Miss Sloane (2016)

I The House of Flmr heter en av husgudarna Aaron Sorkin. Det här är inte en Sorkin-produkt på något vis, men jäklar vad nära det kommer!

Älskar de här snabbpratande, smarta och snurriga dialogrullarna! Det är”walk-and talk” på sitt bästa humör. Smutsigt politiskt ränkspel i Washington på programmet igen. Elisabeth Sloane (Jessica Chastain) är den tuffaste, hårdaste och iskallaste lobbyist som någon gått i ett par högklackade skor. Det finns ingen som kan mäta sig med hennes iskalla och beräknande strategi. Hon gör jobbet, kosta vad det kosta vill. Ända tills hon ställs inför uppgiften att bistå den amerikanska vapenindustrin med att locka fler kvinnor att köpa vapen. Då drar hon. Det finns uppenbarligen en gräns. Istället börjar hon hos en konkurrerade konsultfirma som jobbar MOT den nya motionen om vapentillgång. Att säga att kampen blir ädel, ärlig och renhårig är bara löjligt. Handskarna av och en grisig batalj börjar, som i nämnde Sorkins bästa manusdagar! Hela storyn är lagom twistad och bygger upp för det formidabla slutet som sätter pricken över i:et. Trovärdigt fullt ut? Kanske inte, men skit i det. Så pass långt in i storyn sitter jag bara där och njuter!

Regi av rutinerade John Madden (Shakespeare in love) som har koll på scener och tempo. Vänta er inga puttinutscener från politiker och lobbyister i natursköna miljöer utanför kontoren. Här fokas allt på stenhård dialog, konferensrum, tv-studior och senatsutskott. Jessica Chastain är magnifik i rollen som Elisabeth. Hon bär hela rullen på sina axlar. En iskall donna, men som också har fått betala ett högt pris för sin yrkeskarriär. Sam Waterston, Mark Strong och John Lithgow finns också med. Pålitliga gubbs. Men de hamnar hela tiden i bakvattnet när Chastain spelar skjortan av dem.

Detta är kalasgod dialogdrama av bästa märke. Synd och skam dock att den inte gick bättre på biograferna. Försvann nästan helt under radarn.
Detta är, för att låna ett uttryck av en kollega i podcastbranschen, ”Mumma för Måns”!

 

Vi jiddrar mer om denna rulle i det mustiga #104 av SoF-podden! Lyssna gärna!

Annonser

The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Sommarklubben: Cliffhanger (1993)

Cliffhanger_posterSylvester Stallone i kortbraller och t-shirt bland snöiga bergstoppar!
Vilken grej!

På bio kommer jag ihåg att vi ooaaa:de och aaaaa:de inför alla de SPEKTAKULÄRA actionsekvenserna på hög höjd som den gode finnen Renny Harlin bjussade på!
Detta var spännande, ovisst och actiontempo med en liten fläkt av gårdagens 80-tal!
Mycket muntert!

Filmen har sedan dess skådats ett antal gånger, alltid en humörhöjare!
Efter denna senaste återtitt kan jag i ärlighetens namn erkänna att tidens tand nött ordentligt, och i vissa lägen är förstås rullen lite hopplöst klyschig.
MEN, likväl är det en rackarns fin underhållare i actionfacket. Tillverkad under en period då Harlin uppenbarligen var mannen på allas läppar i Hollywood. En rejäl sommarblockbuster med andra ord! Trots den ständiga (nästan) närvaron av snö i filmen.

Och Harlin kunde sina saker. Stallone otroligt fyrkantig i sitt skådespelande, men skit i det. När han hänger och dinglar i luften mellan bergstopparna är det lite mysspänning ändå.
Filmen är förstås bäst i sina renodlade actionsekvenser.
Plus en för jäkla härlig John Lithgow som badass!

En gång hade jag en 4 på denna upplevelse. Nu nöjer jag mig med en stark och stabil 3.
Plus en komfortabel plats i årets sommarklubb!
Perfekt rulle att avsluta en varm sommardag med! Lite snö framåt natten!

Frostskador (?) i sommarnatten.

The Homesman (2014)

homesmanGamle prärievargen Tommy Lee Jones har själv petat i manuset och står för regin när roman om drama i westernmiljö ska överföras till film.

TLJ är ju ingen direkt nybörjare framför kameran, och har även fuskat lite tidigare som regissör. Här får han sätta fokus på duktiga Hilary Swank som med sitt karaktäristiska utseende får dra förstalasset som väderbiten ensamstående kvinna ute på prärien i 1800-talets Nebraska. Mary Bee Cuddy (Swank) vill inget hellre än att gifta sig med en rekorderlig man och skapa sig en stabil framtid med (kanske) lite barn i huset. Dessvärre har hon svårt på friarfronten då de flesta tycker hon är för bossig. Inte alls som kvinnor ”borde” uppföra sig.

Kanske är det därför det blir just hon som blir ansvarig för att se till att tre unga kvinnor som fullständigt tappat det i den bistra verkligheten transporteras den långa vägen via vagn och häst till Iowa, där de ska tas omhand av ”folk som förstår sig på galningar”. Mary Bee behöver dock en sidekick/kusk/beväpnad eskort och in på banan med skojaren och slarvern George Briggs (TLJ själv). Mot diger betalning lovar han att eskortera Mary Bee och de stackars kvinnorna på den långa och förmodade besvärliga resan.

hilary

Mary Bee funderar på om det var så smart att ge sig iväg…

Javisst, det finns ju inget obekant i den här historien. Opålitlig filur visar sig ha ett gott hjärta. Den karga och kantiga kvinnan som egentligen drömmer om en stark famn och en trygg man att luta sig mot. Men filmen håller sig ändå för god för att dras ned i det värsta klyschiga träsket. Inte minst tack vare REGISSÖREN Jones, som vet hur hantera slow cooking stories i westernmiljö. Det är mer drama än western om man säger så. Tonvikten ligger på samspelet mellan TLJ och Swank (som kanske gör sin bästa roll på bra många år här!). Övriga skådisar som skymtar förbi är bla Miranda Otto, Tim Blake Nelson, John Lithgow, James Spader, svenske David Dencik (!), William Fichtner, Hailee Steinfeld och Meryl Streep. Vilken cast! Javisst, men det är ändå TLJ och Swank som står för den största grannlåten.

Melankoliskt berättat drama som inte drar sig för att bjuda på ett och annat oväntat inslag…..och en REJÄL turner i berättelsen efter drygt halva rullen! Bara det i sig värt en extra stjärna i betyget för avdelningen ”blixt från klar himmel”…typ.

The Homesman berättar inget man inte redan visste från den här kategorin. Men oerhört snyggt foto och två utsökta skådisar i ganska udda drama ändå…. gör att det såklart måste bli ett stabilt BRA betyg som belöning.

This Is 40 (2012)

Fyrtio. Anmärkningsvärt tecken i åldrandet eller?
Då man ska ha hunnit med det ”man ska”? Härifrån är det liksom bara att köra på i det nu utstakade facket? Villa, Volvo, Voffe och hela kittet? Nja.

Tillhör de som passerat denna sifferkombo i prästbetyget (okej det var ett tag sen). Kändes det nåt speciellt? Kommer jag ihåg nåt? Blev jag aspackad på min egen fest? Icke alls, då omständigheter gjorde att det där med superduperfest uteblev. Vilket gjorde att kalaset (för det var ett litet iaf) egentligen kändes som vilket som helst. Och kom igen, att fylla 40 är ändå rätt vanligt. Hos mig ingen som helst förändring i sinnet, vare sig före eller efter. Det där med 40-årskris har aldrig varit ett begrepp hos mig. Man är väl inte äldre än hjärtat och fantasin säger. Eller?

Regissören Judd Apatow har också vissa tankar om det här med 40 och den gyllene (?) medelåldern. Hans ofta rätt träffsäkra humor om vissa företeelser i livet ska inte underskattas (The 40 Year Old Virgin, På Smällen). Och så med lite lagom rå underlivshumor.
Här låter han gifta paret Pete och Debbie (som skymtade förbi i just På Smällen) båda stå i begrepp att inträda i 40-årslandet, och de rustar inför den stora (?) förändringen i livet. Eller, är det så stor förändring? Det är två döttrar som mest är i luven på varandra, ett möjligen för stort hus, pengar som saknas i hushållet…de ständigt återkommande tankarna på drömmarna (?) som aldrig förverkligades. Debbie och Pete tjafsar, älskar och verkar plötsligt allmänt osäkra på hur de ska bete sig när ålderssiffrorna ändras med två tecken istället för ett. Ett sorts fasande inför vad som komma skall kanske. Extra kul när ordet Viagra avhandlas i badrummet… (”I don’t want a turbo penis. I like your medium soft one!!”).

Ok, det är lite igenkännande. Man så att säga kan kosta på sig ett par extra leenden, och varför inte något mindre asflabb, då och då. Apatow´s manus pinpointar en och annan situation som inte helt otänkbar. Framför allt ställer han frågan; nu när man levt så länge med varandra, och nött på varandra, finns det något kvar att upptäcka hos den andre? Har det gått så långt att inte ens ett toabesök är inom den privata sfären längre? Kanske inte så fantasifullt av ett manus, jag vet. Men ändå.

Jag gillar att Apatows filmer ofta går lite utanför de normalkategoriserade rullarna. Att det blir lite mer ruffigt, lite mer råare. Går man inte över den där gränsen för ofta kan det rentav bli riktigt lyckat för det mesta. Här har vi en familj som inte är helt i balans kan man lugnt säga. Pete (Paul Rudd) dras med oro för sitt egna företag, ett litet skivbolag, som dras med katastrofalt dåliga siffror. Debbie (Leslie Mann) å sin sida får stereotypiskt nog mer noja än sin man över det här med att bli 40. Kravet på hälsosamhet och snygghet och framgång tar sig då och då ganska roliga uttryck i en och annan komisk scen.

Antar att själva kärnfrågan i dagens film handlar om hur man förhåller sig till livet när man hamnat mitt i det? Och hur man hanterar de kriser och tvivel som uppstår när man upptäcker att man kanske inte alls riktigt är där man vill vara. Där ger jag Apatow viss cred för att han på ett ganska icke-sötsliskigt-Hollywoodskt sätt ändå tar upp de här frågorna. Problemet som han möjligen har, är istället att han vill berätta så mycket…att det liksom blir lite långdraget. Som att så mycket klyschor, och för all del realistiska problem, måste tryckas in på två timmar. Mittenpartiet saggar märkbart, och slutet blir på tok för rumphugget och lite snopet.
Kanske Apatow kände att han fått fram det han ville säga?

Rudd trodde för ett ögonblick att det var HANS familj!

Om skådisarna finns inte mycket att säga. Paul Rudd är alltid sevärd och hans Pete blir precis så instabil och lite skraj som regissören antagligen avsett. Leslie Mann är till vardags gift med Apatow och kanske känns det helt naturligt för henne att spela mot Rudd´s figur, då det talas om att Apatow baserat hela filmförhållandet på sitt eget verkliga med Mann. Hoppsan.
Och som om detta inte vore nog så är det Mann´s och Apatow´s riktiga döttrar som spelar just döttrarna i familjen! Så kan det gå. I övrigt flimrar John Lithgow, Albert Brooks, Jason Segel, Megan Fox, Graham Parker (!) och Ryan Adams (!!) förbi. Missa heller inte UNDERBARA Melissa McCarthy i miniroll som försmådd mamma i skolan! Speciellt under eftertexterna går hon loss helt hysteriskt i ett av de roligaste klippen jag någonsin sett. Kanske det bästa i hela filmen?

This Is 40 träffar ganska ok i humorn med sina betraktelser. Positivt på sätt att regissören inte sockrar det så där jättemycket. Dessutom lite råare och mer provocerande än andra rullar i samma genre. Det mindre bra är att Apatow har en alldeles för lång film att hantera och verkar inte kunna komma till ett naturligt slut. Återbesök hos Pete och Debbie när det är dags för 50?
Slutet lämnar ju en glasklar öppning.

Enhanced by Zemanta

Rise of the Planet of the Apes (2011)

Har i Sverige begåvats med det vitsiga namnet “Apornas Planet: (r)Evolution”, och skall alltså ses som en sorts prequel till den första delen i den gamla klassiska filmserien.

Sålunda ignorerar den här historien de orsaker och händelser som redan tagits upp i de gamla filmerna (och de har vi ju redan avhandlat här i bloggen), likaså ger den blanka fan i att Tim Burton´s nyinspelning från 2001 ens existerar och skapar en helt egen plattform att utgå ifrån.

Och det gör den väl helt rätt i.
Will Rodman (James Franco) är en hängiven forskare i en inte alltför avlägsen framtid som envist försöker hitta ett botmedel mot fruktade hjärnförstörande sjukdomar som tex Parkinsons och Alzheimers. Via försök på schimpanser kommer han och kollegorna något på spåren som kan hindra sjukdomarnas förlopp, men lagom till det ska slås på stora trumman inträffar en olycka som lägger hela projektet på is. Will får av bara farten en liten schimpansunge; Caesar, med sig hem och upptäcker snart att den lille krabaten besitter oanad intelligens, en följd av de medicinska tester som hans mamma utsatts för. Åren går och Ceasars smarthet ökar lavinartat, vilket snart ska komma att ställa till besvär för alla inblandade. Will tvingas lämna ifrån sig Caesar som hamnar på en synnerligen ogästvänlig institution tillsammans med ett antal andra schimpanser där de behandlas illa och respektlöst, vilket får Caesar att börja skapa sin lilla revolt i hemlighet.

Som ”domedagsfilm” över hur galet det som vanligt går när människan leker Gud fungerar den helt ok. Tonvikten läggs på Caesar´s utveckling och hans insikt vem han är och håller på att bli. Will blir sålunda efterhand förpassad till att spela andrafiolen i Franco´s skepnad, något som också gör att han blir rätt blek och opersonlig i den rollen (vilket vissa säkerligen inte har något emot med tanke på alla åsikter som finns om denne skådis). Hursomhelst är det möjligen ett ödets ironi att Will samtidigt som han lyckats göra aporna smartare också oavsiktligt skapat en bieffekt som är förödande för människan när det gäller den nya medicinen.

Trots att vi alltså rör oss i ett filmhistoriekoncept som möjligen förpliktar både åt ena och andra hållet, står filmen rätt mycket på egna ben. Man behöver antagligen inte alls ha sett de andra filmerna för att förstå den här bättre. Manuset tar inga onödiga omvägar, glider långsamt från att ha haft fokuset på människorna och forskningen över till att följa Caesar och dennes utveckling till en individ som kommer att påverka hela framtiden och nå sin kulmen när det är dags för Charlton Heston´s  rymdskepp att så småningom krascha långt in i framtiden (håll utkik efter just det rymdskeppet i nyhetsrapporteringen i filmens bakgrund!)

Sällan spännande men dramatisk och inte  så hemskt over-the-top vad gäller känsloutspelen i historien. Vi förstår att det finns ett starkt band mellan Will och Caesar, som försvagas alltmer ju mer Caesar inser att de han älskar mer eller mindre tvingas vända honom ryggen vilket får Caesar att sätta sina artfränder i första rummet. Regissören Rupert Wyatt jobbar med säkra kort vad gäller effekterna och cgi-framställning av apor, sålunda in på banan med Andy Serkis, som ser till att det är toppklass i det framförandet och med ganska lätta medel styrs vår medkänsla över till de illa behandlade aporna ju längre historien rullar på. Andra roller som skymtar förbi är alltid sevärde John Lithgow, buttre  Brian Cox och anmärkningsvärt bleka Frieda Pinto som Will´s kärleksintresse.

Rise of the Planet of the Apes är effektiv och bra gjord, satsar inte allt krut på överdådiga effekter men stilar till det där de finns (finalen är maffig). Godheten i människans val att förändra framtiden till det bättre kan inte klandras, men den olycksbådande atmosfär som smyger sig på ju mer det går åt skogen är förtjusande obehaglig och fungerar kanske  som en sorts symbolisk varning att gudslekande inte görs ostraffat. Bättre än väntat och som reboot i filmserien helt okej.