Ibland får man ändå vara glad att tidsrymden mellan biopremiär och släppet på DVD/Bluray har minskat betydligt. Det fanns ju en tid folks, när det gick eoner av månader innan en populär film dök upp på det då gamla blytunga VHS. Men åhh vilken lycka å andra sidan det väl skedde.

Här nu dårå en film som missades på bio, men som jäklar i min låda har tagits igen i tv-soffan. En vuxen man och hans livs levande teddybjörn. Really? Komedi? Kul?Svaret på detta är enkelt hos Flmr: Ja, Ja och Ja!!!

Kanske är det för att jag gillar Marky-Mark Wahlberg, kanske är det för att en egentligen simpel och banal historia vävs in i en sorts gränsöverskridande humor…? Eller är dagens historia bara en avart från vågade komedier som Den där Mary och Mina jag och Irene…? Under-bältet-komik som kapslas in via en gullig teddybjörn och humor som absolut tangerar moralens och lättviktighetens gränser. Kanske beror det på Seth MacFarlane´s egenknåpade manus och regi. Har aldrig gillat serien Family Guy speciellt mycket, men här känns det som MacFarlane´s humor smuttar in sig snyggt och han liksom till och med kommer undan med riktigt låga skämt på ett nästan…familjärt sätt.

Wahlberg är losern John med snyggsnygg flickvän (Mila Kunis) och en livs levande (!) teddybjörn (MacFarlane´s röst). Den lurige björnen har synnerligen dåligt inflytande på John, och duon mår som bäst när de sitter i soffan, röker på och drar sexskämt framför något obskyrt tv-program. Verkligheten kallar dock på förändring och ska John inte förlora både tjej och en framtid gäller det att ta sig i kragen ordentligt och styra upp sin vardag. Lättare sagt än gjort då man har en gammal barndomsvän i form av en problemskapande nallebjörn. Eller kan det helt enkelt vara så att John är lite rädd för att bli vuxen på riktigt..?

välklädd björn med slackig Marky

Avskalat handlar manuset naturligtvis om ansvar, tro hopp och kärlek och allt det där ni vet. Vad MacFarlane, Wahlberg, Kunis och övriga casten lyckas med är att faktiskt föra den rätt smetiga storyn framåt med lite nya friska skamgrepp. Dussintals med referenser och passningar till både filmhistoria och andra figurer höjer underhållningsvärdet enormt. Ämnet Blixt Gordon behandlas ju bara för härligt, och det är galet kul att självaste Sam J. Jones (ja vi som växte upp på 80-talet med skön sci-fi får anledning att gnugga händerna här!) dyker upp som sig själv. Glöm heller inte Giovanni Ribisi i en sådan där skum biroll som bara han tycks kunna göra. Plus en hoper andra som jag väljer att inte spoila här.

Själva nallen, Ted, är naturligtvis katalysatorn som står för de mesta galenskaperna. Men någonstans under den fräcka humorn, de låga skämten och den ibland banala slapsticken anas konturerna av den där killen som vägrade släppa taget om det förflutna. Kanske den där kompisen som aldrig kom någonvart. Den som alla tyckte lite synd om i gänget från förr. Här har regissör MacFarlane klätt denna karaktär i ett ovanligt yttre men andemeningen känns densamma. Vad menar jag nu? Fanns det en ton av drama här också…? Hmm..

Ted är också vansinnigt rolig i sina detaljer, i allt från de filmiska passningarna, plumpa skämten och till Patrick Stewart som voiceover med lagom bitska kommentarer. En humor som inte passar alla, men jag hugger direkt. Wahlberg känns som gjuten, Kunis kan komedi och kan säkerligen förvänta sig en lång karriär i Hollywood. Filmen skulle lika gärna kunna ha varit ett verk av bröderna Farrelly på inspiration, men är nu MacFarlane´s skötebjörn och jag tycker han fixar det synnerligen fräsigt. En skitkul film helt enkelt som jag skrattar gott åt bara genom att tänka på den. Jaja…ni får väl kalla mig banal om ni vill…