The King’s Speech (2010)

Alltså, kalla mig löjlig, men så fort en film haussas upp till himmelska höjder, de skitnödiga kritikerna går bananas av hänförelse i kvällspressen eller ett gäng nomineringar av varierande antal börjar regna över filmen, då blir jag lite svårflörtad, nästan lite grinig.

Som att det absolut inte kan stämma, som att det bara är en typisk trendvind som blåser. Att det är ”inne” att tycka samma sak som alla andra. Och sådant måste man ju ta sig en liten extra titt på.

Så här nu då en film som ligger i topp vad gäller redan belöningar och med framtida guldgubbar inom räckhåll. En historia från det engelska kungahuset, dessutom till största delen sann. Kan det verkligen vara som alla hänförda gastar om? Kan det vara überbra? Och svaret…tja..det måste bli ett rungande JA!

I mitten av trettiotalet lider Prins Albert, ”Bertie”, svårt av stammande. Den stackars karln kan knappt hålla ett tal eller föra sig socialt. Vilket också betyder att han drar sig undan det sociala livet. Men det må väl vara hänt, han har ju en storebror som förväntas ta över tronen när fadern, George V, dör. Problemet är ju bara att Alberts bror hellre vill vara med den frånskilda amerikanska mrs Simpson, vilket omöjliggör hans framtid som kung. Albert förväntas alltså ta över som regent under namnet George VI.

Stora problem väntar således, nu har dock  prinsens hustru Elizabeth redan sökt hjälp hos den udda och oortodoxe talpedagogen Lionel Logue som möjligen kan hjälpa Bertie. Lionel i sin tur lovar att hjälpa den blivande kungen om denne underkastar sig Logues metoder helt och hållet. Här börjar en udda vänskap mellan två män från olika delar av det sociala skiktet. Albert har till en början svårigheter med att behandla Lionel som jämlik , men talpedagogen visar rätt snabbt att han inte tänker ta någon skit och räds inte att utmana Albert vare sig i diskussioner eller pondus. Samtidigt som vänskapen fördjupas mellan de två, drar orosmoln in över det brittiska imperiet. Hitler hotar med krig i Europa och ett allt större ansvar läggs på kungligheterna att värna om folket i de bistra tiderna. Det relativt nya mediet radio är då ett naturligt sätt att samla folket bakom sig, helst via långa inspirerande tal. Hoppsan.

Jag har otroligt svårt att inte tycka om den här filmen. Den är vacker, sorgsam och ändå galet hoppfull. Detaljerna är genomtänkta ända ut till minsta lilla blinkande radiolampa. Miljön är typisk engelsk och det blir näst intill ett sobert kostymdrama, utan pråliga kostymer, med ett rejält grepp om känslorna sådär som bara engelska filmer tycks kunna framkalla. Skådespelarna lyser av magisk skicklighet, Colin Firth som Albert är en hjälte med sin makalösa prestation av den stammande prinsen. Sällan har det gjort så ont i bröstet, som när jag tittar på hans fruktansvärt plågade försök att få till ett fungerande tal i början av filmen. Firth spelar med så små små medel och uttryck som i sin tur får en gigantisk genomslagskraft. Geoffrey Rush som den udda pedagogen Lionel är helt rätt. Han har en stillsam pondus som fullkomligen strålar i varje scen. Detta är de två männens film, en udda vänskap som växte fram under extraordinära omständigheter.

Dialogen är tät och innehåller inte sällan underfundig humor uppblandad med en sorts realism som avslöjar att oavsett rang och socialt nätverk är vi alla samma människor med samma oro och samma känslor. I övriga roller skymtar tungviktare som Guy Pearce, Michael Gambon, Derek Jacobi och Helena Bonham Carter förbi. Just Bonham Carter spelar en viktig roll som hustrun Elizabeth, men hon håller sig hela tiden bakom Firth i skådespelandet och tar på så sätt inte så stor plats som Rush gör ihop med den stammande prinsen.

The King´s Speech är en lysande film, en film man gärna går och funderar på i dagar efteråt. En historia från verkligheten (låt vara säkerligen lite snyggt justerad) som berör på alla sätt, fylld med finstämd regi (Tom Hooper), ett manus som påverkar alla sinnen, galet bra skådespelare (Firth har Oscarsgubben som i en liten ask), vacker musik, detaljer och miljö som ger en nostalgisk återblick på en delvis svunnen tid. En förbannat bra film helt enkelt!

11 kommentarer på “The King’s Speech (2010)

  1. Ping: The king’s speech ( 2010 Storbr ) « Filmitch's Blogg

  2. Jättebra skriven recension! 🙂

    Jag tänkte på en sak. Du tycker den var lysande, jag tycker den var jättebra, många andra recensenter skriver samma sak men ändå har jag hittills inte hittat ett enda topp-betyg. Inte en enda femma. Jag undrar vad det beror på, vad det lilla är som ändå fattas. Jag försöker sätta fingret på det men jag kan inte.

    Gilla

  3. Fiffi: En anledning kan vara: visst är filmen bra och har allt det där som en bra film ska ha men WOW känslan saknas. Man har sett historien förut och man vet vad som ska hända. En liten teori från filmitch.

    Gilla

  4. Jag har löjligt höga förväntningar på den här. Colin Firth och Geoffrey Rush är två av mina brittiska favoritskådisar, och filmens handling verkar både intressant och välskriven. Tom Hooper är att döma av filmens trailers också en mycket skicklig regissör.

    Som upplagt för att bli en smula besviken, alltså 🙂

    Gilla

  5. Voldo: Japp, den borde nog ta hem sin beskärda del av belöningarna…och med all rätt!

    Sofia: Åh tack så mycket! 🙂

    Fiffi: Tack åh tack! Javisst, när du skriver det så är det ju lite lustigt. Men det kanske är som Filmitch skriver. Och för min del också det i kombination med ”tårfaktorn”…ok…löjligt men en bra mätare för min del. Om jag känner den där klumpen i halsen som frammanar tårar i kombination med att känslorna går igång…ja då är det en toppnotering i min bok… 😉
    En film som påverkar en så mycket att det får effekt i sinnestillståndet.
    Den här filmen kom nog så nära man kan till det tillståndet…eller nåt…hrm…

    Sedan kan man ju också gråta för att filmen är usel, men det har tack och lov inte hänt mig…ännu.

    Filmitch: Det känns som du är något på spåren. Man känner igen historien i sig, men den kan ändå vara lysande bra!

    Anders: Onekligen stämmer det ju så…men i det här fallet torde du inte behöva bli besviken…hoppas inte iaf.

    Gilla

  6. Riktigt bra skriven text och dessutom sammanfattar den mina tankar om filmen perfekt.

    Det där med att det inte blev högsta betyg. För min del tror jag det hade att göra med slutet som blev lite väl pompöst med det talet i slutet, om det hade varit en helamerikansk film och en amerikansk president det handlat om hade det förmodligen blivit för over the top. (Nu hade iofs en stammande politiker förmodligen inte blivit president men ändå…)

    Svamlade just ihop ett omdöme om filmen här: http://jojjenito.blogspot.com/2011/03/kings-speech.html

    PS. Trevlig blogg förresten. 🙂

    Gilla

  7. Ping: The King’s Speech | Jojjenito – om film...

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.