Javisst. Halloween-högtiden har ju dragit tillbaka sina långa skuggor, lurkiga tentakler och räliga musikslingor…MEN..det hindrar ju inte att en eller annan rulle från genren dröjer sig kvar i novembermörkret.
Och kom igen, en liten ryslighet passar väl nästan precis när som helst!?

Idag på bloggen ett litet återseende. Hur länge sen är det jag såg den här? Oj! 10, 15…20 år sen!??!
Och titta noga nu ni eventuellt yngre kids; det är ORIGINALET vi snackar om idag! Inga remakes eller prequels eller annat knott. Det här är the one and only mastertape av John Carpenter. Snubben man en gång i tiden faktiskt kunde lita på (well….det var kanske mest i början av hans karriär…om man ska vara ärlig)

Nå, vad är det för nåt den gamle regissören serverade oss här då? I brytningen mellan 70-talet och ett stånkande 80-tal?Jo, den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien står inför sitt 100-årsfirande. Festligheter och partaj planeras. Vad få vet, men en utvald skara snart kommer att erfara, är att staden minsann är grundad på hemska blodpengar och ett mörkat illdåd…vilket har slungat en förbannelse över den lilla idyllen. En förbannelse som nu, exakt 100 år senare, väljer att ta form i den envisa tjocka (och blixtsnabba!) dimman som rör sig in från havet…

Se där ja! En liten lagom murrig mysrysare!
Carpenter hade förstås vid den här tidpunkten redan gjort sig ett namn med Halloween 1978. Här är det kanske inte så mycket slasher i förorten som gäller, mer ett fräsigt kusligt äventyr med ett antal personer som på ett eller annat sätt dras in i ruskigheterna. Och Carpenter lyckas med DET också. I ett tidevarv när CGI ännu var dolt i framtidens datorer…litar regissören på skickliga maskörer och lite sköna retroeffekter. Inte alls så mycket gore som man skulle kunna tro. Mer spänning och ett snyggt användande av ljus, skuggor och musik. Lite av den gamle regissörens adelsmärke ju.

Jamie Lee Curtis var i ropet efter sin insats i Halloween-rullarna, och belönades av Carpenter med en roll här också. Vi får dessutom en sportig Tom Atkins, en halvalkad prälle i gamle Hal Holbrook. Från Fåglarna hämtade Carpenter in Janet Leigh som en liten homage till svunnen filmålder ( för övrigt nämns ”Bodega Bay”…platsen där fågeluslingarna härjade…i den här rullen)…OCH så fick Leigh också spela i samma film som dottern Jamie Lee Curtis! Hoppsan!
Sist men inte minst fixade Carpenter naturligtvis in dåvarande frugan Adrienne Barbeau (Flykten från New York) i rollen som en radiopratare med kanske den mysigaste radiostation man skådat…i ett fyrtorn vid havet! Det blir också hon som får hålla koll på dimman när den rör sig lite överallt.

inhyrda rökmaskiner fick jobba ordentligt i natten

I mina ögon finns ingen remake av denna rulle. Ska man se Dimman är det såklart den här som gäller!
Lagom lång, lagom simpel och rak. Lagom skrämsig (well inte sååå mycket), och framför allt skönt nostalgisk. I början på ett 80-tal drog den förstås fullt hus i salongerna, 15-årsversionen av mig själv kommer fortfarande ihåg den rätt creepiga bioaffischen i fönstret där på biograf Skandia.

Idag kräver luttrade filmtittare lite mer i genren, men kan man sätta sig själv i den dåtida sinnestämningen som representerade detta årtionde…är man in for a nice treat.
Inte minst är det alltid trevligt att bli påmind om vad John Carpenter ändå betytt för genren.

Retromys!