#sommarklubben: The Arrival (1996)

En lite bortglömd rackare från 90-talet?
Tillverkad samma år som blockbustern Independence Day, men passerade betydligt lägre på radarn. En rejäl B-films-sci-fi. Med alla de välbekanta konspirationsdetaljerna. Vi får Charlie Sheen i goatee som envis radioastronom. En natt snappar han upp en radiosignal han absolut inte förväntar sig att få höra. Eller kanske ens borde höra. Alla försök att rapportera fyndet faller icke i god jord, och snart står Sheen utan jobb också. Envis är ju som alltid bra, och strax har han inlett egen privatundersökning om vad det egentligen är som händer. Finns det rentav en hemlighet att avslöja Och vilka kan man lita på när det skits i det blå skåpet egentligen??

Regimannen heter David Twohy och han kör ett straight race. Inga konstigheter. Ett lagom fantasifullt och lökigt manus. Effekterna sådär skönt ostiga som de brukar vara i en rulle som inte plöjt ned miljoner bucks i budgeten. Sheen är stissig värre, men det betalar sig såklart. Kanske till och med lite vibbar till det gamla goa konspiratoriska 70-talet?
Ett nöjsamt återseende.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: All the President’s Men (1976)

Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!

Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?

Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).

Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.

Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.

Avslöjanden i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: The Package (1989)

thePackageÅrets klubb startar med en rejält mustig och sån där gammeldags typ av klurig, murkig och lagom gritty thriller. En sån där film som nästan andas lite 70-talskonspiration också.

Alltid pålitlige, och just här runt 80-talets slut the  go-to-guy i Hollywood, Gene Hackman är US Army-sergeanten Gallagher som beordras föra hem en åtalad officer (Tommy Lee Jones) från väst-Berlin (javisst det här ju precis innan de nya vindarna ska till att blåsa i Europa) till Washington. Stort rabalder efter landningen och vips har den åtalade rymt. Något är dock rejält fishy och Gallagher inser att han kanske rentav är en bricka i ett mångt mycket större spel…

Synnerligen stabilt berättat av Andrew Davis, som ett par år senare skulle ge oss den finfina Jagad. Här är det också full fart på Hackman när han tar saken i egna händer och får bege sig till smällkalla Chicago i jultider för att förhindra en förestående komplott av minst sagt massiv dignitet. Lite extra jobbigt blir det också när Hackman dessutom själv blir efterlyst i samband med några mystiska mord inom militärleden. Bra driv i både manus och de perfekt utplacerade actionscenerna.

TLJ spelar möjligen bara birollen idag, men kör sin skönt patenterade stil i varje scen han medverkar i. Hackman är som vanligt burdus och granithård. Som han ska vara. Vi räknar också in Joanna Cassidy och gamle Dennis Franz i hjältelaget.

Rejält trivsam och spännande thriller, från en tid när bilkrascherna gjordes på riktigt och inte i CGI-datorn.

Fulspel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Filmspanarna: Konspirationsteorier!

filmspanarna-bredMånadens tema i Filmspanarna måste ju ändå vara rätt perfekt i sammanhanget med film!
Nästan så att det går hand i hand. Vilka möjligheter dagens visuella utveckling och teknik erbjuder i ämnet! Idag är ju gränsen mellan fantasi och verklighet i stort sett utsuddad om man pytsar in lite kraft och fantasi i arbetet med att framställa vad vi ser med våra egna ögon. Och då ligger det ju oerhört nära till hands att föreställa sig hur olika krafter på detta sätt kan ägna sig åt konspiration av allehanda slag. Att föra den stora massan bakom ljuset.
Vad som är sant och inte har vi möjligen egentligen inte sådär jättekoll på idag?
Och vill kanske inte veta?
Inte minst för spänningens skull.

Ta bara det här med månlandningen. moon4
ÅKTE vi verkligen till månen? Kanske är det bara en otroligt avancerad iscensatt hoax? Kanske man upptäckte att det var banne mig omöjligt att utföra det uppdrag som president Kennedy hade lovat i sitt tal början av 60-talet, att sätta en amerikan på månen innan 1970. Kanske man upptäckte på något hemligt krismöte att varken budget eller säkerhet skulle kunna hållas. Att skammen med ett fiasko skulle äventyra de amerikanska västvindarna i det pågående kalla kriget? Hur rädda situationen? Kanske använda det filmiska mediet? En snygg bluff? En avancerad tv-sändning som skulle visa mänsklighetens hittills största bedrift?
En stenhård komplott från myndigheternas sida, en scam av guds nåde, en gigantisk konspiration från den amerikanska staten?

Visst är det kul att tänka att det skulle kunna ha gått till just så?
Kom igen, visst har du någon gång under ditt liv matats med bilder från det historiska ögonblicket? Sett bilder i tidningar, läst om bedriften? Och visst skulle man kunna få för sig att, med dåtidens lite flimriga tv-teknik, det hela skulle kunna vara hopsnickrat i en studio någonstans långt ute i t.ex. Mojaveöknen? Naturligtvis finns en UPPSJÖ av teorier och spekulationer att läsa på nätet! Kanske är det vår tids största konspirationsteori?
Och TÄNK om dåtidens bluffmakare (?) hade haft tillgång till dagens teknik! Tänk om NASA ringt in James Cameron, pytsat upp miljoners och bett regissören tillverka den snyggaste sändning världen skådat? Inte en chans att vi skulle ha genomskådat det!
Så pass otäckt kan man ju leka med film som medium idag. Totalt kollra bort oss.

moon2 moon5

Nu får vi väl ändå hoppas att man faktiskt åkte till månen 1969.
Som varande rymdnörd och uppväxt på allt vad astronauter, Apolloprogram och NASA hette under 70-talet, VILL jag ju tro att det faktiskt hände…det som hände.
Fast man kan ju aldrig vara säker.

Capricon_posterAtt Hollywood förr eller senare skulle ge sig in och tassa på området var förstås bara naturligt. Potentialen är ju kanoners för en hugad filmproducent. Och visst poppade det väl upp lite olika galna alster i början 70-talet…men det skulle ändå dröja till 1977 innan en riktigt vass rulle om ämnet rymdbluff såg dagens ljus; Capricorn One!
Nu handlade den rullen om den första bemannade resan till Mars, och vad som hände när NASA plötsligt insåg att man inte hade finanserna för att skicka astronauter till den röda planeten med den säkerhet som krävdes. Lösningen FÖRSTÅS en snygg tv-bluff inför hela världen. Synd bara att bluffen går åt skogen i samma ögonblick som ödet griper in och på en sekund förvandlar NASA till värsta sortens badass!

GIVETVIS har Flmr ju spanat på den rullen vid ett tidigare tillfälle, den mumsiga recensionen läser du här!
Var rullen rentav en liten blinkning åt de pågående teorierna i ämnet konspirationer, mot världen, och det amerikanska folket i synnerhet?
Ja kanske, liksom en ordentlig känga till just staten då det under 70-talet rådde en otroligt stor misstro mot myndigheterna i USA. Inte minst i spåren efter Vietnamkriget. (som ju också har nämnts som en av anledningarna till att månlandningen var en bluff…alla pengar pumpades istället in i kriget i Sydostasien.)

På senare år, när tekniken erbjudit varje svenne och självutnämnd expert att sitta hemma på kammaren och studera fotografier från månfärderna, har det envist hävdats att otaliga bilder innehåller konstiga vinklar, märkliga skuggor, att ljuset från solen OMÖJLIGEN kan komma från hållet si eller så. Och varför syns inte ditten eller datten!? NASA, som den gamla trogna myndighet man nu är, har förstås försökt komma med bra förklaringar till det mesta av anklagelserna. Men det är inte lätt att avfärda snaskiga rykten och galna teorier när de väl kommit svängning. Dessutom tror jag personligen att en del smarta PR-snubbar på NASA bara sitter och flinar lite förnöjt åt ryktena som inte tycks dö ut. Trots att det gått 45 år sedan första besöket på mångubben skedde.
All uppmärksamhet är ju ändå bra reklam, eller hur?

moon1

”blir det bra så här mr Kubrick…?”

Den kanske skönaste kopplingen ändå mellan just månlandningen och film…OCH bäringen på ett filmgeni…har jag sparat till sist och kommer i modern tid, runt 2002, då det sägs att i början på 1968 kontaktade NASA i hemlighet självaste Stanley Kubrick som precis var klar med inspelningen av sin 2001 – A Space Odyssey och nu ville man att Kubrick skulle ”regissera” sändningar för både Apollo 11, 12 och 13. Kubrick sågs som den rätta personen, via sina scener från månen i just 2001, att fixa ett trovärdigt utseende på tv-sändningarna. Galna historier talar dessutom om att CIA var inblandade på ett hörn och hotade både Kubrick och hans assistenter i olika former!
Naturligtvis finns inga bevis för denna påstådda filmbluff, men visst låter det som ett rätt häftigt scenario! Cameron-spåret kanske inte var så tokigt ändå…?

Film och konspirationer!
Visst hör de ihop!


 

Skynda nu att läsa vad övriga i Spanargänget har att berätta!

 

moon3

MÅSTE vara sant!