Lite apraffel i sommarnatten! Att jämföra med Peter Jacksons moderna version är naturligtvis inte att tänka på här. På sin tid ändå rejält upphaussad och omtalad. Och, som sommarklubbare platsar den trots allt. Aningens moderniserad story om man jämför med originalet från 30-talet. Nu handlar det om olja som ska letas på mystisk ö. Dessutom plockas en skeppsbruten kvinna ombord. Lägg därtill en miljönisse-professor som smugit sig ombord på skeppet. Och så då ön förstås. Och Kong. Och allt det där klassiska som följer.
På tok för lång film, över 2 timmar. Bäst i första delen när alla härjar runt på ön. I New York lyser 70-talets taffliga effekter igenom för mycket. Och sjuk pajasvarning när makeupmannen Rick Baker kutar omkring i apkostym och ska se arg ut. Bortsett från det så är det dock lite småpurrigt och trevligt på resan…så länge rullen ses ur ett 70-talsperspektiv. Jessica Lange gjorde sin filmdebut, Charles Grodin gör en typiskt girig Grodin-roll och Jeff Bridges är stabil i ett helskägg du inte skojar bort.
Som vanligt håller man på apan, och som vanligt går allt åt helvete.
Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!
Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?
Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).
Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.
Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.
Innan konceptet med Filmstaden såg dagens ljus litade varje större svensk stad på olika biografer utspridda på strategiskt ställe. I Norrköping fanns en biograf med det ganska bleka namnet Skandia. Kanske mest ihågkommen i mina ögon för att där minsann kördes de otaliga matinéer som skulle prägla min uppväxt. Där såg jag också Grease sju (7) gånger…men det är en annan historia.
Vad man annars kunde lägga märke till i dessa svunna dagar….var att en film dök upp med jämna mellanrum. På just denna biograf. Alltid denna biograf. Så försvann den, för att sedan återkomma igen när man minst anade det. Och det konstiga var att det alltid verkade finnas underlag för rullen. Man hörde snacket…; ”den där filmen, en smårolig deckare, som utspelas ombord på det där tåget.
SIlver Streak. Tåget som den ganska bleke George (Gene Wilder) ska åka med från Los Angeles till Chicago. Lite tågliv sådär. Övernattning ombord, lite god middag, lite lugnt läsande på tåget. Tjenare. Redan första kvällen hookar han upp med den flirtiga sekreteraren Hilly (Jill Clayburgh) och det hettar till i kupén! Kanske lite FÖR mycket, eller inbillade sig George att han plötsligt såg en man hänga utanför vagnsfönstret!? En uppenbart mördad snubbe med kulhål i pannan! Eller…?!
Hilly har dock lite svårt att dela Georges upphetsning över ”fel objekt”.
Jaha, ja. Det var herrans många år sedan jag såg denna sist (nej, jag såg den aldrig på Skandia…) och en plötsligt ingivelse en kväll får mig att återtitta alstret som tar mig tillbaka till detta sportiga (sommar-OS i Montreal…remember..?) år…1976. Vi bjuds en riktigt skojmysig story om oskyldige George som dessutom själv lyckas bli anklagad för mord…OCH… ”lämnar” tåget i farten inte mindre än tre gånger! Två gånger dock helt ofrivilligt..och han får det minst sagt besvärligt i jakten på att hinna i fatt tåget som rullar på genom den amerikanska vildmarken.
Wilder känns ung och sportig och rätt charmig i rollen som den naive George. Såklart känns kopplingarna till valfri Hitchcock-rulle stark, kanske mest till I Sista Sekunden, men det gör absolut inget. Det här var också det första av fyra filmsamarbeten mellan Wilder och komikern Richard Pryor. När denne dyker upp som ofrivillige sidekicken Grover halvvägs in i rullen tar det fart ordentligt. Halvgalna biljakter och jönsiga actionscener ombord på tåget. Allt dock med en liten dos glimt i ögat.
Lätt att se varför den här rullen är en av de mer framgångsrika under 70-talet. Stöpt i samma form som den lika kända Tjejen som visste för mycket 1978. Samma manusgubbe, Colin Higgins, jajamensan.
charmören Wilder satsar på sängfösare i trånga utrymmen!
Regissören till dagens äventyrliga tågresa är också en rutinerad snubbe, Arthur Hiller. Vad har vi på honom? Jo han gjorde ju snyftaren Love Story 1970. Här är det dock gladare och lite fräckare tongångar!
Förutom Wilder, Clayburgh och Pryor får vi också gamängen Ned Beatty, jätten Richard Kiel (javisst..Jaws! Även här med plåtgarnityr!) och lugubre Patrick McGoohan som Hillys hale chef Deverau. En riktig panguppställning på rollistan om man ser till årtiondet!
Lite charmig 70-tals thrilleraction som naturligtvis inte är nåt för dagens effekttörstande kids.
För oss andra är det dock en mysig liten nostalgitripp. Lider lätt av tidens tand, men det väljer jag att bortse från denna soliga dag när detta skrivs!
Och jag minns fortfarande filmpostern ovan i biografens skyltfönster.
Visste måhända Sylvester Stallone överhuvudtaget vilken snöboll han satte i rullning när han plitat klart sitt manus om den okände, rätt slackige boxaren Rocky Balboa från Philadelphias mindre bemedlade områden?
Troligen inte. Producenterna Irwing Winkler och Robert Chartoff fattade dock intresse för grabbens manus och ville köpa det (för en billig struntsumma givetvis). Den envise Stallone hade dock så mycket pondus, kaxighet, att han endast gick med på att sälja storyn om han själv fick spela huvudrollen.
Filmbolaget United Artist hade dock sina dubier, vem VAR den här tjommen egentligen!? Gick dock till slut med på kravet, men kapade budgeten med hälften. Skulle mer pengar behöva plöjas ned fick producenterna Winkler och Chartoff personligen ställas till svars. Vilket de accepterade…och naturligtvis drogs budgeten över. Winkler och Chartoff belånade sina hus för att kunna lösa finansfrågan…och resten är så kallad historia!
Faktiskt den första sportfilm som fått en Oscar för Bästa Film. Dessutom två guldgubbar till! För Bästa Regi (John G. Avildsen) och Bästa Klippning. Och inte nog med det… filmen var nominerad till ytterligare 7 Oscars! (bla bästa biroller och huvudroll) Historien om den jovialiske Balboa tar alltså sin början i den slummigare delen av Philadelphia. Stallone, kanske klädd i filmhistoriens värsta streetoutfit med svart fedora, svart skinnpaj och avklippta handskar, hasar sig runt som någon sorts inkasserare åt den lokale lånehajen. Uppenbarligen är grabben ganska bra på att boxas också, men det är inget som han tydligen själv fäster så stor vikt vid. Ett par dollars då och då i den lokala sunkiga boxningsringen för att möta nån halvtaskig lirare. Ödet vill dock att Rocky snart kommer att få sin största chans i livet när skrytglade mästaren i tungviktsboxning Apollo Creed (Carl Weathers) behöver en lättboxad motståndare för att ytterligare befästa sin storhet.
Första filmen om Rocky har inte sin största tjusning, eller storhet, i boxningsscenerna.
Nej, det är när det INTE handlar om boxning filmen är som mest fascinerande. När Rocky vandrar runt på de slitna gatorna, pratar och snackar med alla, framstår som den vänligaste tjomme som någonsin befolkat denna bistra del av staden. När Rocky dessutom får ögonen på den blyga och försiktiga Adrian i Talia Shire´s skepnad, ja då gott folk blir det näst intill snudd på liten filmmagi mellan de två. Uppenbarligen såg regissören Avildsen (som senare skulle återförenas med Sly i Rocky-sagan) och Stallone kanske hur bra scenerna mellan Rocky och Adrian funkade. Och det märks genom rutan. De båda känns så härligt naiva och oförstörda. Så tonårigt försiktiga mot varandra. Rocky brassar på sina stundtals lite pinsamma skämt och kommentarer, men visst ser man att skygga Adrian uppskattar det. Om man inte känt någon sympati för den ganska opolerade Rocky fram till hit, smälte man garanterat till hans försök att flirta upp Adrian. Här kommer också den vresige men godhjärtade Mick (Burgess Meredith) och hans gym in i handlingen. Kanske Mick sett något hos Rocky i boxningstalang, men Rockys ovilja att underkasta sig sportens hårda disciplin och mest lulla runt, tycks ha förargat den hese gamlingen. Det roliga är ju att Rocky först inte tycks så speciellt intresserad. Först efter att Mick läst lusen av honom och hojtat om talang (”you have a heart like a lion…but fights like an ape..!!!”), drömmar och viljan av att bli något, fått fäste…tycks Rocky ta tag i situationen.
Nya vindar är dock på väg in!
Creed och hans entourage utser Rocky som den lycklige skit som ska få chansen att gå en 15-ronders mot Mästaren. Det sägs att Stallone vävde in ganska mycket av sin egen frustration, att inte lyckas i Hollywood vid den här tidpunkten, i manuset runt Rockys person. Dags att lägga sig i träning. Fortfarande är allt runt Rocky-figuren så härligt oborstat…oslimmat…och lite low key. Rocky springer på gatorna i långkalsonger…typ.., slår på djurkroppar i det slakteri där Adrians buttre, tjurige, förolämpande, men UNDERBARE bror Paulie (Burt Young) jobbar. Paulie skräder inte orden. Saknar hyfs och säger bara rakt ut vad han tycker. Ju längre åren gick och ju mer filmer som kom…undrar man ju egentligen hur Rocky stod ut med gubbens eviga gnällande. Lite ironiskt är det ju också det som är en av tjusningarna med denna saga…de oförlikneliga karaktärerna runt vår favoritboxare. De som hör ihop med honom på alla sätt. Stallone själv matchar sin karaktär på ett sätt som gör att man naturligtvis aldrig hade kunnat se någon annan i rollen. Han ÄR Rocky ända ut i det där lilla flinet i mungipan han får anledning att avlossa i parti och minut här. Överlag känns alla karaktärer så ”oförstörda” i det här stadiet. Rocky känns valpig och osäker, men ödmjuk och när det väl gäller…beslutsam. Dessutom ser han verkligen ”normal” ut i kroppen. Liksom Carl Weathers som Apollo. Ännu har inte den hysteriska kroppsfixeringen (som ändå smög sig in i kommande delar) slagit till. Boxarna ser faktiskt ut som riktiga boxare. Mer eller mindre.
Det jag upptäcker när jag nu ser om filmen så många år efter förra tillfället, är hur underbart romantiskt filmen också är! Inte som en mindblowing swept away-vind..mer som en liten, mysig, envis våg av kärlek som rullar in i bakgrunden och hjälper till att stärka både Rocky och Adrian i deras karaktärer. Dessutom har nog Adrian aldrig varit så söt som här. Hennes ”uppvaknande” hemma hos Rocky i dennes slummiga lägenhet är alldeles fascinerande magisk. Extra roligt att bakgrundsinfon berättar om en förkyld Talia Shire som inte ville smitta ned Stallone med för mycket intimitet..och en Stallone som på alla sätt försökte få henne att strunta i det. Avildsen var så nöjd med de tafatta scenerna som kom ut av detta så han behöll dem i filmen! Scenen vid skridskorinken är en annan underbar scen från dagens film som har fått lite ikonisk status. Dialogen sitter som gjuten och det känns som att skådisarna bara spelar sig själva rakt av. Just ögonblicket mellan Rocky och Adrian, när de är precis själva på isen. Kemin är obetalbar mellan dem i den här första filmen. Också den scenen kom för övrigt till genom en hittepå-habravink av Stallone i sista stund. Från början var det meningen att runt 300 statister skulle åka runt på isen med Stallone och Shire. Dessvärre hade man inte råd att hyra folk överhuvudtaget så Stallone skrev snabbt om scenen till det vi ser i filmen.
Den första av många kommande slutfighter bjuder såklart på sportdrama av bästa klass. Underdogen mot Mästaren. Rocky verkar till en början mest glad över att få vara i ringen med Mickey vid sin sida. Mästaren storskrävlar, publiken tjoar och allt ska väl bara liksom gå efter planerna. Här är det då dags för oss som tittar att för första gången stifta bekantskap med Rockys adelsmärke; envisheten och att aldrig ge upp. Ta stryk och alltid komma tillbaka. Apollo inser ganska snart att det inte vilken femöresboxare som helst han är uppe mot. Osäkerhet är såklart en champs värsta fiende.
Varje sportfilm, och boxningsfilm i synnerhet, måste ju ha bra actionscener. Något som möjligen hela Rocky-sagan lidit av är ju den ”filmiska” boxningen som utövats. Rundpallar av guds nåde. Rena mördarslag som i verkligheten hade skickat även den hårdaste av hårda rakt ned i canvasen. Och hålla en gard uppe verkar aldrig ha existerat i Rocky-universumet! Samtidigt kan man inte gnälla om det för mycket, en stor del av filmernas framgång och recept bygger just på att Rocky SKA få hysteriskt mycket stryk..att vi ska känna smärtan innan vi får uppleva triumfen. Som åskådare har det alltid lockat oss att se folk få stryk på film. Och se dem ge igen! Rocky-filmerna förpackar kanske egentligen bara en del av våra drifter i snygga kostymer, och serverar med känslor som tilltugg. Här är dock boxningen inte lika kliniskt genomförd. Det ser ganska verkligt ut (även om vissa kameravinklar avslöjar att en del slag aldrig träffar) , känns ganska verkligt…och 80-talets hysteriska MTV-klippning hade inte sett dagens ljus ännu. Underdogens möjliga triumf byggs upp bra mot slutet. Apollos otålighet och hans plötsliga insikt om att grabben tvärs över golvet faktiskt inte är ett dugg imponerad av Mästaren, får honom i gungning. Rocky å sin sida är färdig att kasta in handduken men vägrar låta Mick bryta matchen. Här finns plötsligt chansen till stordåd! Inte minst för sig själv.
Och det är nu som manuset, eller Stallone om ni så vill, visar sin totala storhet. Där säkerligen nästan alla historier hade tagit den enkla och publikfriande vägen till finalen, tar Stallone då den (kanske) oväntade. Han låter sin Rocky få stanna kvar i just det enkla, och samtidigt det som gör honom till en VINNARE i sin egen situation. Rocky åtnjuter folkets respekt, visar att han faktiskt kunde göra skillnad för sig själv. På ett sätt som känns genuint och faktiskt riktigt realistiskt! Kanske den första och sista gången i hela sagan? Nej fel där, en liten smak av den fina fingertoppskänslan skulle komma i sagans elfte timme…men mer om det just DET senare i temat!
Rocky filmades på bara 28 dagar, vid vissa tillfällen på plats i Philadelphia under enkla former. Många av Stallones löpscener genom gatorna i Philly är filmade guerilla-style från en bil där Avildsen satt och gav order. Folket runtom den kutande Stallone hade således ingen aning om att en film höll på att spelas in! Här också för första gången den ikoniska tagningen på en Rocky som springer uppför trapporna till Philadelphia Art Museum!
Man kan heller inte skriva om Rocky utan att nämna det fantastiska musikaliska ledmotivet av Bill Conti. Snacka om att det etsat sig fast i våra hjärnor! Fanfaren till den rullande titeltexten! Eller..”Gonna fly now”! Vad vore Rocky utan detta?!
Filmen blev naturligtvis den mest inkomstbringande under 1976 och folk vallfärdade till biograferna för att se Rocky Balboa med lejonhjärta utmana både sig själv och Apollo Creed. Filmens obligatoriska slufight är helt klart än av de bättre i sagan, måhända inte lika snygg och snabb som de senare skulle bli. Men likväl effektfull i all sin enkelhet.
Rockys största förtjänst ligger dock inte i boxningen utan i det som händer i alla andra scener. Det är ett härligt drama från tuffa kvarter och ett underbar romantisk kärlekshistoria. När Rocky i slutscenen nästan desperat ropar efter Adrian och hon svarar sådär med sin veka röst… och tårar i ögonen..ja då sitter jag banne där själv med känslorna utanpå och är beredd att stämma upp i gråtkalaset!
Filmmagi igen!
Första delen av Stallones episka saga är kanske inte den snyggaste. Men nog den VACKRASTE. Premiärmötet med Rocky Balboa och hans närmaste får hjärtat att vibrera av oförställd glädje.
En mycket fin avslutning på 119 minuters sportdrama av bästa märke. Skulle Stallone överhuvudtaget kunna ta det här vidare? Ville han det? Vi vet ju såklart svaret.
Men frågan är om det någonsin har varit bättre än där och då…. i detta första kapitel.
Härnäst:
Apollo nöjer sig inte…vill ha ny match. Rocky upptäcker att vardagslivet inte riktigt blir som förr….och boxningsactionen tas till grisigare, tuffare, nivåer!
Dags för nya utmaningar i Rocky II!
Inget andas jul och decemberkväll som en gammal Mel Brooks-rulle från 70-talet.
Eh.
Som vanligt spoofar Brooks hejvilt i sina filmer, inget undantag här. Kanske inte en av de mest kända i samlingen. Och kanske inte den första du tänker på när det pratas om Brooks och hans filmarv till världen. Många år sen jag själv såg rullen, så när möjligheten och ett larvigt billigt pris i reabacken (10 spänn!!!) nu gav mig chansen igen så…vem är väl jag att inte dyka tillbaka ett antal år i filmhistorien..?
Som titeln antyder leker Brooks och co just med fenomenet stumfilm (i Sverige fick filmen naturligtvis namnet Det våras för stumfilmen…vad var det med svenska titelsättare förr egentligen!??!). Filmen är självklart gjord som en äkta stummis, med bara musik och ljudeffekter som ackompanjemang. Det finns faktiskt ETT enda ord med i rullen..och NATURLIGTVIS sägs det av en pantomimgubbe! Brooks-humor.
Brooks själv spelar här Mel Funn, en f.d. regissör i Hollywood som ”förlorat karriären pga. spriten” (som det så snyggt textas på ett av de otaliga replikskyltarna som kastas in i bilden). Nu har han en idé till en ny storfilm, just en stumfilm! Den första i Hollywood på 40 år. Som dessutom ska rädda filmbolaget Big Picture Studios (”If it’s a big picture, we’ve made it!”) från konkurs och att köpas upp av storkonglomeratet Sluka & Svälj AB (jag vet…). Idén bygger dock på att Funn och hans minst sagt klantiga medhjälpare Bell (Dom DeLuise) och Eggs (Marty Feldman) lyckas med det utlovade konststycket att få med dåtidens filmstjärnor på A-listan i Hollywood i filmen. Och det är väl i stort sett vad rullen går ut på. Trion åker runt i en löjlig gul bil och övertalar stars som Burt Reynolds, James Caan, Liza Minelli, Paul Newman och Anne Bancroft av vara med i den synnerligen lugubra filmen.
Allt naturligtvis gjort i ren slapstickanda. Normalt sett ligger ju Brooks stora humor i hans vassa repliker och snärtiga dialoger som inte sällan dessutom rörde sig under bältet lite lagom vågat. Här ställs han inför en annan utmaning då inte orden går att ta till.
Svaret på det blir istället att Brooks gör en sorts homage till kanske Charlie Chaplin och eran runt stumfilmsåren. Det är löjligt enkla knep, folk som druttar på ändan, får smällar, halkar, gör knäppa grejer, filmen spelas i dubbel hastighet osv.
Mycket fysisk humor och skitenkla grejer som egentligen inte alls är speciellt roliga.
Dumskallar i mobilt sammanträde
Grejen är dock att det blir just roligt i Brooks regi.
Sitter där i soffan och liksom bara fånler och skrattar högt åt det simpla som utspelas. Det finns en scen i rullen när Brooks, DeLuise och Feldman klär ut sig i riddarrustningar för att komma in i en filmbolagsstudiomatsal där Liza Minneli sitter och äter…och jag lovar att jag fullkomligt grät av skratt. Jag kunde inte sluta! Scenen håller på ett antal minuter och det är ett konstant mayhem när de tre idioterna ska försöka röra sig i skramlande plåtrustningar. Ja, det går faktiskt inte att beskriva. Måste ses.
Idiothumor som går hem 100 procent hos mig.
Dessutom måste man bara älska Marty Feldman som med sitt karaktäristiska utseende, och dagen till ära klädd i slimmad träningsoverall, vit scarf och flygarmössa (!) gör ett fantastiskt sportigt intryck.
Silent Movie är kanske inte lika galenpanna-rolig som t.ex. Blazing Saddles, men inte långt bakom. En skönt tramsig nostalgitripp till 70-talets humor (kuriosa: filmen nominerades till 4 Golden Globes när det begav sig!) Just att Brooks förstärker effekterna av vad som sker på bilden med ljudeffekter är knäppt roligt och funkar på mig. Humorn är svintöntig, visst, men också charmig och rullen gör att man blir på gott humör rakt av.
Här vare glada miner i tv-soffan!
Lite apraffel i sommarnatten! Att jämföra med Peter Jacksons moderna version är naturligtvis inte att tänka på här. På sin tid ändå rejält upphaussad och omtalad. Och, som sommarklubbare platsar den trots allt. Aningens moderniserad story om man jämför med originalet från 30-talet. Nu handlar det om olja som ska letas på mystisk ö. Dessutom plockas en skeppsbruten kvinna ombord. Lägg därtill en miljönisse-professor som smugit sig ombord på skeppet. Och så då ön förstås. Och Kong. Och allt det där klassiska som följer.
Flmr - Om film och serier. Mest. 