfried plats som Wahlbergs love interest. Och visst funkar det finfint! Seyfried besitter också en förmåga att vara vasst underhållande i sin humor. Hon gör sig i gänget! Som vanligt firar CGI:n stora triumfer med Ted själv, men godsakerna finns förstås i det verbala samspelet mellan Wahlberg och McFarlane. Som ett väl sammansvetsat team, ett par riktiga thunderbuddies!

Filmens onödigaste roll spelas av Giovanni Ribisi som återkommer som dåren Donny. Naturligtvis bara för publikens skull. Ribisi är såklart inte dålig, men han är verkligen skohornad in i manuset. Liksom veteranen Morgan Freeman.

Således, ”nyhetens behag” med den snuskige nallebjörnen är ju borta, istället kan man som jag skratta både enfaldigt dumt och taffligt åt alla de sunkiga men asroliga skämt om både det ena och det andra! Ibland räcker det ju för att man ändå ska fulälska en rulle fullt ut.
Räkna med att det här inte är det sista vi sett av slackern John och hans pratande björn!
Och jag hänger gärna med ett varv till! Tjo!

Idag blir det skrattbetyg!

Jan 9 2014

Les Misérables (2012)

Säg musikal på film och en del flyr fältet som om pesten precis gjort comeback i modern tid. Jag har ett antal bekanta som mer eller mindre tokdissar denna filmform för att ”de inte gör annat än sjunger…hur overkligt som helst ju”.

Jaja, det ÄR en speciell form av genre, men med lite öppna sinnen och nyfikenhet finns det guld att hämta här.

Dagens, minst sagt löjligt kända, alster tillhör gebitet där det sjungs typ hela tiden. Snorkänd som musikal på otaliga scener. Musiken innehåller ett par av de kanske mest kända partierna inom den moderna musikalvärlden. Film har gjorts förut på ämnet, men det är först den här som tycks ha nått fram till den stora filmmassan världen över.
Till dags dato 442 inspelade mille (dollars) på en budget på runt 61! Joråsåatt.

Och visst fångar den också in mig med sin bombastiska storhet.
En vindlande upplevelse med framför allt passion, känsla, inlevelse och smärta. Allt i ett. Och hela tiden i toner. För jäkla bra gjort alltså. Mannen bakom verket den här gången är regissören Tom King´s Speech Hooper, och han har sannerligen gått all in med både skådisar och visuell grannlåt. Det är Frankrike början på 1800-talet. Fången Valjean (Hugh Jackman) går under jorden fast besluten om att skapa sig ett nytt liv. Polisen Javert (Russell Crowe) svär på att jaga honom som ett djur tills han är fast igen. Åren går, den ”nye” Valjean dyker upp som välbärgad borgmästare (!) och står snart inför ett möte med den stackars Fantine (Anne Hathaway) som kommer att förändra hans liv för alltid. Och den envise Javert har naturligtvis inte gett upp jakten.

Tja, ungefär så börjar det alltså. Och utvecklas sakta till nåt av det maffigaste jag upplevt på film på otroligt länge. Och allt till en dialog som sjungs fram. Hela tiden.
Troligen irriterande påfrestande för den som inte gillar sättet och formen. Själv sugs jag in i handlingen och den fantastiska insats som alla inblandade gör. Att Hugh Jackman kunde sjunga visste man ju redan, showmannen från Australien bevisar än en gång att han med fjäderlätt ansträngning klarar av att byta genrer. Måste ju vara en dröm att ha en sådan skådis till sitt projekt. Och den som inte sitter med gråten i ögonen när Anne Hathaway drar av sin FANTASTISKA och SORGLIGA dänga ett antal minuter in i rullen…har nog ett hjärta av sten. Eller nåt. Största ögonen gör jag dock inför det faktum att gamängen Crowe visar sig vara en sådan fena på att sjunga. Gubben kan ju! Dramatiskt och pompöst. Precis som det anstår en produktion som denna. Dessutom en hoper andra skådisar som kan ta åt sig av äran för gott jobb (och snygg sång); Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne, de sistnämnda mycket bra i sina roller!

här vankas sorgligheter i parti och minut

Utan att ha sett originalet på scen törs jag nog sätta en hundring på att Hoopers version fångar allt det som gjort denna Victor Hugo-historia till det flaggskepp det är i musikalvärlden. Framför allt är det känslor. Otroligt mycket känslor om hopp, vanmakt, glädje, kärlek och sorg. Allt till en snygg bakgrund av Frankrike under ett 1800-tal i förändring. Det är naturligtvis ingen rulle du dänger i spelaren om du vill ha lite skön tillbakalutad underhållning en lördagskväll. Filmen kräver lite av dig, men det du får tillbaka är tunga grejer.

Les Misérables är vacker och storslagen. Tio minuter in i rullen hade jag glömt att alla sjöng. Till och med Crowe. Snygga miljöer. Dramatiska dängor. En fängslande story. Fantastiska skådisar. Möjligen kanske tv-formatet känns lite futtigt..med tanke på de känslor som förmedlas ut (hemmabiosystem med stor duk torde passa som handsken här!!)..?
Hur som helst en mycket bra filmupplevelse!

Okt 1 2013

Gone (2012)

Amanda Seyfried må ha sett söt ut och sjungit bra i Mamma Mia en gång i tiden, men som protagonist i filmiska äventyr av den mer thrilleraktiga sorten, som dessutom ska försöka sig på att vara lite ryslig, blir hon bara påfrestande.

Och sällan har jag väl skådat en film som lägger så mycket krut på sina red herrings, att historien helt kommer i bakvattnet och blir av den mer irriterande och intetsägande sorten.
Enligt uppgift lär också regissören, en Heitor Dhalia, ha jobbat hårt för att få sitt namn borttaget från produktionen då han hävdar att han hade absolut noll att säga till om.
Kan mycket väl vara så när man lider sig igenom rullens 94 minuter av blaha och lättmjölkshandling.

Jill (Seyfried) har en historia bakom sig där hon enligt egen utsago blev drogad, bortförd och hölls fången i en grop ute i vildmarken…innan hon lyckades fly och hittades irrande i skogen.
Envist hävdar hon sedan att det fanns fler offer innan henne, men polisen har aldrig hittat något som styrker hennes tes och klassade henne rätt snart som lite lagom knäpp (redan här ringer de filmiska klockorna i manuset). När Jill´s syster plötsligt försvinner är naturligtvis Jill övertygad om att det är samme gärningsman i farten igen. Polisen är självklart inte speciellt sugna på att lyssna på den ”fantiserande” kvinnan ännu en gång. Vilket dock inte stoppar Jill som drar igång en enmansutredning som man sällan skådat….där ledtrådarna liksom bara verkar falla över henne som på beställning! Detaljer som är så ologiska och knasiga hastas liksom bara över för att få beättelsen till nya scener. Morr…

Och då det här med alla villospår som ska portioneras ut!
Manuset lägger mer kraft på det än att göra både Jill och historien intressant. Faktum är att det blir löjligt efter ett tag, och se där har man fått ännu ett irritationsmoment och knorra över. Allt detta innebär också att Seyfried blir oerhört påfrestande i sin självpåtagna detektivroll, och man irriterar ihjäl sig på henne istället.

”jag är bäst och jag vet mest!!”

Efter halva filmen håller storyn rejäl slagsida och man bryr sig liksom inte hur det ska gå. För det har man ju redan räknat ut tack vare de klumpiga sidospåren och de klyschiga dialogerna.

Gone är precis vad filmen är. Förlorad in i blaha-träsket med långsökta detaljer och ett manus som känns oerhört ointressant. Dumt helt enkelt.
Inte ens det lilla glädjeämnet att se gamle 80-talshjälten Michael Paré i polisroll kan hjälpa den här soppan.
Här finns inget att hämta och man missar absolut ingenting. Inte bra!

full star

Jan 20 2012

In Time (2011)

Det är rätt uppenbart att regissören Andrew Niccol tycks inne på det här med att gestalta framtidens samhällen och segregation mellan olika inkomstklasser. Liksom i hans sevärda debut Gattaca handlar det här om att den som har en välbeställd bakgrund och har sitt på det torra också har de bästa fördelarna i den sterila framtiden.

Just i den här framtiden åldras alla tills de är 25, sedan lever de ett år till innan det är slut, bara sådär. Om man inte kan komma över tid förstås, då kan man bara leva vidare som den vitala 20+:are man är.

Dagar, timmar, minuter har ersatt pengar som valuta och allting avhandlas istället i tid via den grönt lysande display som sitter under huden på varje persons underarm. Lever du i rika city har du förmodligen vansinnigt mycket tid, lever du i slummen som en knegare är det sämre ställt. Precis som Will (Justin Timberlake) där varje dag går åt till att fylla det ständigt sinande tidskontot. För ingen vill ju dö, eller hur? Tillvaron skiter sig för Will när en mystisk främling från det rika city donerar sitt överskott på tid till Will, som dessutom anklagad för ett brott beslutar sig för att göra ett besök i the Big City för att se vad de evigt unga egentligen har för sig.

Väl där träffar han på rikemansdottern Sylvia (Amanda Seyfried), tycke uppstår och den uttråkade dottern får upp ögonen för vad som sker i de mindre glassiga kvarteren (surprise), revolterar mot pappa rikingen och de tycks plötsligt bli framtidens svar på Bonnie och Clyde.  Nu görs detta inte ostraffat och Storebror skickar sin bästa timekeeper (Cillian Murphy som hade gjort sig bättre med skinnrockslooken i Blade Runner…), en sorts tidspolis för att fånga in paret och lägga vantarna på den dyrbara tid som de två turturduvorna uppenbarligen börjat snatta från rikemansvärlden.

Helt klart är att Niccol har en rätt intressant historia/samhällsåskådning på g här. Byt ut valutan pengar och ersätt den med något vi alla människor kommer i kontakt med och mer än ofta behöver. Vad händer när plötsligt tid är för de bättre belevade, de som anser sig vara lite förmer? Frågeställningen är onekligen kittlande, och det i samband med Niccols uppenbara kärlek för att visualisera framtiden i strikt men ändock detaljrik scenografi borde väl göra att filmen spelar i den säkra ligan? Skulle man kunna tro i alla fall.

i behov av både mer tid och ett tajtare manus..

Men se det blir liksom inget speciellt av det hela. Det som börjar lite mystiskt och intressant utvecklas till en högst konventionell jaga-runt-och-fly-timma. Historien börjar gå på tomgång, vissa logiska luckor infinner sig (som man gör bäst i att inte fundera på) och sedan är det liksom bara slut. Utan några överraskningar eller twister. Precis som i Surrogates, vars tema var lite liknande om människan i framtiden.Timberlake gör dock bra ifrån sig och är en snubbe att räkna med i framtiden. Amanda Seyfried visste kanske inte vad rollen innebar när hon tackade ja, springer mest runt i snyggkläder och fulfrisyr. Cillian Murphy gör en dag på jobbet, varken mer eller mindre. Känslan är att Niccol prompt skulle blanda action med samhällskritik och tog för svaga ingredienser av varje del.

In Time startar rätt bra för att sedan sjunka tillbaka och bli tråkigare ju längre den håller på. Grundstoryn känns inte alls fel  men slarvas bort när det ska in standardaction och som vanligt väljer man att inte gå på djupet med karaktärerna. Intetsägande, men håller sig i alla fall på rätt sida om uselheten.

Jun 14 2011

Red Riding Hood (2011)

Den kvinnliga regissören Catherine Hardwicke fick bara göra den första filmen i Twilight-sagan, trots att hon möjligen hade hoppats på mer. Även om jag absolut inte hörde till dem som tog till mig denna soppa till vampyrhistoria, kändes det dock som att det vid små (små!!) sällsynta tillfällen fanns intressanta partier i den första filmen rent visuellt. Och det blir plötsligt inte alls så svårt att förstå när jag någonstans läser att just Hardwicke i grunden tydligen har gått den långa vägen bakom kameran och jobbat som bla production designer och därför följaktligen säkerligen har ett speciellt öga till miljöer och bildkompositioner.

Som en sorts ev revansch för sidsteppningen i Twilight har hon också nu då gjort en ny film, som slår an samma sorts strängar som nyss nämnda, men utan dess mjölkiga och vattniga aura. Jo det är sant. Faktiskt. Visst, här finns de unga kära, olyckliga tu. Här finns osynliga gränser, här finns en gammal mystik som ska underhållas och näras utan att det blir alltför larvigt. Men framför allt finns här också ett snyggt bildspråk som får i alla fall mig att förlåta den möjliga svagheten i manuset.

Valerie (Amanda Seyfried) är kär i skogshuggaren Peter (Shiloh Fernandez) men bortlovad till den mer välbärgade Henry (Max Irons). Stora kärleksproblem för Valerie vars avlägsna medeltidsby dessutom plågas av en varulv vid varje fullmåne. Trots att befolkningen lydigt offrat en get eller två har varulven nu gått till angrepp mot en människa, avsikten är oklar och paniken sprider sig. Ett hederligt gammalt uppbåd anbringas mot den grotta på ett berg där odjuret sägs hålla till mellan (mån)varven och mycket riktigt infångas och avlivas (inte utan vissa offer) en medlem av släktet Canis Lupus, vilkens huvud i triumf återförs till byn.

In på banan plötsligt med överambitiöse prästen och varulvsdräparen Fader Solomon (Gary Oldman med sedvanligt överspel) som dock har sin alldeles egna teori om var den förskräcklige ulven finns när inte fullmånen är uppe, trots att den envisa bybefolkningen minsann menar att besten nu är tillintetgjord och festligheter kan utbryta . Vi som känner vår varulvsmyt vet förstås vem vi ska satsa pengarna hos i det här fallet.

Det är en säregen stil som blandas med den här fantasifulla omskrivningen av sagan om Rödluvan. Den uppenbarliga atmosfären av att det mesta är inspelat i studio är påtaglig men stör märkligt nog inte alls. Istället förstärker den närmast mystiken och retrokänslan. Logiken är naturligtvis satt på halt här och var och vi förväntas sitta och klura på vem i sällskapet som kan vara den berömda ulven i fårakläder, Hardwicke ger gott om utrymme att misstänka i stort sett alla som har någon form av speltid framför kameran. Förutom Oldman och Seyfried känns namn som Virginia Madsen, Billy Burke och Lukas Haas igen i mindre roller.

Amanda Seyfried är söt och tillräckligt storögd för att passa i den röda manteln med huva. Tacksamt nog slipper vi den värsta smeten vad gäller den tonårspassionerade romantiken mellan henne och Peter, istället känns det lite större, lite vuxnare och lite förbi Twilight, även om man i de mesta av ironiska stunder skulle kunna kalla allt detta för en sorts lightversion av den förra, fast bättre…om ni förstår. Filmen har på sina ställen naturligtvis blivit utskälld som ytligt och innehållslös, men på mig överraskar istället Hardwicke med en underhållande historia som självklart även inbegriper en farmor som bor en bit utanför den lilla byn i ett eget hus i mörka skogen. Gissa vem som får gå dit med tillhörande korg när det drar ihop sig…?

Red Riding Hood är fantasifull lek med överraskande snygg yta. Manuset täcker inte in all logik eller trovärdighet (kom igen vi tittar ju trots allt på en variant av en saga här) men tillräckligt mycket för att historien ska kännas engagerande och lite lagom förnöjsam…även om prettovarningen ligger farligt nära och skvalpar tidvis. Effekterna känns möjligen lite kackiga, men inte så att det stör helhetsintrycket i någon större utsträckning.
Kitschig och mustig variant av den gamla folksagan skulle man kanske kunna drista sig till att påstå.

Who’s afraid?