#sommarklubben: Nine to Five (1980)

Finns det någon från de yngre generationerna som ens känner till den här??
Den första riktiga Hollywoodkomedin (?) som tog kvinnans parti i den larvigt mansregerande kontorsvärlden i brytningen mellan 70- och 80-tal. En hejdlös komedi, med ett ganska allvarligt budskap inbakat. Kanske. Eller också bara en stunds åktur med tre trevliga tjejer i huvudrollerna. På Stora Kontoret styr mansgrisen och chefen Hart (Dabney Coleman). Inte lätt för rutinerade och garvade Violet (Lily Tomlin) att hävda sin kompetens. Så kommer nyanställda Judy (Jane Fonda), och tillsammans med yrvädret Doralee (Dolly Parton i sin långfilmsdebut) blir det nya tider på kontoret! Lite lagom lökigt, lite slapstick, lite förklädda sexskämt, lite unken kvinnosyn (som snart straffar sig), och ganska rejält mycket feelgood ändå. Såklart lider filmen av tidens tand, hopplösa kläder och frisyrer, #metoo hittar såklart ungefär 645 grejer att slå ned på. Men vi får också en rulle där odrägliga chefsmetoder får sig en rejäl snyting då våra företagsamma hjältinnor beslutar sig för att ta hand om fulspelet, låt vara att det börjar med ett missförstånd från Violets sida.

Colin Higgins bakom kameran hade koll på komedigrejerna efter succéer som Tjejen som visste för mycket och Chicagoexpressen (manus). Fonda. Tomlin och Parton är naturligt underhållande och Coleman får stå ut med en rejäl holmgång i rollen som den sexistiske chefen Hart. Idag ser ju filmlandskapet lite annorlunda ut, men 1980 torde detta ändå ha varit en rejäl frisk fläkt.
Och det var det ju.
Skriver jag som kommer ihåg den på bio.

Flextid i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

återtitten: Tjejen som visste för mycket (1978)

foul  playOkej, nu blir det nostalgi.
Kanske möjligen några av er minns gamla ruffiga tv-program på SVT som tex Nöjesmaskinen? Gick på bästa sändningstid typ fredagar. The art of underhållning i en tid när det inte fanns vare sig dokusåpor eller 375 kanaler att välja på. Bra eller dåligt, det kan man alltid diskutera.

HOWEVER, det bästa man visste i det programmet var att ofta veva ”underhållande” scener från kända filmer…och varenda gång (lovar) dök en scen från dagens återtitt upp…den med Dudley Moore som sexgalen tjomme vilken försöker förföra en gulligt ung Goldie Hawn medelst discomusik, lite soft belysning, utfällbar säng, flygande sexdocka (!) och kikare (!!).
Javisst, nu kanske du kommer ihåg lite va? Även du som inte vet vad Nöjesmaskinen var för nåt.

Det är alltså med hög nostalgifaktor jag tar mig an denna återtitt…och ställer mig frågan; håller en film som den här ännu? I dessa tider? Och svaret (om man är på det humöret förstås) är att visst gör den det! Nånstans hade jag kanske trott och fått för mig att den skulle vara bra mycket tramsigare än vad den faktiskt är! Kommer jag ihåg så fel? Tydligen. Goldie spelar den lätt vimsiga men mycket charmiga bibliotekarien Gloria, vars mystiska biodate i början av filmen tar en helt annorlunda vändning. Så pass att hon blir jagad av skummisar…och ingen som tror på henne. Till en början inte ens den charmige men lätt klantige polisen Tony (Javisst..en ung, UNG, Chevy Chase!), och givetvis blir det charmigt flirtande mellan de två samtidigt som händelserna eskalerar och en lätt knasig konspirationsplan nystas upp! Som får sin mustiga final på operan i San Francisco minsann! Kul final!
Både rolig och lite småspännande!

det synnerligen charmiga paret i trångmål

Dagens regissör Colin Higgins (som skrev Chicagoexpressen) blinkar vilt åt gamla sköna Hitchcock-rullar med en oskyldig huvudperson som hamnar i problem där först ingen tror på vår hjälte/hjältinna. Alltid ett bra grepp i filmer! Här får vi en mix av lite thriller och lite hederlig tramsig komik. Goldie är banne mig helt perfekt med sin oskyldiga och söta uppsyn. Lätt förvirrad och lite naiv…men självklart ett svårknäckt problem för dagens skurkar som givetvis ändå är försedda med en viss grad av klantighet de också! Chevy, här i början av sin karriär, är väldigt återhållsam med knaserierna, vilket gör sig mycket bra i dagens story. Han missar dock naturligtvis inte att få till en och annan smutt oneliner när det krävs. Tänkte väl det.

Detta är naturligtvis ingen rulle som kanske står sig mot dagens filmutbud om man ska vara ärlig, med tanke den lätt åldrade humorn, MEN som gammal fin nostalgiupplevelse (eller varför inte förstagångsupplevelse för den som vill botanisera i 70-talets komedistuk) står den sig finfint! Och kom igen, det går inte att tycka illa om den här unga Goldie! Charmen!!

Perfekt en fredagskväll efter lite god mat och häng i favoritsoffan!

 

 

soffan SFFI filmpoddens 11:e avsnitt tjattrar jag på om hur mycket jag gillar Goldie här, och varför den här rullen verkligen ändå håller måttet än! Tycker möjligen Fiffi att jag är FÖR nostalgisk!?

återtitten: Chicago-expressen (1976)

silver-streak-movie-poster-1976-1020269363Innan konceptet med Filmstaden såg dagens ljus litade varje större svensk stad på olika biografer utspridda på strategiskt ställe. I Norrköping fanns en biograf  med det ganska bleka namnet Skandia. Kanske mest ihågkommen i mina ögon för att där minsann kördes de otaliga matinéer som skulle prägla min uppväxt. Där såg jag också Grease sju (7) gånger…men det är en annan historia.

Vad man annars kunde lägga märke till i dessa svunna dagar….var att en film dök upp med jämna mellanrum. På just denna biograf. Alltid denna biograf. Så försvann den, för att sedan återkomma igen när man minst anade det. Och det konstiga var att det alltid verkade finnas underlag för rullen. Man hörde snacket…; ”den där filmen, en smårolig deckare, som utspelas ombord på det där tåget.

SIlver Streak. Tåget som den ganska bleke George (Gene Wilder) ska åka med från Los Angeles till Chicago. Lite tågliv sådär. Övernattning ombord, lite god middag, lite lugnt läsande på tåget. Tjenare. Redan första kvällen hookar han upp med den flirtiga sekreteraren Hilly (Jill Clayburgh) och det hettar till i kupén! Kanske lite FÖR mycket, eller inbillade sig George att han plötsligt såg en man hänga utanför vagnsfönstret!? En uppenbart mördad snubbe med kulhål i pannan! Eller…?!
Hilly har dock lite svårt att dela Georges upphetsning över ”fel objekt”.

Jaha, ja. Det var herrans många år sedan jag såg denna sist (nej, jag såg den aldrig på Skandia…) och en plötsligt ingivelse en kväll får mig att återtitta alstret som tar mig tillbaka till detta sportiga (sommar-OS i Montreal…remember..?) år…1976. Vi bjuds en riktigt skojmysig story om oskyldige George som dessutom själv lyckas bli anklagad för mord…OCH… ”lämnar” tåget i farten inte mindre än tre gånger! Två gånger dock helt ofrivilligt..och han får det minst sagt besvärligt i jakten på att hinna i fatt tåget som rullar på genom den amerikanska vildmarken.

Wilder känns ung och sportig och rätt charmig i rollen som den naive George. Såklart känns kopplingarna till valfri Hitchcock-rulle stark, kanske mest till I Sista Sekunden, men det gör absolut inget. Det här var också det första av fyra filmsamarbeten mellan Wilder och komikern Richard Pryor. När denne dyker upp som ofrivillige sidekicken Grover halvvägs in i rullen tar det fart ordentligt. Halvgalna biljakter och jönsiga actionscener ombord på tåget. Allt dock med en liten dos glimt i ögat.
Lätt att se varför den här rullen är en av de mer framgångsrika under 70-talet. Stöpt i samma form som den lika kända Tjejen som visste för mycket 1978. Samma manusgubbe, Colin Higgins, jajamensan.

silver_streak_pic

charmören Wilder satsar på sängfösare i trånga utrymmen!

Regissören till dagens äventyrliga tågresa är också en rutinerad snubbe, Arthur Hiller. Vad har vi på honom? Jo han gjorde ju snyftaren Love Story 1970. Här är det dock gladare och lite fräckare tongångar!

Förutom Wilder, Clayburgh och Pryor får vi också gamängen Ned Beatty, jätten Richard Kiel (javisst..Jaws! Även här med plåtgarnityr!) och lugubre Patrick McGoohan som Hillys hale chef Deverau. En riktig panguppställning på rollistan om man ser till årtiondet!

Lite charmig 70-tals thrilleraction som naturligtvis inte är nåt för dagens effekttörstande kids.
För oss andra är det dock en mysig liten nostalgitripp. Lider lätt av tidens tand, men det väljer jag att bortse från denna soliga dag när detta skrivs!

Och jag minns fortfarande filmpostern ovan i biografens skyltfönster.