tema: Rocky V (1990)

(here be spoilers…)
Med Rocky III och Rocky IV blev Rocky Balboa oslagbar och världsberömd.
På toppen av berget. Inget kunde hota hans ställning.

I filmvärlden en av de största ikonerna någonsin också. Stallone hade drivit sin enkle boxare från gatorna i Philadelphia till den ultimata framgången. Folkets kärlek och rikedomen. Kunde man ta det här vidare? Ville Stallone överhuvudtaget göra det?

Som så många gånger förut i den här filmsagan hjälpte Slys privata situation till att lösa problemet.
80-talet och Sylvester Stallone i samma mening var i stort sett lika med ekonomisk framgång. Rocky-figuren, Rambo-krigaren..och en hoper andra tuffingar. Stallone var esset i Hollywood. Lika starkt förknippad med decenniet som tex Arnie S. Nya vindar blåste dock in under början av 90-talet, Stallones popularitet minskade och plötsligt var folkets demand efter honom inte lika starkt som det brukat vara.

Tanken på en Rocky i samma dilemma föddes.
Hur göra sin store, modige, boxare liten och obetydlig igen? Jo, ta ifrån honom allt. I de tidigare kapitlen hade ju gamla kära figurer fått respass av Stallones manuspenna. Nu var det dags att låta hans ekonomi och rikedom fara all världens väg. Rocky skulle tillbaka till gatorna! Ett manustrick senare var Rockys förmögenhet borta via en spekulerande mindre pålitlig investerare. Dåligt läge för familjen Balboa såklart, då Rocky ÄNTLIGEN bestämt sig för att sluta boxas och njuta av de surt ihoptjänade pengarna. Lägg till detta att man (äntligen) tog hänsyn till hans hälsa, där vissa signaler skvallrat om att mästarens förmåga att uthärda smärta i ringen kanske ändå kom med ett pris.

Jag ska villigt erkänna att jag länge hade lite problem med den här filmen.
Såg den på premiären när det begav sig, och den spontana reaktionen var besvikelse. VAR var den Rocky man hade vant sig vid? Hur skulle det här gå? Ett mönster som bröts rakt av, gick helt emot Stallones övriga manus om fightern som aldrig gav upp. Att Rocky förtvivlat försökte hitta sig en ny tillvaro i livet, att han faktiskt inte gav upp i den här rullen heller…det var liksom inget som man direkt tog till sig där i salongen.

Det har tagit sina år.
Jag har sett den några gånger under 2000-talet, och så nu inför det här temat. Och först nu kan jag nog tycka att filmen ändå blir ett ganska motiverat kapitel i sagan. Med sina svagheter givetvis. Frågar du Stallone själv, vilket en journalist gjorde för ett antal år sedan, om betyget på den här rullen i jämförelse med de andra…ger han en ganska bitter tumme ned. Vilket jag kan tycka är lite orättvist mot filmen. Visst den har sina ganska sjabbiga sjok av inslag, klyschorna haglar när den skumme boxningspromotorn Duke (Richard Gant) i en sanslös illa dold parodi på gamle skojaren Don King försöker tvinga Rocky till comeback genom att smörja honom, utnyttja honom och till sist förolämpa honom. Den hejdlösa finalen då Rocky till slut tar till nävarna i en hederlig gammal streetfight mot sin svikare till protegé, Tommy Gunn (Tommy Morrison), känns helt onödig och bara larvig.

Fram till dess har historien haft sina stunder. Familjen Balboa tvingas sälja huset och flytta in på den gamla gatan igen. Tålmodiga Adrian (Talia Shire) får till och med tillbaka sitt jobb i djuraffären (bara att den finns kvar är ju lite komiskt)! Rocky försöker hitta kvalitétstid med sonen Rocky Jr (Sage Stallone), vilket går sådär. När Rocky plötsligt får korn på att han faktiskt kan bli tränare, gå i Mickeys fotspår, blir han som ett barn på julafton. Den nye talangen Tommy Gunn har ju alla förutsättningar. Klart Stallone tar den enkla vägen och låter historien upprepa sig en aning. Vad annat var att vänta? Den enda som tycks se vad som håller på att hända är gamle pålitlige Paulie (Burt Young) som givetvis flyttat med hem till kvarteret igen. När junior inser vartåt hela håller på arr barka, blir det upp till Paulie att trösta grabben.

Vad Stallone nu alltså gjorde var att ta Rocky tillbaka till de gamla gatorna, göra filmen lite enklare igen. Lite mörkare och mer dyster. Borta var 80-talets glättighet och svulstiga anything goes. Kanske ville Stallone hitta tillbaka till början, kanske han ville knyta ihop säcken. Som för att göra detta hyrdes regissören till originalet in igen, John G. Avildsen. Stallone koncentrerade sig på manuset och karaktären. Avildsen satte fokuset på familjen Balboa, där Rocky nu gjorde allt för att passa in i det vardagliga livet igen.

Kärleken till ringen driver honom dock som sagt tillbaka till boxningen som coach, hans adept Gunn firar triumfer och hans rykte stiger. Rocky lever upp igen och att Rocky Jr, och för den delen Adrian också, saknar hans närvaro verkar spela mindre roll. Till och med när Rocky sviks på det tarvligaste av sätt, vägrar han först ta in sanningen.

Klart man kan vara kritisk mot det superklyschiga och störtenkla manus Stallone kastat ur sig här. Klart man kan ha synpunkter på att hela idén om att en gammal mästare plötsligt bara flyttar in i gamla slumkvarteren igen…känns lite lagom jönsiga. Herregud, till och med den pajiga hatten och svarta skinnjackan åker fram igen! Om man dock bortser från alla ytligheter och billiga manustrix, så är det stundtals en lätt okomplicerad skröna om livet efter strålkastarna. Och hur lätt det är att lockas av oseriösa löften och möjligheter. Rocky börjar fundera på om han verkligen har gett allt i ringen. Finns det ändå inte något litet kvar att bevisa? Promotorn Duke kanske inte har så dumma förslag trots allt…? Bara en fight till..?

Mindre boxning och mer fokus på vardag och det sociala livet.
Adrian och Paulie får lite mer utrymme här. Vilket känns tacksamt. Både Talia Shire och Burt Young hade ju varit med sedan starten på sagan, så det kändes väl inte mer än rätt att de fick komma till tals lite mer.
Stallones riktiga son Sage fick chansen mot farsan i rollen som junior. Något som han klarar riktigt bra tycker jag. Dessvärre gick ju Sage tragisk nog bort 2012 bara 36 år gammal.

Dagens rulle funkar således absolut bäst när den fokar på Balboas hopplöst positiva inställning till vad som än verkar komma i hans väg, familjen och dess nya liv. Den ansträngda sidostoryn om planerna att locka Rocky tillbaka, och sveket från Tommy Gunn, känns mer tillgjord och ganska platt. Burgess Meredith får chansen att dyka upp i en sorts drömsekvens, och det känns väl lite nostalgiskt småkul.

Av rätt naturliga skäl är dagens boxningsscener de svagaste som visats upp i franchisen.
Matcherna som Gunn går med Rocky som coach är mer ögonblicksbilder och alltför ytliga för att locka något åskådarintresse. Mer än någonsin spelar själva actiondelen i en Rocky-rulle en betydligt mindre roll i helheten. Stallones manus känns på det hela lovärt, och Avildsen regi håller det enkelt och lite mer gritty än de två tidigare delarna. Vilket filmen både tjänar och förlorar på.
Kanske är det helt enkelt så att man behöver ta in Rockys nya situation på ett annat sätt?

Reaktionerna från biopubliken var inte de bästa.
Inte helt otippat är det här den rulle i serien som spelat in minst pengar, till och med gått med FÖRLUST! Stallone verkar också ha känt att det var dags att göra bokslut med sin figur. Hans manus innehöll helt enkelt Rocky Balboas död i slutet, med ett brandtal av Adrian om att Rocky var en enkel man som bara älskade sin boxning…och att hans minne skulle leva för alltid.
Filmbolaget ville dock inte alls veta av sådana dumheter. Även om detta skulle vara den sista delen i sagan, kunde man inte bara döda en såpass stor ikon som Rocky! Stallone böjde sig för protesterna och lät således istället Rocky få sista ordet i filmen via det oerhört styliga slagsmålet med Gunn i slutet. Och på köpet spöade han upp badasset Duke också! Och naturligtvis gjorde han allt detta efter att ha kommit till sans med tillvaron och bett sin familj om förlåtelse.
Slutet gott allting gott. Typ.

Rocky V sticker ju naturligtvis idag ut som den udda fågeln i sagan om Rocky. Kanske den rulle som Du minst av allt tänker på när Rocky nämns som karaktär. Olik sin föregångare på många sätt. Men också lik i vissa stunder! Därför också lite intressant, och på sina ställen både helt ok…OCH pajig…på samma gång.

Borta är de stora motståndarna i ringen, de som gick att ta på.
Här är Rocky själv sin största fiende.

En film som hos mig kanske ändå växt liiite i efterhand, ju mer år den fått ligga till sig.
Den som suktar efter boxarens galna mod i ringen lär möjligen bli besviken ganska ordentligt. Stallone försökte sig verkligen på att göra ett avslut med sin figur, det är känslan efter att sett rullen.
Och vem kunde här tro att 16 år senare skulle Stallone äntligen få till det där slutet på sagan i alla fall…

Härnäst:
Slutet på en era…Rocky finner frid med sig själv…och får lite revansch i ringen!

Enhanced by Zemanta

tema: Rocky (1976)

Visste måhända Sylvester Stallone överhuvudtaget vilken snöboll han satte i rullning när han plitat klart sitt manus om den okände, rätt slackige boxaren Rocky Balboa från Philadelphias mindre bemedlade områden?

Troligen inte. Producenterna Irwing Winkler och Robert Chartoff fattade dock intresse för grabbens manus och ville köpa det (för en billig struntsumma givetvis). Den envise Stallone hade dock så mycket pondus, kaxighet, att han endast gick med på att sälja storyn om han själv fick spela huvudrollen.

Filmbolaget United Artist hade dock sina dubier, vem VAR den här tjommen egentligen!? Gick dock till slut med på kravet, men kapade budgeten med hälften. Skulle mer pengar behöva plöjas ned fick producenterna Winkler och Chartoff personligen ställas till svars. Vilket de accepterade…och naturligtvis drogs budgeten över. Winkler och Chartoff belånade sina hus för att kunna lösa finansfrågan…och resten är så kallad historia!

Faktiskt den första sportfilm som fått en Oscar för Bästa Film. Dessutom två guldgubbar till! För Bästa Regi (John G. Avildsen) och Bästa Klippning. Och inte nog med det… filmen var nominerad till ytterligare 7 Oscars! (bla bästa biroller och huvudroll) Historien om den jovialiske Balboa tar alltså sin början i den slummigare delen av Philadelphia. Stallone, kanske klädd i filmhistoriens värsta streetoutfit med svart fedora, svart skinnpaj och avklippta handskar, hasar sig runt som någon sorts inkasserare åt den lokale lånehajen. Uppenbarligen är grabben ganska bra på att boxas också, men det är inget som han tydligen själv fäster så stor vikt vid. Ett par dollars då och då i den lokala sunkiga boxningsringen för att möta nån halvtaskig lirare. Ödet vill dock att Rocky snart kommer att få sin största chans i livet när skrytglade mästaren i tungviktsboxning Apollo Creed (Carl Weathers) behöver en lättboxad motståndare för att ytterligare befästa sin storhet.

Första filmen om Rocky har inte sin största tjusning, eller storhet, i boxningsscenerna.
Nej, det är när det INTE handlar om boxning filmen är som mest fascinerande. När Rocky vandrar runt på de slitna gatorna, pratar och snackar med alla, framstår som den vänligaste tjomme som någonsin befolkat denna bistra del av staden. När Rocky dessutom får ögonen på den blyga och försiktiga Adrian i Talia Shire´s skepnad, ja då gott folk blir det näst intill snudd på liten filmmagi mellan de två. Uppenbarligen såg regissören Avildsen (som senare skulle återförenas med Sly i Rocky-sagan) och Stallone kanske hur bra scenerna mellan Rocky och Adrian funkade. Och det märks genom rutan. De båda känns så härligt naiva och oförstörda. Så tonårigt försiktiga mot varandra. Rocky brassar på sina stundtals lite pinsamma skämt och kommentarer, men visst ser man att skygga Adrian uppskattar det. Om man inte känt någon sympati för den ganska opolerade Rocky fram till hit, smälte man garanterat till hans försök att flirta upp Adrian. Här kommer också den vresige men godhjärtade Mick (Burgess Meredith) och hans gym in i handlingen. Kanske Mick sett något hos Rocky i boxningstalang, men Rockys ovilja att underkasta sig sportens hårda disciplin och mest lulla runt, tycks ha förargat den hese gamlingen. Det roliga är ju att Rocky först inte tycks så speciellt intresserad. Först efter att Mick läst lusen av honom och hojtat om talang (”you have a heart like a lion…but fights like an ape..!!!”), drömmar och viljan av att bli något, fått fäste…tycks Rocky ta tag i situationen.
Nya vindar är dock på väg in!

Creed och hans entourage utser Rocky som den lycklige skit som ska få chansen att gå en 15-ronders mot Mästaren.  Det sägs att Stallone vävde in ganska mycket av sin egen frustration, att inte lyckas i Hollywood vid den här tidpunkten, i manuset runt Rockys person. Dags att lägga sig i träning. Fortfarande är allt runt Rocky-figuren så härligt oborstat…oslimmat…och lite low key. Rocky springer på gatorna i långkalsonger…typ.., slår på djurkroppar i det slakteri där Adrians buttre, tjurige, förolämpande, men UNDERBARE bror Paulie (Burt Young) jobbar. Paulie skräder inte orden. Saknar hyfs och säger bara rakt ut vad han tycker. Ju längre åren gick och ju mer filmer som kom…undrar man ju egentligen hur Rocky stod ut med gubbens eviga gnällande. Lite ironiskt är det ju också det som är en av tjusningarna med denna saga…de oförlikneliga karaktärerna runt vår favoritboxare. De som hör ihop med honom på alla sätt. Stallone själv matchar sin karaktär på ett sätt som gör att man naturligtvis aldrig hade kunnat se någon annan i rollen. Han ÄR Rocky ända ut i det där lilla flinet i mungipan han får anledning att avlossa i parti och minut här. Överlag känns alla karaktärer så ”oförstörda” i det här stadiet. Rocky känns valpig och osäker, men ödmjuk och när det väl gäller…beslutsam. Dessutom ser han verkligen ”normal” ut i kroppen. Liksom Carl Weathers som Apollo. Ännu har inte den hysteriska kroppsfixeringen (som ändå smög sig in i kommande delar) slagit till. Boxarna ser faktiskt ut som riktiga boxare. Mer eller mindre.

Det jag upptäcker när jag nu ser om filmen så många år efter förra tillfället, är hur underbart romantiskt filmen också är! Inte som en mindblowing swept away-vind..mer som en liten, mysig, envis våg av kärlek som rullar in i bakgrunden och hjälper till att stärka både Rocky och Adrian i deras karaktärer. Dessutom har nog Adrian aldrig varit så söt som här. Hennes ”uppvaknande” hemma hos Rocky i dennes slummiga lägenhet är alldeles fascinerande magisk. Extra roligt att bakgrundsinfon berättar om en förkyld Talia Shire som inte ville smitta ned Stallone med för mycket intimitet..och en Stallone som på alla sätt försökte få henne att strunta i det. Avildsen var så nöjd med de tafatta scenerna som kom ut av detta så han behöll dem i filmen! Scenen vid skridskorinken är en annan underbar scen från dagens film som har fått lite ikonisk status. Dialogen sitter som gjuten och det känns som att skådisarna bara spelar sig själva rakt av. Just ögonblicket mellan Rocky och Adrian, när de är precis själva på isen. Kemin är obetalbar mellan dem i den här första filmen. Också den scenen kom för övrigt till genom en hittepå-habravink av Stallone i sista stund. Från början var det meningen att runt 300 statister skulle åka runt på isen med Stallone och Shire. Dessvärre hade man inte råd att hyra folk överhuvudtaget så Stallone skrev snabbt om scenen till det vi ser i filmen.

Den första av många kommande slutfighter bjuder såklart på sportdrama av bästa klass. Underdogen mot Mästaren. Rocky verkar till en början mest glad över att få vara i ringen med Mickey vid sin sida. Mästaren storskrävlar, publiken tjoar och allt ska väl bara liksom gå efter planerna. Här är det då dags för oss som tittar att för första gången stifta bekantskap med Rockys adelsmärke; envisheten och att aldrig ge upp. Ta stryk och alltid komma tillbaka. Apollo inser ganska snart att det inte vilken femöresboxare som helst han är uppe mot. Osäkerhet är såklart en champs värsta fiende.

Varje sportfilm, och boxningsfilm i synnerhet, måste ju ha bra actionscener. Något som möjligen hela Rocky-sagan lidit av är ju den ”filmiska” boxningen som utövats. Rundpallar av guds nåde. Rena mördarslag som i verkligheten hade skickat även den hårdaste av hårda rakt ned i canvasen. Och hålla en gard uppe verkar aldrig ha existerat i Rocky-universumet! Samtidigt kan man inte gnälla om det för mycket, en stor del av filmernas framgång och recept bygger just på att Rocky SKA få hysteriskt mycket stryk..att vi ska känna smärtan innan vi får uppleva triumfen. Som åskådare har det alltid lockat oss att se folk få stryk på film. Och se dem ge igen! Rocky-filmerna förpackar kanske egentligen bara en del av våra drifter i snygga kostymer, och serverar med känslor som tilltugg. Här är dock boxningen inte lika kliniskt genomförd. Det ser ganska verkligt ut (även om vissa kameravinklar avslöjar att en del slag aldrig träffar) , känns ganska verkligt…och 80-talets hysteriska MTV-klippning hade inte sett dagens ljus ännu. Underdogens möjliga triumf byggs upp bra mot slutet. Apollos otålighet och hans plötsliga insikt om att grabben tvärs över golvet faktiskt inte är ett dugg imponerad av Mästaren, får honom i gungning. Rocky å sin sida är färdig att kasta in handduken men vägrar låta Mick bryta matchen. Här finns plötsligt chansen till stordåd! Inte minst för sig själv.

Och det är nu som manuset, eller Stallone om ni så vill, visar sin totala storhet. Där säkerligen nästan alla historier hade tagit den enkla och publikfriande vägen till finalen, tar Stallone då den (kanske) oväntade. Han låter sin Rocky få stanna kvar i just det enkla, och samtidigt det som gör honom till en VINNARE i sin egen situation. Rocky åtnjuter folkets respekt, visar att han faktiskt kunde göra skillnad för sig själv. På ett sätt som känns genuint och faktiskt riktigt realistiskt! Kanske den första och sista gången i hela sagan? Nej fel där, en liten smak av den fina fingertoppskänslan skulle komma i sagans elfte timme…men mer om det just DET senare i temat!

Rocky filmades på bara 28 dagar, vid vissa tillfällen på plats i Philadelphia under enkla former. Många av Stallones löpscener genom gatorna i Philly är filmade guerilla-style från en bil där Avildsen satt och gav order. Folket runtom den kutande Stallone hade således ingen aning om att en film höll på att spelas in! Här också för första gången den ikoniska tagningen på en Rocky som springer uppför trapporna till Philadelphia Art Museum!

Man kan heller inte skriva om Rocky utan att nämna det fantastiska musikaliska ledmotivet av Bill Conti. Snacka om att det etsat sig fast i våra hjärnor! Fanfaren till den rullande titeltexten! Eller..”Gonna fly now”! Vad vore Rocky utan detta?!
Filmen blev naturligtvis den mest inkomstbringande under 1976 och folk vallfärdade till biograferna för att se Rocky Balboa med lejonhjärta utmana både sig själv och Apollo Creed. Filmens obligatoriska slufight är helt klart än av de bättre i sagan, måhända inte lika snygg och snabb som de senare skulle bli. Men likväl effektfull i all sin enkelhet.

Rockys största förtjänst ligger dock inte i boxningen utan i det som händer i alla andra scener. Det är ett härligt drama från tuffa kvarter och ett underbar romantisk kärlekshistoria. När Rocky i slutscenen nästan desperat ropar efter Adrian och hon svarar sådär med sin veka röst… och tårar i ögonen..ja då sitter jag banne där själv med känslorna utanpå och är beredd att stämma upp i gråtkalaset!
Filmmagi igen!

Första delen av Stallones episka saga är kanske inte den snyggaste. Men nog den VACKRASTE. Premiärmötet med Rocky Balboa och hans närmaste får hjärtat att vibrera av oförställd glädje.
En mycket fin avslutning på 119 minuters sportdrama av bästa märke. Skulle Stallone överhuvudtaget kunna ta det här vidare? Ville han det? Vi vet ju såklart svaret.

Men frågan är om det någonsin har varit bättre än där och då…. i detta första kapitel.

Härnäst:
Apollo nöjer sig inte…vill ha ny match. Rocky upptäcker att vardagslivet inte riktigt blir som förr….och boxningsactionen tas till grisigare, tuffare, nivåer!
Dags för nya utmaningar i Rocky II!

Enhanced by Zemanta