Fy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av Room. Bara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.