Alltså, kalla mig löjlig, men så fort en film haussas upp till himmelska höjder, de skitnödiga kritikerna går bananas av hänförelse i kvällspressen eller ett gäng nomineringar av varierande antal börjar regna över filmen, då blir jag lite svårflörtad, nästan lite grinig.

Som att det absolut inte kan stämma, som att det bara är en typisk trendvind som blåser. Att det är ”inne” att tycka samma sak som alla andra. Och sådant måste man ju ta sig en liten extra titt på.

Så här nu då en film som ligger i topp vad gäller redan belöningar och med framtida guldgubbar inom räckhåll. En historia från det engelska kungahuset, dessutom till största delen sann. Kan det verkligen vara som alla hänförda gastar om? Kan det vara überbra? Och svaret…tja..det måste bli ett rungande JA!

I mitten av trettiotalet lider Prins Albert, ”Bertie”, svårt av stammande. Den stackars karln kan knappt hålla ett tal eller föra sig socialt. Vilket också betyder att han drar sig undan det sociala livet. Men det må väl vara hänt, han har ju en storebror som förväntas ta över tronen när fadern, George V, dör. Problemet är ju bara att Alberts bror hellre vill vara med den frånskilda amerikanska mrs Simpson, vilket omöjliggör hans framtid som kung. Albert förväntas alltså ta över som regent under namnet George VI.

Stora problem väntar således, nu har dock  prinsens hustru Elizabeth redan sökt hjälp hos den udda och oortodoxe talpedagogen Lionel Logue som möjligen kan hjälpa Bertie. Lionel i sin tur lovar att hjälpa den blivande kungen om denne underkastar sig Logues metoder helt och hållet. Här börjar en udda vänskap mellan två män från olika delar av det sociala skiktet. Albert har till en början svårigheter med att behandla Lionel som jämlik , men talpedagogen visar rätt snabbt att han inte tänker ta någon skit och räds inte att utmana Albert vare sig i diskussioner eller pondus. Samtidigt som vänskapen fördjupas mellan de två, drar orosmoln in över det brittiska imperiet. Hitler hotar med krig i Europa och ett allt större ansvar läggs på kungligheterna att värna om folket i de bistra tiderna. Det relativt nya mediet radio är då ett naturligt sätt att samla folket bakom sig, helst via långa inspirerande tal. Hoppsan.

Jag har otroligt svårt att inte tycka om den här filmen. Den är vacker, sorgsam och ändå galet hoppfull. Detaljerna är genomtänkta ända ut till minsta lilla blinkande radiolampa. Miljön är typisk engelsk och det blir näst intill ett sobert kostymdrama, utan pråliga kostymer, med ett rejält grepp om känslorna sådär som bara engelska filmer tycks kunna framkalla. Skådespelarna lyser av magisk skicklighet, Colin Firth som Albert är en hjälte med sin makalösa prestation av den stammande prinsen. Sällan har det gjort så ont i bröstet, som när jag tittar på hans fruktansvärt plågade försök att få till ett fungerande tal i början av filmen. Firth spelar med så små små medel och uttryck som i sin tur får en gigantisk genomslagskraft. Geoffrey Rush som den udda pedagogen Lionel är helt rätt. Han har en stillsam pondus som fullkomligen strålar i varje scen. Detta är de två männens film, en udda vänskap som växte fram under extraordinära omständigheter.

Dialogen är tät och innehåller inte sällan underfundig humor uppblandad med en sorts realism som avslöjar att oavsett rang och socialt nätverk är vi alla samma människor med samma oro och samma känslor. I övriga roller skymtar tungviktare som Guy Pearce, Michael Gambon, Derek Jacobi och Helena Bonham Carter förbi. Just Bonham Carter spelar en viktig roll som hustrun Elizabeth, men hon håller sig hela tiden bakom Firth i skådespelandet och tar på så sätt inte så stor plats som Rush gör ihop med den stammande prinsen.

The King´s Speech är en lysande film, en film man gärna går och funderar på i dagar efteråt. En historia från verkligheten (låt vara säkerligen lite snyggt justerad) som berör på alla sätt, fylld med finstämd regi (Tom Hooper), ett manus som påverkar alla sinnen, galet bra skådespelare (Firth har Oscarsgubben som i en liten ask), vacker musik, detaljer och miljö som ger en nostalgisk återblick på en delvis svunnen tid. En förbannat bra film helt enkelt!