Inget andas jul och decemberkväll som en gammal Mel Brooks-rulle från 70-talet.
Eh.

Som vanligt spoofar Brooks hejvilt i sina filmer, inget undantag här. Kanske inte en av de mest kända i samlingen. Och kanske inte den första du tänker på när det pratas om Brooks och hans filmarv till världen. Många år sen jag själv såg rullen, så när möjligheten och ett larvigt billigt pris i reabacken (10 spänn!!!) nu gav mig chansen igen så…vem är väl jag att inte dyka tillbaka ett antal år i filmhistorien..?

Som titeln antyder leker Brooks och co just med fenomenet stumfilm (i Sverige fick filmen naturligtvis namnet Det våras för stumfilmen…vad var det med svenska titelsättare förr egentligen!??!). Filmen är självklart gjord som en äkta stummis, med bara musik och ljudeffekter som ackompanjemang. Det finns faktiskt ETT enda ord med i rullen..och NATURLIGTVIS sägs det av en pantomimgubbe! Brooks-humor.

Brooks själv spelar här Mel Funn, en f.d. regissör i Hollywood som ”förlorat karriären pga. spriten” (som det så snyggt textas på ett av de otaliga replikskyltarna som kastas in i bilden). Nu har han en idé till en ny storfilm, just en stumfilm! Den första i Hollywood på 40 år. Som dessutom ska rädda filmbolaget Big Picture Studios (”If it’s a big picture, we’ve made it!”) från konkurs och att köpas upp av storkonglomeratet Sluka & Svälj AB (jag vet…). Idén bygger dock på att Funn och hans minst sagt klantiga medhjälpare Bell (Dom DeLuise) och Eggs (Marty Feldman) lyckas med det utlovade konststycket att få med dåtidens filmstjärnor på A-listan i Hollywood i filmen. Och det är väl i stort sett vad rullen går ut på. Trion åker runt i en löjlig gul bil och övertalar stars som Burt Reynolds, James Caan, Liza Minelli, Paul Newman och Anne Bancroft av vara med i den synnerligen lugubra filmen.

Allt naturligtvis gjort i ren slapstickanda. Normalt sett ligger ju Brooks stora humor i hans vassa repliker och snärtiga dialoger som inte sällan dessutom rörde sig under bältet lite lagom vågat. Här ställs han inför en annan utmaning då inte orden går att ta till.
Svaret på det blir istället att Brooks gör en sorts homage till kanske Charlie Chaplin och eran runt stumfilmsåren. Det är löjligt enkla knep, folk som druttar på ändan, får smällar, halkar, gör knäppa grejer, filmen spelas i dubbel hastighet osv.
Mycket fysisk humor och skitenkla grejer som egentligen inte alls är speciellt roliga.

Dumskallar i mobilt sammanträde

Grejen är dock att det blir just roligt i Brooks regi.
Sitter där i soffan och liksom bara fånler och skrattar högt åt det simpla som utspelas. Det finns en scen i rullen när Brooks, DeLuise och Feldman klär ut sig i riddarrustningar för att komma in i en filmbolagsstudiomatsal där Liza Minneli sitter och äter…och jag lovar att jag fullkomligt grät av skratt. Jag kunde inte sluta! Scenen håller på ett antal minuter och det är ett konstant mayhem när de tre idioterna ska försöka röra sig i skramlande plåtrustningar. Ja, det går faktiskt inte att beskriva. Måste ses.
Idiothumor som går hem 100 procent hos mig.

Dessutom måste man bara älska Marty Feldman som med sitt karaktäristiska utseende, och dagen till ära klädd i slimmad träningsoverall, vit scarf och flygarmössa (!) gör ett fantastiskt sportigt intryck.

Silent Movie är kanske inte lika galenpanna-rolig som t.ex. Blazing Saddles, men inte långt bakom. En skönt tramsig nostalgitripp till 70-talets humor (kuriosa: filmen nominerades till 4 Golden Globes när det begav sig!) Just att Brooks förstärker effekterna av vad som sker på bilden med ljudeffekter är knäppt roligt och funkar på mig. Humorn är svintöntig, visst, men också charmig och rullen gör att man blir på gott humör rakt av.
Här vare glada miner i tv-soffan!