Book Club (2018)

Det är för jäkla gött ändå när det kommer filmer som får en att må sådär übergott i själen.
Du vet, den där känslan av upprymdhet och att du liksom älskar hela världen. Hur jävligt det än ser ut därute. Det här är en sån film. Tack vare (?) en ung man som uppenbarligen vet hur att framställa pantertanters kärleksliv på film! Låter det konstigt? Kanske, men skit i det. För det är precis vad som bjuds. I spetsen för dagens muntra historia hittar vi IKONISKA Jane Fonda, Diane Keaton (med basker), Mary Steenburgen och Candice Bergen. Alltså, smaka på namnen igen. Inga du skojar bort direkt.

Tillsammans har de gamla vännerna en liten bokklubb, en träff varje månad för att diskutera det de nyss läst. Eller är det kanske mest en ursäkt för att få sippa lite vin och skvallra om livet? En är änka, en är frånskild, en är envis singel och fokuserar på onenightstands (!) och en är stadigt gift i ett äktenskap som kanske saknar det där lilla…extra..på ålderns höst. Plötsligt ställs allt på ända när romanen 50 Shades of Grey kastas upp på bordet! Från förlägna fniss till ett alltmer stegrande intresse. Och banne mig, boken gör något med dagens hjältinnor. På olika sätt börjar de leva upp igen, göra saker som de kanske inte haft en tanke, eller mod till att göra förut. Men stopp nu, förvänta dig inte att Diane Keaton ska gå ut och handla piskor till sängkammaren. Nej, det här manuset är alltför smart för det. Istället blir E.L. James bok en sorts katalysator för våra brudar. De går ut och omfamnar livet…och kärleken på ålderns höst..skulle man kunna säga. Kanske. Jag gör det. Smart skrivet och regisserat av Bill Holderman som utnyttjar den kvinnliga kvartettens erfarenhet och samspel. Snärtiga och ROLIGA repliker haglar i parti och minut.  Vi får också en solid birollslista med lirare som Andy Garcia, Don Johnson, Craig T. Nelson och Richard Dreyfuss. Blytunga namn alla dar i veckan, men här får de spela andrafiolerna. Och gör det mysigt värre.

En smart, lite vemodig, kärleksfull, meningsfull och ROLIG dramakomedi som för en gångs skull fokuserar till hundra procent på fyra äldre kvinnors känslor och behov OCH deras kärleksliv. Det är inte HELT vanligt i Hollywood ändå nowadays.

Kanonstart på filmhösten detta!
”the next chapter is always the best!”

#sommarklubben: Nine to Five (1980)

Finns det någon från de yngre generationerna som ens känner till den här??
Den första riktiga Hollywoodkomedin (?) som tog kvinnans parti i den larvigt mansregerande kontorsvärlden i brytningen mellan 70- och 80-tal. En hejdlös komedi, med ett ganska allvarligt budskap inbakat. Kanske. Eller också bara en stunds åktur med tre trevliga tjejer i huvudrollerna. På Stora Kontoret styr mansgrisen och chefen Hart (Dabney Coleman). Inte lätt för rutinerade och garvade Violet (Lily Tomlin) att hävda sin kompetens. Så kommer nyanställda Judy (Jane Fonda), och tillsammans med yrvädret Doralee (Dolly Parton i sin långfilmsdebut) blir det nya tider på kontoret! Lite lagom lökigt, lite slapstick, lite förklädda sexskämt, lite unken kvinnosyn (som snart straffar sig), och ganska rejält mycket feelgood ändå. Såklart lider filmen av tidens tand, hopplösa kläder och frisyrer, #metoo hittar såklart ungefär 645 grejer att slå ned på. Men vi får också en rulle där odrägliga chefsmetoder får sig en rejäl snyting då våra företagsamma hjältinnor beslutar sig för att ta hand om fulspelet, låt vara att det börjar med ett missförstånd från Violets sida.

Colin Higgins bakom kameran hade koll på komedigrejerna efter succéer som Tjejen som visste för mycket och Chicagoexpressen (manus). Fonda. Tomlin och Parton är naturligt underhållande och Coleman får stå ut med en rejäl holmgång i rollen som den sexistiske chefen Hart. Idag ser ju filmlandskapet lite annorlunda ut, men 1980 torde detta ändå ha varit en rejäl frisk fläkt.
Och det var det ju.
Skriver jag som kommer ihåg den på bio.

Flextid i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

TV-Landet: The Newsroom – säsong 2 (2013)

newsroom_posterDen andra säsongen på nyhetsstationen ANC i New York fortsätter i samma höga tempo som i den första. Skillnaden är möjligen att approachen i början är lite annorlunda.

Vi kastas direkt in i något som verkar vara en redogörelse för händelser som inträffat tidigare, och påverkar alla i gänget i högsta grad. Vi får en Will McAvoy (Jeff Daniels) tillbaka i god form redan från början, och inte rädd att dra på sig den politiska högerns vrede.

Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det), satsar seriens mastermind Aaron Sorkin hårt på att klämma tumskruvarna på republikanerna. Något som naturligtvis gör serien rejält vinklad, och kanske än mer i den här andra säsongen. Sorkin verkar ha tagit det som sitt livs mission att göra livet surt för högervindarna i USA. Det är naturligtvis ingen slump att hans mästerverk West Wing handlade om en demokratisk president.

1Nåväl, mig gör det absolut ingenting då jag bekänner mig till den demokratiska sidan när det gäller politik i USA. Men ingen rök utan eld, Sorkin sätter sina huvudpersoner rejält på prov här i andra säsongen. Omgångens stora story arc löper nästan över hela säsongens 9 avsnitt och handlar om ett tips där amerikanska styrkor utomlands KAN ha gjort sig skyldiga till ett fruktansvärt brott som sedan mörkats. Nu är det upp till gänget på ANC att försöka komma fram till hur man tacklar detta.

Den här seriens fortsatta styrka är förstås Sorkins förmåga att väva in verkliga, redan inträffade, händelser och trycka in dem i berättandet runt ANC-readaktionen på ett smart och engagerande sätt. Förutom hur tipset ovan ska behandlas får vi även vara med om händelser som presidentvalskampanjen inför valet 2012, ”Occupy Wall Street-rörelsen” 2011 och oroligheter i Kairo hösten 2012.

4 5

Som vanligt får vi också en rejäl dos av gängets privata och gemensamma bekymmer med varandra, vare sig det handlar om kärlek eller vänskap som sätts på prov. Det jag gillar hos Sorkin är hans utsökta förmåga att skapa slagfärdig, engagerande och ibland härligt humoristisk dialog. Visst, gubben tar ibland i så han spricker när han kastar fram orden och tar det dramatiska till nästan larviga (tycker en del) nivåer. Också något som Sorkin ständigt får kritik för. Att han sällan är nyanserad utan kommer sladdande med största bredstället. Detta stör dock icke mig ett uns, tvärtom gillar jag denna fortsatt utsökta form av walk-and-talk-dialog som Sorkin cementerade redan i West Wing. Här förfinas den ännu mer, mitt i röran av allt som händer på den nästan kaosaktiga tv-redaktionen…där ändå alla verkar veta precis vad de gör.

6 8

Förutom Daniels, som känns hur trygg som helst i sin roll som nyhetsankare, fortsätter kollegorna, producenten Mac (Emily Mortimer), nyhetschefen Charlie (Sam Waterston), producenten Don (Tomas Sadoski), ekonomireportern Sloan (Olivia Munn) att sluta upp bakom alla de händelser som inträffar. Plus det nästan överenergiska gänget på golvet, Neal (Dev Patel), Maggie (Alison Pill) och Mac´s producentassistent Jim (John Gallagher Jr.) Äsch, hela gänget från första säsongen är såklart med igen. Vi som gillade just säsong 1 har inget att bli besvikna på här. Och så glömmer Sorkin såklart inte att kasta in Jane Fonda som den vassa och tuffa Leona Lansing, ägarinnan till hela koncernen, vid diverse olika tillfällen. Njutbart!

The Newsroom är sannerligen ingen nyanserad eller objektiv serie inför hur nyheterna ska levereras the american style. Det Sorkin ändock ofta lägger krutet på är HUR man ska förhålla sig till etik och lite mer….mänskliga värderingar. I grund och botten handlar det förstås också om att alla ställer upp för alla när det blåser (man undrar ju om de har ett liv utanför sitt jobb..troligen inte).

9 7

Okej förresten, ta det där ovan om etik och moral med en nypa salt. Vi pratar ju trots allt om en manusman och tv-skapare här som inte räds att skräda orden om det passar hans egen agenda och verklighetsuppfattning. Likväl är det snyggt, förbannat snyggt, och dessutom galet underhållande om man gillar stilen och formatet. Frågan är ju vad jag tyckt om jag varit republikan. Vilket jag tack och lov icke är!
Hahaha!

   

The-Newsroom-cast-season-two

This Is Where I Leave You (2014)

Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.