Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (2017)

Dags igen! December/Lucia i gamla Svedala är numera synonymt med återbesök i den där avlägsna galaxen. Vem har tid med lucior, tärnor och stalledrängar då??
Två år sen förra besöket, nystarten. Rullen som fick oss (iaf mig) att bli sådär 12 år igen och förtrollas av magin från förr. Nu är det hårda tider i rymden, det nya ”Imperiet” (smutt nog kallat First Order) bedriver jakt på de tappra rebellerna, som nu leds av Leia. Samtidigt som Rey hänger hos buttre Luke (slutet på förra rullen..remember?) och försöker få koll på både sin egen bakgrund och den gamle jedikrigarens framtida inställning till det som sker. Jaha ja, det mesta är som vanligt med andra ord?

Lite så är det ju. Dagens regiman, Rian Johnson (Looper) satsar på en sorts roadmovie i galaxen, och lutar sig för ändamålet mot sagans kanske allra bästa rulle ever; The Empire Strikes Back från 1980. Om JJ Abrams flirtade med originalet från -77 i förra rullen…går Johnson här för att göra den nya trilogins ”obligatoriska” mörka rulle i serien. Hårda nypor mot hjältarna, offer måste göras, svårigheter måste staplas, missräkningar och tvivel som sås. Och för att göra detta trycker Johnson in…humorn (!)..som stark ingrediens. Låter ju rätt knäppt. Men hos mig, i mina förlåtande ögon, funkar det faktiskt. Plus all den där apsnygga rymdaction som är så bländande att glo på. Johnsons rulle fortsätter dessutom i samma stil som förra rullen, att lägga sig vinn om att hela tiden återskapa den känsla för detaljer i scenografin som inte för ett ögonblick låter mig glömma feelingen med originaltrilogin. Det är naturligtvis ett bländande spektakel som rullas upp.

Men visst finns det en och annan brist också. Filmen är på tok för lång! Hade lätt kunnat kapas från sin nuvarande 2.32! En helt onödig utflykt till en ”casino-planet” hade kunnat slopas, tillför ingenting till handlingen…förutom ett par programmerare som fick visa vad de kunde skapa i ”djurväg”. Gäsp. Längden är kanske filmens största problem. Det finns ett parti i mitten som verkligen står och stampar..innan det tar sig igen och bjuder på en upplösning som mest känns som …tre slut! Typ! Just när man tror att nu är väl ändå finalen nådd..så nähärå! Ett varv till! Eller två. Eller tre! En av slutfighterna hålls på en planet med rött (!) salt. Kan vara bland det visuellt snyggaste man skådat i SW-universumet!

Skådisarna gör det bra såklart. Nu börjar vi ju även ta till oss de nya i sagan. Lite vemodigt att se Carrie Fischer, man vill så gärna att hon ska få fortsätta vara Leia en stund till. Chewie knöas in lite här och där. Självklart saknar han ju sin Han Solo, och kanske därigenom också den naturliga närvaron i handlingen. Men nån måste ju ratta the Falcon för tusan! Mark Hamill gör den storslagna comeback han är värd! Äntligen! Nästan på gränsen till teatraliskt överspel. men kom igen..har Star Wars någonsin hållit igen på överdrifterna?? Hamill ÄR sin gamle Luke. och blir såklart en viktig player i rymdoperan. Bäst, bland den nya tidens kämpar, är Adam Drivers Kylo Ren. Snacka om mörker i grabbens sinne..MEN..också en släng av tvivel! Hoppsan! Men vad normalt duktiga och sevärda Laura Dern har i filmen att göra är en gåta. Stå och glo som en giraff på rebellernas kommandobrygga. Tillför heller inget till filmen. Gäsp 2.

Trots sina små flaws levererar förstås Rian Johnson precis det jag vill ha. Det är stort, det är bombastiskt, det är mäktigt och mustigt. Och mörkt. Den nya trilogins mellanfilm kikar fräckt på sin ”storebror” från förr och imiterar så gott den kan. Med gott resultat!

Nu vill man ha den fräsiga upplösningen!

 

I SoF-podden #119 mastodontsnackar vi filmen med vår specielle Star Wars-gäst! Med inbyggd spoilervarning såklart! Lyssna gärna!

Annonser

Looper (2012)

Förmodligen som en bland de sista i bloggvärlden tar jag mig så an denna karamell som rönt uppmärksamhet i både de positiva och negativa lägren. Blandad kompott skulle man väl alltså kunna säga skriva.

Som vanligt har jag försökt (men inte alltid lyckats till hundra procent) att hålla mig ifrån de mest detaljerade och ingående recensionerna för att inte luras/ledas in i alltför många förutfattningar/förväntningar.

Så, det här med tidsresor alltså. Alltid lockande hos mig. Och alltid mindbending om man ger sig in för mycket och funderar. Logikens lagar är inte alltid lätta att tas med, och ska man fästa en historia på film ja då gäller det trots allt att försöka ha koll på läget. Och det är väl ändå något som regissören Rian Johnson har i stort sett till ända eftertexterna. Från att ha trampat vatten med den ganska blaskiga The Brothers Bloom, snärtar nu Johnson upp sig ordentligt med en historia som tar sin början i framtiden år 2044. Tidsresor finns inte ännu, men kommer att göra om 30 år, vilket får framtidens brottsyndikat att utveckla en ny metod när olyckliga satar ska tagas av daga. De skickas helt enkelt tillbaka till 2044 där en skarprättare, en looper, väntar på dem och utför jobbet kliniskt med ett sorts pimpat muskedunder..

Joe (Joseph Gordon-Levitt) är en sådan snubbe. Snabb och effektiv och utan att ifrågasätta sitt jobb speciellt mycket. Han lever också i vetskapen om att hans tjänster i framtiden kan dras in och att han bokstavligen kommer att leva på lånad tid fram till detta sker. Och såklart grusar det till sig ordentligt när han plötsligt en dag står öga mot öga med sitt trettio år äldre jag (Bruce Willis) som är tillbakaskickad för att avrättas. Ett Jag som dock inte alls har några tankar på att bli ”arkiverad” på detta märkliga sätt. Plötsligt springer således två stycken Joe omkring på bygden, dessutom med olika agendor då Joe d.ä. har klurat på en plan som ska förändra hela framtiden.

Joe i handgemäng med…sig själv!

Som ni hör är det ju här det börjar bli ordentligt lurigt i manuset. Okoncentration vid tittandet kan på några sekunder ställa till problem, precis sådant som jag gillar. Är det då en sci-fi, en thriller…eller kanske ett konstigt drama? Varför inte lite av varje? Andra hälften av filmen går möjligen in i något sorts standardmode inför en förväntad slutuppgörelse och filmen är som bäst i första delen när Johnson låter oss ana ett framtida samhälle som bär spår av lika mycket framtida teknologi som nutida slum och miljöproblem. Actionsekvenserna kommer stötvis, är hårda och rätt brutala, men passar historien precis som hand i handsken.

Gordon-Levitt och Willis känns stabila och flankeras av (en möjligen rätt standardiserad) Emily Blunt som ensamstående mamma till den synnerligen ovanlige och hemlighetsfulle lillgrabben Cid (en makalöst bra liten knatte vid namn Pierce Gagnon!). Lägg till detta lite filosofiska frågeställningar om det alltid är försvarbart att skada människor i nutiden som man vet kommer att påverka framtiden? Eller att om du påverkar ditt eget tankesätt och sinne och minne…kommer detta att innebära att du blir en annan person i framtiden med andra val? Och kan framtiden verkligen möta nutiden utan att konflikter uppstår i tidsrevan…? Och vem är egentligen ond eller god?

Looper är en film som tilltalar mig. Alldeles förtjusande mycket. Jag gillar att den känns både enkel och samtidigt så komplicerad under ytan. Att miljöerna är bekanta men ändå så främmande. Att den blir mörkare ju längre den rullar på. Att traditionell action mixas med finfina effekter och kvasifilosofi. Ingen film som kommer att bli världsberömd i framtiden, men tillräckligt ovanlig i sin genre så att det känns att jag gillart långt in i det framtida 2013.
En av årets bättre filmer helt klart!