Etikettarkiv: Tom Hanks

Jun 8 2019

#sommarklubben: Saving Private Ryan (1998)

I år är det 75 år sen Slaget om Europa började. Landstigningen i Normandie. Mycket är sagt och skrivet om detta ögonblick i världshistorien. Vilket också aldrig bör glömmas bort.
Hollywood har genom åren självklart dragit sina strån till stacken. Den här dängan från -98 är kanske en av de allra bästa. I Hollywood-mått mätt. Vad gäller att spela på rätta känslostråkar samtidigt som den försöker sig på att ge en sådan realistisk bild den bara kan av hur landstigningen gick till. Bakom allt (förstås) Mästaren Steven Spielberg. Vid återtitten slås jag av hur (fortfarande) intensiv och maffig den är. Mest hela tiden. Och samtidigt lyckas personerna i storyn bli levande och riktiga. Även fast det är en fabulerad produkt från Drömfabriken. En ung Matt Damon måste hämtas hem till USA. Han finns nånstans i kaoset i Normandie. Uppdraget går till Kapten Miller (Tom Hanks) och hans grupp av lagom muntra soldater.

Krigsaction med vemod. Sjukt snyggt iscensatt av Spielberg. Inledningen med ca 25 minuters visuell beskrivning av landstigningsmomentet vid Omaha Beach är nog det vassaste som tillverkats i fictionvärlden. Till och med gamla krigsveteraner som var med på Omaha Beach har prisat regissörens resultat. Obegripligt att rullen inte knep Oscarn för 1998 års bästa film. Faktiskt.
En film som funkar både som historiskt arkiv, drama om mänskligt lidande i krig…och vanligt hederligt rafflande krigsröj. Den som inte får det dammigt i rummet i filmens absoluta slutscener, där den åldrade Ryan knäböjer vid gravarna i Normandie….måste ha ett hjärta av sten. Sommarklubben går ut stenhårt. Toppbetyg!

Historia i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Mar 6 2018

The Post (2017)

Det finns tillfällen då allt liksom stämmer. När man är sådär riktigt mottaglig för det som levereras in i sinnena och hjärnbarken.

Här har vi ett sådant. Mästaren Spielberg teamar upp med snorstabile Tom Hanks och en Meryl Streep som är på tåget igen. Att Streep bara behöver sätta sitt namn på ett filmkontrakt för att bli Oscars-nominerad tillhör numera standardförfarande (och kan alltid diskuteras), såklart att det är så här också, MEN…om det finns något tillfälle när nomineringen verkligen är befogad…så är det banne mig här. Och så är det ju en murvelfilm också! Och BOATS. En old shool-variant! Knattrande skrivmaskiner och rökande journalister vid sina skrivbord. Bara nostalgifeelingen är värd en stjärna. Vi får Washington Post och chefredaktören Ben Bradlee (Hanks). Javisst, samme Breadlee från Alla Presidentens Män! Streep är tidningens ägare Kay, den första kvinnan som är på väg att göra karriär inom branschen. Nu får tidningen gå upp mot självaste Nixon-administrationen. Det är 1971 och kriget i Vietnam rasar för fullt. Opionen hemmavid är inte nådig, och när tidningen kommer över en samling topphemliga rapporter som beskriver det hopplösa läget i Vietnam börjar karusellen. Nixon-lägret försöker med alla medel stoppa tidningen från att publicera, Bradlee fattar att han sitter på ett scoop av sällan skådat slag, Kay känner sig splittrad, starka krafter runt henne vill hålla hemliga saker hemliga. Inte minst ”författaren” till rapporten..fd utrikesministern McNamara som också är nära vän till Kay. Kärvt läge.

Ojoj, detta är älskvärt! Ytterligare ett stycke amerikansk nutidshistoria (får vi väl ända kalla det) som hade avgörande konsekvenser för hur framtiden formades politiskt i USA. I sina bästa stunder är manuset som ett sorts styvbarn från Aaron Sorkin, vass dialog, rappt tempo när murvlarna går igång. Hanks är sådär kärvt charmig som en tidningsredaktör SKA vara. Streep går från osäker miljonärska till tuff kvinna i en knökad mansdominerad bransch. Det hela är helt enkelt toksnyggt levererat av Steven Spielberg. Han låter Hanks och Streep vässa kemin mellan sig, fångar tidsmarkörer och detaljer. Det blir verbal action på alla fronter. Stressen och osäkerheten. Det eventuella hotet inför att en demokratisk statsmakt ska bestämma över vad en tidning ska få publicera eller ej. Detta är en rejäl joyride om du som jag älskar rullar om journalister. En stabil fullträff. Okej, Nixon-gänget kanske inte känns lika vidriga som katolska kyrkan gjorde i den magnifika Spotlight. Men så fick DEN också en femma i betygsraden. Här blir det nästan full pott.

Lysande underhållning detta. Murvelhatten av.

Okt 2 2017

A Hologram for the King (2016)

Passerade inte denna förbi ganska obemärkt? Eller utan större bang på trumman?
Här har vi ju en riktig liten pärla till rulle. Men en sedvanligt skönt superstabil Tompa Hanks i huvudrollen.

Han är han den lagom slitne och av åren märkte säljaren Alan. Ett nytt telefonkonferenssystem med hologramfinesser ska krängas till Saudiarabien. Alan måste fixa affären på plats, hemma i USA väntar bitter skilsmässa som kan komma att stå honom dyrt ekonomiskt. Dessutom oroar han sig för sin dotter som ska börja studera…och ett irriterande utslag på ryggen! Som om inte det vore nog blir kontakten med ”the saudian way of life” lätt påfrestande. Tänk: ”kommer han inte till mötet idag..kanske han kommer i morrn”. Som guide för att navigera i den röriga saudiska vardagen har Alan tolken/chauffören/fixaren Yousef. En klippa!, (hans blaséartade utläggning om bilbomber inför en lätt skärrad Alan är skön humor). Kanske är det dock mötet med den kvinnliga läkaren Zahra som kommer att förändra hans liv mest. En Alan som plötsligt, mitt i all hopplös byråkrati och alla vardagliga hinder, börjar hitta hoppet om sig själv igen…?

Klassad som komedi/drama/romantik..och tja varför inte. En sorts märklig feelgood om en snubbe som först verkar ha hamnat på helt fel plats, men som sakta börjar återfå tron på sig själv igen. Hanks får Alan till en lirare man känner med, och faktiskt tycker om! Bygger på roman av Dave Eggers (japp, samma snubbe som skrev boken The Circle). Här är manus och regi signerat Tom Tykwer, och den gode tysken får banne mig till det igen. Inte lika bra som Cloud Atlas förstås! Men hög klass på berättandet är det icke desto mindre här. Hanks får bra sparring i birollerna av Alexander Black (Yousef), Sarita Choudhury som läkaren Zahra och danska Sidse Babett Knudsen. Hon känns alltid stabil, var hon än dyker upp.

Exotiskt (?) drama med feelgood.
Underskattad.

Sep 19 2017

#rewatch: The Ladykillers (2004)

Inte originalet från -55. Här är det bröderna Coens mer märkliga take på storyn om rånarligan som huserar i källaren hos en äldre dam, för att därifrån gräva sig fram till rikedom och lycka.
Handlingen här förlagd till amerikanska södern där den bastanta och bestämda Mrs Munson (Irma P. Hall) får besök av vältalige och märklige G.H. Dorr (Tom Hanks) vilken vill hyra både ett rum och framför allt låna källaren för att där ”spela och öva musik” med sina minst sagt knasbollar till medbrottslingar. I själva verket ska ju skurkligan gräva en tunnel fram till det kasino som ligger inte långt från Mrs Munsons hus.

Upplagt för svart humor, stundtals slapstick och ett dialogflöde värt filmbröderna Coen. Det mesta, inte allt, de gör brukar gå hem hos en annan. Coens har behållit ramstoryn, men därifrån fyllt på med egna detaljer och vinklingar på berättelsen. Givetvis trycker de in lite av sitt varumärke, den svarta humorn, gärna lite akward och bakvänd. I detaljerna hittas mycket av det goda. Hanks släpper loss rejält och tar sin ”professor” nästan till löjets skimmer. Men bara nästan. Fastän det är rejält överdrivet och lite lökigt i många scener…flyger det. Till och med i de mer slapstickartade scenerna. När jag såg filmen första gången var jag inte alls lika charmad som jag är nu. Har jag blivit mer insatt i Coens svarta humorvärld?

Hanks och den formidabla Hall (”no hippety-hop music in my house!!”) backas i rollistan av namn som J.K. Simmons, Marlon Wayans, Ryan Hurst (Opie från Sons of Anarchy!). Största humorn ligger i Hanks vältalige professor, världsmästare i att komma på lögner..och Halls misstänksamhet mot vad som egentligen försiggår i hennes källare. Som vanligt bakar The Coens in en svart sensmoral att brott i slutänden aldrig lönar sig. Tänk efter, har du någonsin sett en Coen-rulle som slutar rejält lyckligt…?

Och när såg man senast en sådan förnöjsam take på sjukdomen IBS?

Sep 15 2017

The Circle (2017)

I en nära framtid (eller samtid?) drömmer Mae (Emma Watson) om att få jobb på det hippa tech-företaget The Circle (tänk Apple och Google hopslagna), där ingenting verkar omöjligt med elektronikens, datorns och smartphonens hjälp. Den sociala plattformen tas till nya höjder. Mae sväljer till en början precis allt med hull och hår. Hon går dessutom med på att medverka till ett experiment som ska visa hur fantastiskt det är om vi alla alltid kan hålla koll på varandra. Givetvis spricker det i kanterna efter en stund och Mae börjar ifrågasätta hela The Circle.

Jaha. Och?
Filmen berättar absolut ingenting av mervärde. Nada. Istället är den löjligt övertydlig i berättandet och sen blir det bara fånigt när jag ska bevittna Maes ”uppvaknande”. Jäkligt synd, för visst behövs lite kritiska röster i det hysteriskt galna informationsflöde vi lever i. Hade kunnat bli en raffinerad känga åt allt vad uppkopplat heter. Istället blir det tröttsamt mästrande, storyns stakes blir så klyschiga att jag suckar högt flera gånger. Watson gör vad hon kan med en rulle som dessutom känns genomstressad. Tom Hanks dyker upp i 7 minuter som en karikatyr på Steve Jobs. Det känns bara….tröttsamt.
Galet ointressant rulle. Man borde nog läst boken istället.
Waste of time detta.

Det enda av värde här är att salig Bill Paxton och lika salig Glenne Headly spelar Maes föräldrar. Nu är båda skådisarna borta.
Ledsamt.

Mar 24 2017

Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

Feb 13 2017

Sully (2016)

sully_posterEn av Clint Eastwoods minst engagerande rullar som regissör.
En av Tom Hanks minst engagerande rullar som skådis.
Ändå stabilt bra och värt.
Huh??!

15 januari 2009. I livs levande livet blir piloten Chesley ”Sully” Sullenberger hjälte när han nödlandar ett passagerarflygplan på Hudson-floden i New York, bara minuter efter att planet startat från LaGuardia-flgplatsen. Kollision med fåglar håller på att ställa till en katastrof men Sullys handlingskraft och blixtsnabba beslut räddar 155 personer från tragedi. Omskrivet, omtalat och visst har du säkert läst om det. Eller kanske till och med sett det på någon amatörvideo på nätet. Klart som det gamla korvspadet att det förr eller senare skulle komma en film om det hele. Som nu. Av Eastwood. Med Hanks som Sully.

Vi får oss således den välbekanta storyn skildrat ur en lite annorlunda vinkel. Rullen tar sin början efter att nödlandning och evakuering är avklarad (men lugn, via otaliga flashbacks får vi naturligtvis hänga med på den korta och avbrutna resan), Sully är hjälte i media. Själv är han mest bekymrad över att inte ha hunnit pratat ordentligt med familjen hemma. Allt är dock icke frid och fröjd. Amerikanska haveriinspektionen utreder olyckan och motsvarigheten till vår Transportstyrelse (tungt pressade av diverse försäkringsbolag) vill ha svar på om Sully kanske ändå inte kunde ha vänt om och landat planet som vanligt istället för i vattnet. Nu förlorar ju flygbolaget massor med stålars gubevars.

Filmen växlar mellan utfrågningarna och hur Sully och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) hanterar de kommande dagarna. Eastwood håller det ganska stramt och sakligt. Inga överdrivna sliskigheter. En rak berättande linje som ändå framställer Sully som en hyvens man och framför allt lugn. Slår man i rullorna så framkommer att den riktige Sully var närvarande vid inspelningen och ”coachade” Tom Hanks hela vägen. Kuriosa: nödlandningen och evakueringen i filmen sker precis på vattendroppen på samma plats där den verkliga nödlandningen ägde rum och många ur räddningspersonalen är de verkliga personerna som hjälpte till.

sully-image-6

incoming

Flygscenerna i riktigt snygga och själva nödlandningen skulle kunna vara hämtat från en dokumentär på Discovery. Jag slås av hur lugnt och sakligt Sully och Skiles agerade när sekunderna verkligen stod på spel. Från allmänheten var det självklart inte någon tvekan om att Sully blev en hjälte som räddade alla liv, istället fokar Eastwood på det lilla ”gatlopp” som piloten tvingades igenom hos myndigheter och försäkringsbolag. Och självklart ger Eastwood honom upprättelse. Fattas bara annat.

Stabil film. Inte direkt överraskande. Inget som dröjer sig kvar i minnet. Ganska ospännande. Men en jäkligt proffsigt tillverkad film. Utförandet exemplariskt. Känns….realistisk. Hanks gör en…Hanks.
Och det räcker ju rätt långt bara det.

 

Aug 26 2016

Sommarklubben: Dragnet (1987)

dragnetKanske mer en kärleksfull än bra hyllning till den i USA omåttligt populära tv-serien från slutet av 60-talet.

Hursomhaver får vi här en ung Tom Hanks och en rätt slimmad Dan Aykroyd. Den senare är snuten Joe Friday som följer reglementet (och dess klädkoder!) till punkt och pricka. Hanks är den nye partnern Streebek som är lite mer…80-talsvild?

En orgie i 80-färger, musik (saxofonen och synthen!), lökig action och ansträngd komedi. En rätt fånig intrig som inbegriper dubbelspel, utpressningar och lite annat framvärkt från ett manusbord anno 1987. Inte det vassaste i lådan i dessa dagar…men likväl lite skönt underhållande som en relik från det härliga 80-talet.

Jag gillar ju framförallt Hanks tidiga rullar, när hans valpighet lyser igenom mer än hans pondus. Det här en typisk sådan. Aykroyd är enligt egen utsago ett stort fan av den gamla tv-serien och kanske är det då helt logiskt att han spelar den mest kände karaktären, Friday. Han har också (självklart) varit med och petat i manuset…som om man ska vara ärlig mest är en samling rätt underhållande scener staplade på varandra. Samspelet mellan Hanks och Aykroyd räddar dock upp det mesta. Kanske fanns tankar på en serie filmer om de här snutarna, men taskiga siffror i kassaböcker grusade de planerna. Vilket kanske var lika bra.

En stunds ganska underhållande fånerier blir det dock.
På köpet får man en geografisk rundtur i ett Los Angeles som osar av 80-tal, mode, musik och olika företeelser. Ett nostalgipiller.

80-talet i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 22 2016

Sommarklubben: The`Burbs (1989)

burbs_posterKanske är jag ganska ensam om att vara len i munnen mot dagens rulle. Well, so be it. Skitsamma.

Här alltså en film som kom..och försvann rätt snabbt.
Rönte inte större framgångar, vare sig på bio eller den gamla hederliga VHS-marknaden när det begav sig. Lite synd kan jag tycka dårå. Den icke helt okände regissören Joe Dante ville kanske få till en stunds komeditossigheter om livet i förorten och det här med mystiska grannar.

Ray (Tom Hanks) har bestämt sig för att ha lite semester. Frun Carol (Carrie Fisher) undrar 1) varför och 2) varför familjen inte kan åka iväg till traditionell stuga. Men nähä då, Ray ska semestra hemma på villagatan, klippa gräs, grilla, softa och dricka öl med grannen Art (Rick Ducommun). Ahh..fina dagar. Semesterlazy. Sitta på verandan och njuta av sommarkvällarna.

Fast sen var det ju det där med de nyinflyttade grannarna också. Som man aldrig ser. Som bor på kvarterets mest misskötta tomt. Vars hus det kommer konstiga ljud ifrån. Vilka är de egentligen? Eller..vad är de?
Ray och Art och den spattige stridis-grannen Rumsfield (Bruce Dern) har snart bildat ett eget litet förortskommando som ska ”lösa gåtan” med de konstiga grannarna. Och det går ju…sådär. Såklart.

Jaja, det är tramsigt, klyschigt och lättviktigt. Men det är också rätt trivsamt underhållande i all sin fånighet. Slapstick blandas friskt med skrönor om hemskheter i förorter. Många anser rullen rejält blek och tunn. Jag anser den vara en rätt skön sommarfilm. Dessutom, Tom Hanks i yngre upplaga. Liksom Carrie Fisher. Extra bonus också i form av 80-talsikonen Corey Feldman!
Men priset för bästa klant-roliga-roll går till grannen Art!

Grannsämja i sommarnatten.


summer-movie-fun-logo

 

Jan 18 2016

Bridge of Spies (2015)

21089290645_4b98138119_oEn ny Spielbergare minsann.
Som tar avstamp i verkliga händelser. BOATS-hysterin från 2015 håller i sig.

Frekventa besökare här på bloggen vet ju vid det här laget att herr regissör Steven Spielberg är en omtyckt sälle. Kan man säga att han är ett household name i den omtalade boken? Ja det kan man.

Här får Spielberg återigen chansen att visa upp varför han är en stabil och pålitlig historieberättare. Nu kommer en del att muttra att det minsann är samma gamla Hollywoodska stuk på dagens manus. Samma patriotiska smet inlindat i musikaliska stråkar och tillrättalagda kontrollpunkter i manuset. Jag säger: so what?
Vet man inte om detta när man börjar titta på en film som den här…tja få får man nog skylla sig själv. Spielberg har sin patenterade stil att berätta film på, ytligt eller inte…ingen kan dock hävda att mannen inte kan hantera mediet på bästa sätt för att skapa underhållning för de investerade miljonerna. Idag dessutom med ett manus som bla bär bröderna Ethan och Joel Coens signum. Bonus!

Året är 1957 och den ryske spionen Rudolf Abel har precis gripits i USA, en rättegång står för dörren och ”mannen på gatan” kräver dödsstraff för den hatade spionen. Det kalla kriget har väl aldrig personifierats bättre. Men även en gripen spion har rätt till ett försvar, om än skenbart sådant. Uncle Sam ”kräver” att försäkringsadvokaten James Donovan (Tom Hanks) tar sig an fallet…det handlar ju ändå bara om en formsak. Fallet är ju redan klappat och klart så att säga. Om det inte hade varit för Donovan då. Som plötsligt börjar fundera i både banor om mänskliga rättigheter och framtida smarta strategier i den alltmer eskalerande rivaliteten mellan öst och väst.

När så plötsligt den amerikanske piloten Francis G Powers skjuts ned över Sovjet i sitt spionplan U2, uppstår ett delikat förhandlingsläge där den listige Donovan kommer att spela huvudrollen i en utväxlingshistoria som innehåller det mesta man kan kräva av en kalla-kriget-thriller. Framför allt ett Berlin i början på 1960-talet komplett med checkpoints och den avskydda Muren som är under uppbyggnad.

Spielberg visar återigen att han är en historieberättare av yppersta klass. Just scenerna från Berlin andas historiens vingslag och realism. Jag har inga som helst problem med att dras med i den snåriga storyn. Donovan får bege sig både en och två gånger in i ett dystert Östberlin där förhandlingar med besvärliga ryssar väntar. Coen-brödernas manus bjuder dessutom både på iskall spänning och lite oväntad humor av bästa mörka märke.
Just att storyn har förmågan att vara vässad…trots att historieböckerna redan beskrivit händelserna och dess upplösningar mer än en gång genom åren….blir det både rafflande och nervigt. Eller beror det kanske mest på att Spielberg är så bra på att berätta med bilder, och därmed lurar sinnena till denna känsla?

bridge-of-spies-03_0

regn, gamla bilar…och gubbar i hatt!

Det är dialogdrivet värre, och dagens man Tom Hanks gör det förstås så stabilt som kan förväntas. Ännu ett samarbete med Spielberg således, och det känns som om gubbarna kan varandra vid det här laget. Teaterskådisen Mark Rylance gör spionen Abel till en man att fatta tycke för, där även Donovan tycks hitta en märklig form av vänskap med den ryske spionen…som får sitt klimax i filmens finalscener i ett vintrigt Berlin.

Det här en solid dramathriller. Kanske inte en av Spielbergs absolut bästa om man ska börja jämföra, men tillräckligt bra och så pass snyggt gjord i detaljer och känsla att jag inte har några som helst problem med de eventuella avstickare från verkligheten som gjorts här.

Gillar man Kalla-Kriget-intriger och dess snåriga turer är det här en ganska perfekt rulle.
Dessutom spotlight på en gubbe man verkligen inte hade nån koll på, och kanske än mer intressant är Donovans fortsatta liv EFTER händelserna i dagens rulle.
Men det går att läsa mer om på annat ställe på nätet. Förstås.

Tryggt stabil rulle från ett ess i filmskapande.
Hollywoodslisk eller ej.

Maj 8 2014

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

2017 – Blade Runner 2049

Hajpen som höll! Men jäklars vad nervös jag var för att det skulle bli pannkaka.
Magiskt bra uppföljare, som möjligen kommer att ställas bredvid originalet vad gäller hyllningar i framtiden.
Bubblare: Dunkirk, Wonder Woman

 

 

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Maj 6 2014

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Apr 26 2014

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

Jan 29 2014

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta
Dec 5 2013

Captain Phillips (2013)

Det är inte sådär jättemycket man kan lita på nuförtiden.
Vinna på tipset. Göra ett billigt och BRA fynd i någon affär. Snö till jul.
Alla osäkra kort i den vardagliga tillvaron.

I filmvärlden kan man absolut inte lita på nästan någonting. Förutom kanske Tom Hanks. Denne gemytlige skådis som uppenbarligen sällan (aldrig?) tycks sätta sitt namn under någon klemig och vattnig produkt. Johorå, säger kanske vissa av er. Mmm..är det min vurm för denne till synes hygglige skådisveteran i Hollywood som gör att jag tycker som jag gör?

Här är han ihopteamad med regissören Paul Greengrass, också en kuf jag gillar. Greengrass versioner av två av Bourne-filmerna samt den snärtiga Green Zone har alla gått hem i huset. Kanske är det hans lite dokumentära stil? Och känslan att han uppenbarligen nästan alltid kör med handhållen kamera för att veva upp tempot? Kan så vara.

Här handlar det om en BOATS (herregud!) om fartygskaptenen Richard Phillips som i april 2009 råkade ut för piratöverfall utanför Somalias kust (läs mer om det här).
Fraktfartyget Maersk Alabama fick påhälsning av fyra beväpnade pirater som var ute efter lösensummor och rikedom. Dramatiska händelser och dygn fick sin upplösning först ett par dagar senare tack vare hjälp från den amerikanska marinen och ett SEAL-team.
Hur gör man nu en film om detta? Och kanske….varför?

Tja, svaret på det sista finns möjligen att hitta i just regissör Greengrass hantering av storyn. Och kanske Hanks förmåga att måla upp en realistisk huvudrollsgubbe. Filmen har rönt ganska stora framgångar runt vårt jordklot, även om en viss fadd eftersmak har poppat upp då det talas om att kapten Phillips inte alls var så rättrådig och modig som kanske Hanks version just är i filmen. Men vi skiter i det för en stund och koncentrerar oss på filmen istället.

Som är till sin absoluta fördel i den första hälften.
Hanks känns trovärdig och naturlig, miljöerna autentiska och hela filmen har något av en klinisk dokumentärkänsla över sig. Kanske tack vare Greengrass som håller både Hanks kapten och hans besättning rätt kort. Hanks känns både ganska lågmäld och lite anonym. Kanske till och med lite otrevligt bister i tonen till mannarna. En dag på jobbet byts dock snabbt till viss dramatik när mystiska båtar närmar sig. Här börjar också filmen på allvar, och trots att man egentligen redan känner till hela historien från början till slut, blir det ganska spännande att se på. Ett gott betyg till manuset och sättet att spjälka upp filmen.

Hankan har vissa problem att övertyga sin motpart

När väl myndigheterna kopplas in övergår rullen mer i en ordinär technothriller med dramatiska inslag. Det är flottans gubbar framför blippbloppande dataskärmar, snabba order på tekniklingo. När också SEAL-snubbarna dyker upp vet man att allt liksom är hemma. Eller vaddå, det visste man ju redan när rullen började. Men ändå. Den ”osäkerhetsdramatik” som Greengrass och co lyckades förmedla under första hälften av filmen byts istället ut till sekunddramatik enlig Lex Hollywood. Här vet regissören precis hur man bygger upp till det berömda klimaxet. Som tittare vet jag precis vad som kommer hända. Intresset ligger möjligen i att försöka gissa NÄR den sekunden kommer.

Kan inte klandra Tom Hanks för sitt val av roll. Än en gång visar han att han tycks kunna hoppa in i vilken situation som helst och mer eller mindre dominera. För det handlar ju om honom mest hela tiden såklart. Det finns ett par intensiva ögonblick i storyn när Hanks faktiskt lyckas förmedla den skräck och desperation som kapten Phillips upplever när han inte riktigt vet om han kommer levande ur den här historien. Annars är jag nog mest imponerad över skådisen Barkhad Abdi som gör piraternas ledare. Snacka om karisma! Dessutom lyckas Abdi faktiskt förmedla en sorts mänsklig bild av just de somaliska piraternas egna bakgrunder och förhållanden. Smart av Greengrass också att foka några sekunder på det.

Captain Phillips känns väl inte som någon outstanding rulle kanske. Inte någon hjälteinsats att egentligen skriva hem om. Kanske Hollywood lutade sig mer mot det faktum att överfallet på Maersk Alabama var första gången på 200 år som ett amerikanskt fartyg kapats någonstans på världshaven…?
Just idag går det dock att lita på att Hanks återigen är stabil och att rullen ändå är detsamma. Dramat broderas ut fint även om utgången känns larvigt given.
Greengrass sätt att förmedla historien skyler förtjänstfullt över ganska mycket av skönhetsfläckarna…och engagerar till slutet.
Värd en titt helt klart.