Joe Dante. Kommer ni ihåg honom!?
En regissörsrelik från förr. Typ. Ansvarig för charmiga Gremlins 1984. Eller smått otrevliga The Howling 1981, apropå rysligheter. Sen har det nog varit mer Hollywoods bakgårdar för Dante. En stabil ström av tv-jobb tycks dock ha hållit honom i farten sedan det begav sig…och vips sitter han här nu i registolen för den här indie-rysligheten.

Som idag sportar den hårt prövade Max (Anton Yelchin, RIP) och charmiga Alexandra Daddario. OCH, framför allt underbart bitchiga Ashley Greene som bossig flickvän åt Max. Här har han inte mycket att säga till om. När Evelyn (Greene) säger nåt..så blir det så. vad än Max tycker och tänker. Som den snälle pojkvän han nu är, biter han ihop och går varje dag till sitt jobb i den lilla horror-shopen där han är nån slags föreståndare bland alla masker, fejkblod och gamla sköna videorullar med skräckisar. Dessutom har han ju också precis träffat den goa och trevliga Olivia (Daddario) borta i glasskiosken. Jädrans helylletrevlig tjej det! Som har precis samma smak som Max. Om allt! Tänk om han hade varit ihop med henne istället!

Ödet, som så många gånger annars i halvtramsiga storys som denna, kommer snart att spela Max i händerna när Evelyn plötsligt en dag helt sonika blir totalmanglad till döds av en buss på gatan! (nix, ingen spoiler!!). Hemskt förstås, men samtidigt har Max plötsligt sin utväg till ett friare och roligare (?) liv. Sorgen är dock av naturliga skäl inte leka med, men kanske det kan bli lite bättre när han plötsligt springer på Olivia igen..?
För att i nästa andetag få besök av Evelyn!! WTF?!?! Övernaturligheter kickar in och Evelyn is back from the dead! Som en tvättäkta zombie. Dock med klar hjärnaktivitet och fast besluten om att behålla Max som pojkvän forever and ever and eveeer. Så, vore det inte lika bra om hon helt sonika åt lite av Max så att han också kan bli en odöd?? Då får de ju en hel evighet tillsammans!

”för mycket rött på läpparna älskling..?”

Låter det jönsigt? Tramsigt? Larvigt? Tja, lite är det ju så förstås. Detta är såklart inget du sätter kvällsmackan i halsen av skräck inför. Istället är det lite lagom…småputtrigt då och då. Bäst är ju Yelchin som den snälle Max som inte vill göra någon ledsen. Inte ens (till en början) den odöda Evelyn när hon ser ut som värst! För just det, trots att Evelyn återvänt från graven..fortsätter hennes kropp att sakta förruttna (no kisses today dear..)
Regi-Dante jobbar ändå på ganska ok med den här svarta horror-komedin. Våldet blir gorigt när det behövs, och de små effekter som finns funkar finemangs.

Egentligen är det lite kantboll på om dagens hittepå kanske passar in  i temat…om man ska gradera efter devisen ”rysligheter”, men hardcore-fansen får muttra på…vi måste ha med lite av allt. Tycker jag.

Svart humor, lite blodigt, lite förruttnelse, en svartsjuk död ex-flickvän som inte är att leka med när hon får span på den charmiga kemin mellan Yelchin och Daddario. Ojoj. Bäddat för trubbel i den här ändå stundtals underhållande bagatellen.
Men såklart, Dante är ganska långt från rysligheterna i den gamla goa The Howling!
Times they are changing…

ev. Halloween-faktor:
Godkänd. Max jobbar i den lilla horror-shopen och självaste Halloween närmar sig i filmen. Lite pumpor och annat som påminner om partykvällen syns till då och då.
Extraplus också för att man i filmen har Halloween-nattbio på kyrkogården där Night of the Living Dead visas. Stämningsfullt!