Etikettarkiv: Gene Hackman

Jun 6 2016

Sommarklubben: The Package (1989)

thePackageÅrets klubb startar med en rejält mustig och sån där gammeldags typ av klurig, murkig och lagom gritty thriller. En sån där film som nästan andas lite 70-talskonspiration också.

Alltid pålitlige, och just här runt 80-talets slut the  go-to-guy i Hollywood, Gene Hackman är US Army-sergeanten Gallagher som beordras föra hem en åtalad officer (Tommy Lee Jones) från väst-Berlin (javisst det här ju precis innan de nya vindarna ska till att blåsa i Europa) till Washington. Stort rabalder efter landningen och vips har den åtalade rymt. Något är dock rejält fishy och Gallagher inser att han kanske rentav är en bricka i ett mångt mycket större spel…

Synnerligen stabilt berättat av Andrew Davis, som ett par år senare skulle ge oss den finfina Jagad. Här är det också full fart på Hackman när han tar saken i egna händer och får bege sig till smällkalla Chicago i jultider för att förhindra en förestående komplott av minst sagt massiv dignitet. Lite extra jobbigt blir det också när Hackman dessutom själv blir efterlyst i samband med några mystiska mord inom militärleden. Bra driv i både manus och de perfekt utplacerade actionscenerna.

TLJ spelar möjligen bara birollen idag, men kör sin skönt patenterade stil i varje scen han medverkar i. Hackman är som vanligt burdus och granithård. Som han ska vara. Vi räknar också in Joanna Cassidy och gamle Dennis Franz i hjältelaget.

Rejält trivsam och spännande thriller, från en tid när bilkrascherna gjordes på riktigt och inte i CGI-datorn.

Fulspel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Aug 29 2015

Sommarklubben: Ingen utväg (1987)

1987-no-way-out-poster1Och banne mig om denna inte håller än!
Jovisst serru!
Sägs också vara den film som banade väg för Kevin Costner som lead man i framtida rollistor. Med denna bevisade han att han kunde bära en film på sina axlar.

För visst är det spännande!
Satans spännande, trots att man liksom känner till storyn och alla dess vinklingar och vrår.
Costner är marinofficeren som plötsligt får chansen att göra karriär i Washington som underhuggare till utrikesminsistern Gene Hackman (lysande som vanligt vid den här tiden i karriären).
Besvärligheterna börjar när Costner faller för snygga Susan (Sean Young) som redan är älskarinna åt just Hackman. Ajaj..och det blir värre!

Till slut en vansinnig röra av mord, dubbelspel, svek, ett sjujäkla SPRING i korridorer och galen spionjakt på en rysk fabricerad (?) mullvad….ja rullen innehåller ALLT en tvättäkta thrillerstänkare skulle bestå av i slutet på 80-talet! Allt serverat på ett blänkande smartfat av den rutinerade regissören Roger Donaldson.
Och som sagt, rullen håller än! Trots att tidens tand tärt på frisyrer och mode. Filmens absoluta payoff kommer i finalen och jag minns att jag satt som en jävla fiollåda i nyllet! Kalaseffekt!

Och du, glöm inte heller grovt underskattade skådisen Will Patton. Här tar han nästan hem hela showen som fanatisk rådgivare åt mesige Hackman.
Finfin retrokaramell detta!

Förhalning i sommarnatten.

Apr 15 2015

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:

 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 

Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing

SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Jul 1 2014

återtitten: Bat*21 (1988)

Tillbaka till det gamla Vietnamkriget.
Igen.

Inget roligt krig på något sätt, men alltid tacksamt att spinna filmer runt. OTAL är de som passerat, en del seriöst bra, andra mer lättviktiga b-actionträskiga. Gene Hackman har minsann gjort sin beskärda del av krigsrullar från sydostasien, och just detta år dök han upp i denna rätt standardiserade sak som dessutom till råga på allt är en BOATS!
What!?

Tja, mer kanske i den meningen att Hollywood snott själva ramstoryn, mixat om detaljerna så att det ska passa filmpublik och ge bang för bucksen.
Hackman är skrivbordsofficeren Hambleton som är ett ess på kunskaper om elektronik, missiler och liknande mojänger. När han själv hänger med på spaningsuppdrag bakom fiendens linjer bär det sig inte bättre än att hans plan blir nedskjutet. Hackis är enda överlevande och måste nu klara sig i bushen tills hjälp anländer. Givetvis har Charlie koll på att den höge officeren finns i området och nog kan besitta lite frestande info som kan vara guld värt.

Filmen är en typisk mellanmjölksprodukt från Drömfabriken. Regissören Peter Markle kapar där det behövs i storyn för att få den från A till B, dock inte utan att det blir lite saggigt i mittenpartiet. Ingen skugga ska dock falla över vår man Hackman som gör ett stabilt arbete som mannen i nöd. För en kille som aldrig upplevt krig på nära håll blir de kommande dygnen lite av en chock för den gode Hambleton.

Nu slipper han dock vara helt ensam i djungeln då en sidekickande Danny Glover finns i ett flygplan ovanför honom nästan hela tiden. Upplagt för den obligatoriska mansdialogen om livets besvärligheter och ångest med andra ord. Men ok, Glover gör också sitt jobb.

Hackis drar ett longdistance call!

I verkligheten höll räddningspådraget för att få tillbaka Hambleton på i 11 dagar och sägs vara den dyraste räddningsaktionen någonsin i Vietnamkriget. Filmens detaljer är rejält justerade och tillrättalagda för att passa manus och speltid. Glovers figur fanns t.ex. inte i verkligheten utan är ett hopkok på olika individer som figurerade runt Hambleton.

Bat*21 bjuder på lite drama, lite mansångest, kvalmiga djungler, den obligatoriska stora djungelstriden och ett antal hovrande Hue-helikoptrar. Den klassiska bilden av kriget i Vietnam. Inga överraskningar whatsoever, men funkar som nedslag i krigsmytologin runt detta sorgliga krig. Ok rulle, även vid en återtitt.

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Maj 6 2014

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Jan 29 2014

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta
Nov 26 2012

Tema Western: Wyatt Earp (1994)

Återigen teamar Lawrence Kasdan ihop sig med Kevin Costner.
Och återvänder dessutom till samma snygga kulisser som de använde för lattjolajban-karamellen Silverado.

Den gången var det tjo och tjim och ett rätt skamlöst flirtande med allt vad en god westernhistoria har att bjuda på enligt myter och skrönor. Den här gången är det förvisso en och annan myt och skröna som ligger till grund för manuset, men det är historia som tar avstamp i en alldeles verklig person och dennes leverne. Kasdan gör det naturligtvis inte enkelt för sig, sätter speltiden på dryga tre timmar och låter oss följa Earp från de tidiga drömmande åren, via ett otal yrken som diligenskusk, buffeljägare och kortdealer på salooner.

Det är nästan av en händelse han till slut ramlar in på sheriffyrket, men väl där dröjer det inte länge innan Earp´s namn blir vida känt i trakter som Dodge City och Tombstone. Främst pga av hans hårdföra stil och sin devis att ständigt förekomma än att förekommas.

good guys wear black..?

Under åren som går kommer också Earps familjeband att knytas tätare än någonsin, då han sällan gör någonting utan sina bröder. Till mångas stora  förtret. Som anser att bröderna Earp är alldeles för inflytelserika och dominerande i de städer de bosätter sig i. Naturligtvis är fejden med Ike Clanton och dennes bröder i fokus även i den här filmen, och avhandlas på det sätt som historieböckerna föreskriver vara det mest troliga. I verkligheten en eldstrid som sägs inte pågått i mer än högst 30 sekunder, men som ändå i modern tid fått ”utmärkelsen” Den Mest Berömda Revolverstriden av alla i the Old West.

Wyatt Earp´s namn torde vara ett av de mer kända från förr, och Kasdan väljer att låta Costner porträttera den något surmulne lagskiparen lite lagom instabilt. Det är inte helt självklart att sympatierna alltid hamnar hos denne något komplicerade figur. Costner gör också sitt bästa att gestalta en man som går från levnadsglad och framtidsviss…till både desillusionerad och i viss mån bitter. Earp råkade som många andra ut för tråkigheter och besvärligheter som för alltid skulle forma hans beteende. Naturligtvis är det dock en Hollywoodrulle och viss empati med hjältarna anbefalles således. Hos mig rullar ändå dagens äventyr in på ett högst stabilt betyg, då Kasdan satsar på rejäl westernkänsla och lägger sig vinn om detaljerna. Dramat är både tungt och ibland lättsammare. Eldstriderna enligt regelboken och förmodligen till största delen rätt trovärdiga.

Dagens rollista är rena godiset om man letar mer eller mindre kända namn, eller vad sägs om den här paraden; Michael Madsen, Dennis Quaid, Mark Harmon, Tom Sizemore, JoBeth Williams, Catherine O´Hara, Gene Hackman, Jeff Fahey, Isabella Rossellini, Marie Winningham för att nämna några. En ensemblecast som heter duga där kanske Dennis Quaid levererar något av sitt livs roll som den sjuke, men rappkäftade Doc Holliday.

vattenkammad med slokmusche…helt stilenlig!

Om nu Kasdan kunde visa upp både ett delvis självskrivet maffigt manus och snygga detaljer i kombo med överdådigt vackra landskapsbilder i fotot, härligt pompös westernmusik…samt en gedigen insats av skådisarna…så svek faktiskt publiken rätt ordentligt. I runda slängar 25 mille dollar inspelade på en budget på runt 63 är naturligtvis inte godkänt. Kanske var man trött Costner, kanske var man trött på överdådiga epos med lite för mycket smet på storyn….?

Wyatt Earp är dock hos mig en rejält snygg och ganska behagligt brokig presentation av den store hjälten från förr. Costner håller honom lagom bister, och sympatierna står faktiskt inte i givakt för honom i någon större utsträckning. En helaftonsfilm är det dock, där det går att hitta alla de ingredienser som behövs för en rejäl westernrulle. Inget mästerverk på något djupare plan, men rutinerade Kasdan vet hur man skapar stämning och Costner känns rätt i rollen. Sevärd.

Okt 18 2012

Tema Western: The Quick and the Dead (1995)

För första gången i detta tema får nu genus-o-metern tillfälle att gotta sig lite extra och lagom förnöjd ge lite utslag. Detta då Sharon Stone rider in från prärien iklädd stilenlig hatt, långrock och chaps. Och målet är som vanligt hämnd, paybacktime av den kallaste och mest gångbara sorten i westernkulturen.

Regisserande Sam Raimi verkar vara en ok figur, ofta sinne för humor i samspel med lite lagom effekter. Evil Dead-serien kan väl om något gå i god för detta. Raimis versioner av Spiderman-världen känns ju också rätt genomarbetade och i alla fall hos mig sevärda. Lite otippat (kanske) fick han då också uppdraget i mitten på 90-talet att ta sig an denna historia. Sharon Stone satt i producentstolen och ombads göra upp en lista på tänkbara regissörer hon kunde tänkas arbeta med då det skulle spelas upp en westernhistoria. Raimi´s namn var det enda hon skrev, så man kan bara anta att erbjudandet måste ha spetsats med en förmånlig ekonomisk ersättning….
Nåväl, Raimi hoppade på skutan och såg kanske sin chans att också göra en liten…tja..hyllning till de berömda spaghettiwesternfilmerna från förr.

fager och förbannad på samma gång

Stone nu då som leading woman i rullen, hon är mystiska Ellen som rider in i den gudsförgätna staden Redemption. Här verkar alla vara mer eller mindre olyckliga, sanden på huvudgatan lite torrare, spriten mer utspädd och kyrkogården både dystrare och trängre än på andra ställen. Kan detta möjligen bero på att ärkesvinet och stadens starke man Herod( men se där…är det inte Gene Hackman med pistolhölster igen!) håller trakten i järngrepp med hjälp av lejda henchmen i fladdrande rockar. Ett av Herod´s mer lustiga upptåg är att varje år anordna en tävling i duellerande, en turnering där vem som helst kan ställa upp och på självaste huvudgatan dra mot en framlottad motståndare..? En stoor summa pengar väntar på the last man standing, och ännu är det ingen som (naturligtvis) har kunnat rå på kobrasnabbe Herod. Frivilliga finns dock och strax är stadens saloon full med diverse hel- och halvfigurer som tänker skjuta sig till framgång.

Och så då Ellen, som har tänkt sig lite sweet hämnd under de kommande dagarna. Även om det innebär att hon måste ställa upp i den högst dödliga tävlingen och avverka lömska revolverpsykos på vägen.

Raimi håller det både stramt och strikt. Av hans svarta humor märks inte jättemycket, även om en och annan liten detalj smyger sig in. Desto roligare att han då vid olika tillfällen slänger in udda bildvinklar, klassisk klippning the spaghetti-style och dramatisk musik med sköna crescendon som det anstår en Vilda Västern. Miljön är lika enkel och stram, huvuddelen av handlingen utspelas på den dammiga huvudgatan, saloonen och i Herods buffligt maffiga hus. Den vindpinade miljön och de bleka färgerna som då och då tycks övergå i en sorts sepiavariant förstärker stämningen och visar att Raimi nog kan sin westernkultur.

Dagens hämnare är alltså kvinnlig, vilket innebär att manuset dessvärre måste kasta in ett par partier då hon såklart måste förvandlas till en tvekande, gråtande och osäker huvudperson. Om detta möjligen var Stone´s egen önskan om att Ellen skulle göras mer mänsklig med någon sorts djup vet man ju inte, men lite klyschigt blir det allt. Speciellt eftersom hon givetvis till slut blir den badassbrutta och stenhårda hjältinna man liksom ville ha henne som i hela filmen. Genus-o-metern lär möjligen kanske också grymta lite då Stone naturligtvis också får anledning att krypa i en salongsklänning med förföriskt snitt på både slits och byst, allt för att leka med skurkige Hackman´s sinnen.

rulle med helt rätt ljussättning..

Förutom den hårt kämpande Stone, som för all del inte gör bort sig här, är det annars sagde Hackman som traditionsenligt stjäl showen som den ondskefulla skitstöveln i sällskapet. Uppenbarligen spelade han svin så bra i Unforgiven att det liksom bara var att komma tillbaka och upprepa det i dagens alster. Återigen måste man charmas av det sluga leendet och det elaka sinnet som denne skådis verkar kunna uppbåda bara sådär. I övrigt gör självaste Russell Crowe här sin debut i Hollywoodsammanhang, något Stone som producent enligt uppgift fick kämpa för då filmbolagsgubbarna tyckte att Nya Zeeländaren Crowe var alldeles för okänd i USA. En yngre version av Leonardo DiCaprio finns också med som den skrävlige The Kid, vars ambitioner att utmana Herod bottnar i både det ena och andra.. Snabbögda hinner dessutom se några minuter av Gary Sinise som dyker upp likt en gubbe i lådan…

The Quick and the Dead, Snabbare än döden (tack och lov för att man överlag slutat med svenska översättningar på filmtitlar…) är 107 minuters western rakt upp och ned där det fokuseras rejält på konsten att duellera. Ingen historia utan ett rättvist slut dock där hjältinna och den snutfagre medhjälparen får visa sina färdigheter. En film som absolut inte tillför något nytt i genren men har en regissör som vet hur att mjölka det viktigaste ur alla klyschor. Sergio Leone hade nog inte varit helt missnöjd om han sett spektaklet…

Sep 29 2012

Tema Western: Unforgiven (1992)

När man nu ger sig på ett projekt som detta tema ändå är, kommer man förr eller senare att snubbla över vissa namn fler än en gång i sammanhanget. Vare sig det är regissörer eller skådisar. Och tittar man på westergenren som helhet på film sedan 40-talet är det otroligt svårt att missa en herr Eastwood och dennes påverkan/arv på just den här delen av branschen.

Otaliga är de filmer denne långe aktör medverkat i, och rätt många av dem westerns. Först som renodlad skådis men från 70-talet och framåt alltmer i rollen som både regissör och skådespelare. Och kanske kom det ultimata beviset på att hans betydelse och storhet som filmskapare just detta år, 1992, när dagens film tog storslam vid den efterföljande Oscarstillställningen. Fyra guldgubbar i de absoluta toppklasserna fick han med sig hem för sin film, bla bästa manliga biroll, bästa klippning, bästa regi och den kanske tyngsta gubben av dem alla…bästa film. Dessutom var filmen nominerad i 5 ytterligare kategorier. Inte illa för en western tillverkad i en tid då den gyllene epoken för just westernfilmer var ett minne blott…och som kuriosa kan nämnas att det är faktiskt bara den tredje westernfilmen genom filmhistorien som lyckats ta hem en Oscar för bästa film.

Men ok, motsvarar då filmen alla dessa hyllningar och belöningar? Eller var det bara ett dåligt år -92 och inte så mycket annat att välja på? Eller var det kanske så att Eastwoods film plötsligt återuppväckte genren på nytt? Gav den nödvändig morgonluft?

Historien som sådan är rätt simpel, den gamle revolvermannen Will Munny (Clint Eastwood) med dåliga levnadsminnen som försupen kallhamrad bråkstake får chansen till en oväntad extrainkomst om han hänger på en ungtupp och wannaberevolverman till den lilla avlägsna staden Big Whiskey i Nebraska runt 1880 där en belöning utfästs av stadens prostituerade för att ta hand om ett gäng cowboys som gått lite för hårt fram och misshandlat en av kvinnorna svårt. Den lokale sheriffen Little Bill Daggett (Gene Hackman) har dock inget större intresse av att skipa den moraliska rättvisa som han borde och är mer angelägen om att hålla staden i sin egen herrans tukt och förmaning.

Munny, som nu lever sitt åldrande liv som far och grisfarmare, kan inte motstå chansen att ekonomiskt förbättra sitt liv för honom och barnen. Synd bara att ingen talat om för honom att åren satt sina spår vad gäller förmågan att skjuta och rida som i yngre dagar. Likadant är det med gamle kumpanen och vännen Ned Logan (Morgan Freeman) som också hänger med på resan. Naturligtvis är det här upplagt för medveten och ofrivillig gubbhumor av bästa märke.

Kanske här Eastwood till slut fick ur sig allt vad hans karriär inom genren handlat om. Det är sävligt, stillsamt för att ibland explodera i moment av våld och utfall. Historien surrade enligt uppgift runt i Hollywood bra många år innan Eastwood fick tag i den och såg någon sorts potential. Hackman lär också ha läst historien ett antal gånger men ständigt tackat nej, tills Clint ringde och övertalade honom.

klassisk pose

För visst är det en uppvisning av skådisar från förr. Och på något sätt så passande i historien. Här har vi gamla rävar som vet att berätta om tider från det förgångna, när ett liv uppenbarligen kunde tas på mindre en än sekund utan några större diskussioner. Låt vara att Munny själv allra helst vill glömma sitt förflutna. Deras unge följeslagare ”The Schofield Kid” (Jaimz Woolvett) vill inget hellre än att bli ett namn för historieböckerna, men Munny och Ned är också levande exempel på att det inte finns något glamouröst över att vara ökänd, och ställd inför verklighetens tunga fakta får The Kid också all anledning att omvärdera sina åsikter om framtiden.

Om man nu i westernfilmer letar efter den där speciella känslan man vill åt, enligt uppställd formel på en ”äkta” cowboyfilm, fyller dagens rulle helt det kriteriet. Eastwood som regissör har ett tvättäkta öga för stilen, musiken, sättet att bygga dramat. Filmen håller en otroligt lågmäld profil trots alla sina stjärnnamn i rollistan och låter istället en sorts ödesmättad stämning råda.

Våldsamheter finns snyggt utportionerade här och var, men samtidigt är det också en film som på inget sätt glorifierar våldet i sig. Tvärtom är det här rätt skitigt, taffligt och nästan amatörmässigt framställt. Mer i linje med hur det kanske egentligen var i verkligheten, och hur lätt mer eller mindre osanna myter kunde skapas och frodas.

Det är ett sanslöst lysande skådespel av de gamla essen i gamet. Ingen kan som Hackman spela svin med sådan charm och bravur. Det där ständiga illvilliga leendet i mungipan och de snabba piskande kommentarerna. Hans sheriff Daggett blir en ondskefull figur som ingen tycks komma undan. Eastwood´s Munny gör i det längsta sitt yttersta för att hålla en viss distans till det han medverkar i, men även han påverkas ju längre filmen går av en sorts inre moral han aldrig funderat på förut.

Dramat är totalt filmen igenom, och mixat med en rejäl portion westernkänsla blir det kalas att njuta av. I slutet eskalerar naturligtvis allting till bristningsgränsen och först då visar Eastwood´s slitne cowboy upp den vilande vrede hans plågade själ besitter. Mycket effektfullt.

en uppgörelse med hela genren..?

Kanske också oscarsjuryn föll för det som jag faller för, en lågmäld, trots allt finstämd, historia klädd i det vackraste foto och ljussatt på helt naturlig väg. Eastwood har också helt logiskt dedikerat den här filmen till Sergio Leone och Don Siegel, möjligen de två som betytt allra mest för honom under karriären som westernskådis. Historen är på ytan enkel, men gräver man lite djupare vekar allt handla om botgöring, ånger och svarta minnen. Till och med sheriff Daggett inser att tiden håller på att springa ifrån honom. Är det då kanske egentligen Eastwoods avsked till denna genre vi ser? Absolut, säger jag. Visst känns det i grund och botten som om Clintan här sammanfattar hela westernmyten på 130 minuter.

Unforgiven fick på svenska heta De Skoningslösa, och räknas av väldigt många in som en av stora westernfilmerna att minnas. Själv håller jag den bland de bästa någonsin och ska du nu inte se alltför många pangpang-filmer, tycker jag ändå att dagens bidrag är ett måste. Kanske William Munny förkroppsligar alla de hjältar, banditer och cowboys som någonsin förekommit på film…
Inte minst pumpade den in färskt blod i denna klassiska genre inför framtiden med det annalkande 2000-talet.

Mar 1 2012

Enemy of the State (1998)

Det är väl inte mer än rättvist att vi slänger in en Scott/Hackman-rulle också i veckans botanisering. Jag menar, nu när Denzel fick en egen i början av veckan. Tur då att återtittssäcken är generös nog att erbjuda detta alster som i mångt och mycket går i samma anda som övriga Tony Scott-filmer.

Ämnet för dagen är övervakning, främst den elektroniska som om man ska tro filmens möjliga budskap finns runt om oss hela tiden. I synnerhet medelst satelliter. Dagens huvudperson är dock inte buttre Gene utan en 90-talsung Will Smith som kör på i den bekanta BigWillieStyle-stilen. Här som advokat som hamnar i besvärligheter när han av en slump kommer i besittning av ytterst komprometterande digitala bevis mot en synnerligen skumraskig chef på självaste spionövervakningsorganet NSA. Småpåvechefen och hans gorillor gör naturligtvis allt för att komma över det känsliga beviset och drar sig inte för att använda elektroniska knep och tricks i sin krigföring. Tur då att Will Smith är Will Smith och bestämmer sig för att ge skurksen en match..

Inget nytt under filmmakare Tony S sol. Han vet precis hur att använda klippning, tempo och snabba händelseförlopp. Storyn gnuggar på och man behöver inte oroa sig för att det ska bli saggigt eller tuggummi av det hela. Vilket det sällan blir i den gode kocken Tony´s filmer. Manusen må vara endimensionella och perfekt slipade i Hollywoodstil, men mannen vet hur att tillverka underhållning rent visuellt. Återigen uppbackad av herr Jerry Bruckheimers pengar kan det knappast köras i diket pga knapphändiga resurser. Man kanske kan säga om bröderna Scott att Ridley står ofta för innehållsrika och matiga berättelser medan Tony är vass på utförandet och det ögat skådar…? Eller?

Big Willie Style!

Här fullbordas inte underhållningen fullt ut förrän herr Hackman gör entré i lagom butter stil, och blir tungan på vågen i Smiths kamp mot the bad guys. Hackman kommer in och styr upp i sedvanlig stil och även om det möjligen känns att han går lite på sparlåga räcker det långt. Saker att gilla med den här filmen i synnerhet är att Scott närmast kärleksfullt låter en liten bit av filmen bli till hyllning av Hackmans insats i 70-talsklassikern Avlyssningen. Annat att glädja sig åt är att Jon Voight återigen demonstrerar sin färdighet i att spela ärkesvin på bästa underhållande sätt. Karln är filmen igenom i behov av en stor fet smäll, och får naturligtvis vad han tål mot slutet.

Annars känns just slutet på dagens film som den svagaste länken, och känns som en billig variant av final där handlingen fram till just slutet varit rätt rappt och ganska så smart. Men, man kan väl inte få allt i en Hollywoodfilm som ändå ska uppfylla de flesta mallarna som används.

Enemy of the State fyller väl kravet på en rapp och väl berättad actionthriller. Tony Scott cementerar ännu mer sin skicklighet i att berätta med snygga färger, med knivskarp stil och får ytligheter att verka gjutna i betong. Här har man inte (heller) tråkigt.

Feb 29 2012

Rött hav (1995)

Vi tar ännu en Scottare. Backar några år och se här har vi en tät historia om misstänksamhet, revirpinkande och gammalt gott hyfs. Spelplatsen är återigen den blippbloppande kommandobryggan på en av de klassiska boytoysen; en atomubåt.

Eftersom Tony Scott uppenbarligen gillar att jobba med Denzel Washington hittar man naturligtvis honom även här, som rättrådigt ubåtsbefäl och killen man vill luta sig mot när det skitits i det blå skåpet. Utmanaren här kommer dock i form av en ordentlig skopa Gene Hackman, och när detta veteraness tar i ordentligt vet vi ju alla att han ofta är fullkomligt lysande. Som här.

Denzel mönstrar på som ny sekond till kapten Gene när ubåten Alabama ska ut på hemligt uppdrag till havs. Kanske, kanske inte kommer det till ett läge då missiler måste avfyras mot rebeller som skapar oreda i Ryssland och därmed också stör världsordningen. Redan i de första scenerna märks spänningen mellan Hackman och Washington, artigt men kallt och synnerligen revirmarkerande. En känsla som följer paret genom hela filmen och därmed också blir den ständiga lågan som håller historien på topp ända in i mål.

Just historier om galna sjöbefäl som håller på regler intill dumdristighet finns det ju ett par av, kanske klassikern Myteriet på Caine från 1954 med en skogstokig Bogart i en effektfull huvudroll är det bästa exemplet på det. Kopplingen i dagens moderna historia är inte långt borta och Hackman utmanar fint om titeln som kaptenen från helvetet.

"nej säger jag...kepsen kommer du aldrig att få...!"

Sin vana trogen kör Scott på med bombastiska, intensiva, bilder. Filmklipparna har fått jobba för högtryck och historien utvecklas sakta men säkert till ett klimax där Den Väldigt Stora Konfrontationen är ett faktum. Då visar det sig också vilka i den övriga besättningen som valt vilken sida.

Uppbackad av Jerry Bruckheimers (låt vara att han här hade sin knarkande partner Don Simpson som medproducent) produktionsapparat kan Scott låta filmen rulla i förväntad trygg riktning. Det blir tätt och intensivt, småspännande och irriterande när jag som åskådare bara kan se på hur Hackman kör sitt galna befälsutövande. Hackman´s storhet just här är annars att han lyckas ge kapten Ramsey en god sida mitt i allt revirpinkande, och det är svårt att helt förkasta honom som karaktär. Washington drar av en perfekt roll som sekonden Hunter enligt beprövad Denzel-modell; lugn, trygg och handlingskraftig när det gäller.

Rött Hav är ett snyggt kammarspel med två stora skådisar i centrum. Den minimala storyn lyckas brodera ut sig till två timmars spänning med tillhörande effektiv musik, visuell stil och ett yttre som anstår en produkt från Bruckheimer. Trots ett digert birollsgalleri är det Washington och Hackman som äger hela tillställningen. Frågan är om inte Hackman vinner på poäng.