Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (2017)

Dags igen! December/Lucia i gamla Svedala är numera synonymt med återbesök i den där avlägsna galaxen. Vem har tid med lucior, tärnor och stalledrängar då??
Två år sen förra besöket, nystarten. Rullen som fick oss (iaf mig) att bli sådär 12 år igen och förtrollas av magin från förr. Nu är det hårda tider i rymden, det nya ”Imperiet” (smutt nog kallat First Order) bedriver jakt på de tappra rebellerna, som nu leds av Leia. Samtidigt som Rey hänger hos buttre Luke (slutet på förra rullen..remember?) och försöker få koll på både sin egen bakgrund och den gamle jedikrigarens framtida inställning till det som sker. Jaha ja, det mesta är som vanligt med andra ord?

Lite så är det ju. Dagens regiman, Rian Johnson (Looper) satsar på en sorts roadmovie i galaxen, och lutar sig för ändamålet mot sagans kanske allra bästa rulle ever; The Empire Strikes Back från 1980. Om JJ Abrams flirtade med originalet från -77 i förra rullen…går Johnson här för att göra den nya trilogins ”obligatoriska” mörka rulle i serien. Hårda nypor mot hjältarna, offer måste göras, svårigheter måste staplas, missräkningar och tvivel som sås. Och för att göra detta trycker Johnson in…humorn (!)..som stark ingrediens. Låter ju rätt knäppt. Men hos mig, i mina förlåtande ögon, funkar det faktiskt. Plus all den där apsnygga rymdaction som är så bländande att glo på. Johnsons rulle fortsätter dessutom i samma stil som förra rullen, att lägga sig vinn om att hela tiden återskapa den känsla för detaljer i scenografin som inte för ett ögonblick låter mig glömma feelingen med originaltrilogin. Det är naturligtvis ett bländande spektakel som rullas upp.

Men visst finns det en och annan brist också. Filmen är på tok för lång! Hade lätt kunnat kapas från sin nuvarande 2.32! En helt onödig utflykt till en ”casino-planet” hade kunnat slopas, tillför ingenting till handlingen…förutom ett par programmerare som fick visa vad de kunde skapa i ”djurväg”. Gäsp. Längden är kanske filmens största problem. Det finns ett parti i mitten som verkligen står och stampar..innan det tar sig igen och bjuder på en upplösning som mest känns som …tre slut! Typ! Just när man tror att nu är väl ändå finalen nådd..så nähärå! Ett varv till! Eller två. Eller tre! En av slutfighterna hålls på en planet med rött (!) salt. Kan vara bland det visuellt snyggaste man skådat i SW-universumet!

Skådisarna gör det bra såklart. Nu börjar vi ju även ta till oss de nya i sagan. Lite vemodigt att se Carrie Fischer, man vill så gärna att hon ska få fortsätta vara Leia en stund till. Chewie knöas in lite här och där. Självklart saknar han ju sin Han Solo, och kanske därigenom också den naturliga närvaron i handlingen. Men nån måste ju ratta the Falcon för tusan! Mark Hamill gör den storslagna comeback han är värd! Äntligen! Nästan på gränsen till teatraliskt överspel. men kom igen..har Star Wars någonsin hållit igen på överdrifterna?? Hamill ÄR sin gamle Luke. och blir såklart en viktig player i rymdoperan. Bäst, bland den nya tidens kämpar, är Adam Drivers Kylo Ren. Snacka om mörker i grabbens sinne..MEN..också en släng av tvivel! Hoppsan! Men vad normalt duktiga och sevärda Laura Dern har i filmen att göra är en gåta. Stå och glo som en giraff på rebellernas kommandobrygga. Tillför heller inget till filmen. Gäsp 2.

Trots sina små flaws levererar förstås Rian Johnson precis det jag vill ha. Det är stort, det är bombastiskt, det är mäktigt och mustigt. Och mörkt. Den nya trilogins mellanfilm kikar fräckt på sin ”storebror” från förr och imiterar så gott den kan. Med gott resultat!

Nu vill man ha den fräsiga upplösningen!

 

I SoF-podden #119 mastodontsnackar vi filmen med vår specielle Star Wars-gäst! Med inbyggd spoilervarning såklart! Lyssna gärna!

Annonser

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av RoomBara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

Star Wars: The Force Awakens (2015)

star-wars-force-awakens-official-posterVissa filmer väntar man ändå lite MER på.
Snackisen om att en ny del i den gamla rymdsagan var på gång…hur länge har man inte levt med den!? Liksom förhoppningar…och farhågor, vis och märkt av förra trilogin där George Lucas förvandlade det hela till ett kliniskt, trist och segdraget äventyr vars enda positiva var att man i slutänden fick se badassens badass äntligen ikläda sig den sköna svarta blänkande munderingen.

Nu är det nya tider, typ 30 år efter slutet i Jedins Återkomst.
Men att lugnet och freden skulle härska i galaxen är såklart bara en dröm, en ny rälig fiende, The First Order, vill lägga alla världar under sig och tja..regera som i gamla Imperiets dagar. Men se, räddning för the good guys finns. Kanske i form av den unga tjejen Rey (en fantastisk Daisy Ridley), skrotsamlare från planeten Jakuu, som likt en ung Luke Skywalker är ämnat för något annat. Vi har en avhoppad stormtrooper i Finn (John Boyega) som inser att han spelat för fel lag. Lägg nu till detta en insats från gamla hjältar som återkommer…och du får en mix av sprillans ny underhållning och en skamlös men nostalgisk skön…”nyinspelning” av del IV!

Esset J.J. Abrams fattar naturligtvis vad massorna vill ha, krånglar inte till det, håller storyn igång som i gamla dar (läs; originaltrilogin). Framför allt gillar jag att man går tillbaka till det lite ”skitigare” utseendet på rullen. Borta är den blänkande, torra, fantasilösa miljön som Lucas virade in sin senaste trilogi i. Tacksamt också att Lucas nu helt (?) lämnat över kontrollen av Star Wars-universumet till Disney. Vi får ett bolag som man kan tycka vad man vill om…men de har sinne för smarta affärer…och att ”ta tillbaka” sagan till just originalfilmerna kan vara årets bästa deal. Samt att sätta just Abrams bakom spakarna.

Annat att glädjas över är att kombon med de nya skådisarna funkar kanoners ihop med de ärrade veteranerna. Extra stor nostalgikänsla blir det förstås när både Leia (oj så gammal Carrie Fischer plötsligt såg ut) och Han Solo (en lika gammal Harrison Ford) dyker upp och fungerar PERFEKT som brobyggare inför kommande delar, liksom Mark Hamill…vilken dock håller på sig minsann. Har man suktat efter de andra sköningarna, som våra Helan-och Halvan-robotvänner och en viss Chewie, blir man inte besviken där heller! Fast de ser ju alltid lika unga ut!
Adam Driver dyker otippat (?) upp som den här filmens badass..och jösses vad bra han var på det då! Från Girls…..till yttre rymden…bara sådär! Han får fram en perfekt (och trovärdig) mix av plågat sinne ihop med den mörka sidans lockande frestelser. Tänk om en viss Hayden C kunde titta och lära sig hur HAN skulle ha gjort istället för att förstöra de filmer han medverkade i.

untitled

…fast det här ser ju icke bra ut!!

Del 7 i sagan är rullen som verkligen höll för hypen, ett tag var jag faktiskt inne på högsta betyg…men efter lite sansat kontemplerande nöjer jag mig med det näst högsta. Vill man vara liite gnällig går det ju att påpeka att det egentligen ÄR en skamlös nyinspelning av originalet från 1977, och inte bjuder på några nya aha-upplevelser.
Det känns mer som att återse det gamla gänget igen, den gamla miljön, de gamla skämten och effekterna. Med en liten mix av nytt fräscht blod.
Mycket trivsamt och bra.

Det enda som känns lite synd är att Abrams inte kommer att regissera nästa del. Men nu ska vi inte gnälla i förtid.
Leve Star Wars! En saga vital värre….fortfarande!

 

While We’re Young (2014)

En ny rulle från filuren Noah Baumbach kan man inte missa.
Både Francis Ha och The Squid and the Whale har sina stora små ögonblick i min Baumbach-värld (okej Frances… svajade lite..) och regissören har en sorts blick för detaljer och ett personligt berättande som jag tycker om.

Idag om gifta paret Josh och Cornelia i New York, 40+ och barnlösa. Josh (Ben Stiller) jobbar som dokumentärfilmare men har hållit på med ett projekt i 8 år snart, och verkar inte komma till avslut. Cornelia (Naomi Watts) lider lite i tysthet av att paret aldrig lyckats få barn, och även om de ”kommit överens” om att vara lyckliga med sitt liv ihop som det ser ut…är det något som saknas. Dessutom verkar passionen mellan dem gå på sparlåga.

Låter detta som en komedi? Hm, kanske inte.
MEN, när de plötsligt träffar på det en-generation-yngre paret Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) är det som att nåt vaknar i dem! ”Ungdomarna” har en skön livsstil som både Josh och Cornelia lockas av…otvunget, spontant, lite galet och lite spännande! Både vad gäller klädstil och sättet att förhålla sig till tillvaron i stort! Vad är väl alla tråkiga parmiddagar med medelålders vänner (som dessutom ofta har barn som det hela tiden ska pratas om)..när de kan hänga med de nya kompisarna på det ena upptåget efter det andra!? Josh kan heller inte förneka att han tjusas av att Jamie ser upp till honom som dokumentärfilmare…och Cornelia lockas av tanken att Darby verkar så…frigjord och enkel och livsglad. Och behöver man barn egentligen…?

Länge är den här dramakomedin uppe och nosar på en sprakig fyra!
Första delen av rullen är som en smutt Woody-Allensk-betraktelse över att bli medelålders och försöka göra precis allt för att stoppa tiden. Ben Stiller är perfekt i rollen som den melankoliske Josh, vilken tjusas av att försöka lura tiden och sin egen lite tråkiga stil. Han är banne mig som gjord för roller som dessa. Baumbach satsar hårt på detaljer i vardagen, och konstraster i livsstilarna. Vilket blir jäkligt underhållande, speciellt om man lägger till ett fyndigt manus med vass dialog.

40+:arna inser att de måste försöka hejda åldrandet!

Likt de flesta andra dramkomedier går dock rullen ned i varv efter ett tag, och då storyn tar en lite mörkare väg är det som att det blir lite…tråkigare. Är det så att när Baumbach fokar på de uppenbara generationsskillnaderna….och på vårt medelålders pars nästan desperatroliga försök att byta livsstil….är det som mest underhållande? Att gräset egentligen inte är grönare på andra sidan vet väl de flesta och tid för insikt kommer även här.

Baumbach drar dock på med sköna stadsmiljöer och en stabil rollista förutom stabile Stiller. Watts är behaglig, Adam Driver så knasintensiv som tycks ha blivit hans trademark…och Seyfried visar återigen att hon kan hoppa mellan genrer och fungera alldeles perfekt oavsett vilket mood hon ska gestalta.

Jag tyckte om filmen. Mest för den finurliga konstrastskildringen av generationer som i regissörens eget manus blir riktigt underhållande då och då. Att den sedan tappar lite i både fart och handling får man ta på kontot.

Stabilt underhållande.

This Is Where I Leave You (2014)

Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.