Etikettarkiv: J.K. Simmons

Sep 19 2017

#rewatch: The Ladykillers (2004)

Inte originalet från -55. Här är det bröderna Coens mer märkliga take på storyn om rånarligan som huserar i källaren hos en äldre dam, för att därifrån gräva sig fram till rikedom och lycka.
Handlingen här förlagd till amerikanska södern där den bastanta och bestämda Mrs Munson (Irma P. Hall) får besök av vältalige och märklige G.H. Dorr (Tom Hanks) vilken vill hyra både ett rum och framför allt låna källaren för att där ”spela och öva musik” med sina minst sagt knasbollar till medbrottslingar. I själva verket ska ju skurkligan gräva en tunnel fram till det kasino som ligger inte långt från Mrs Munsons hus.

Upplagt för svart humor, stundtals slapstick och ett dialogflöde värt filmbröderna Coen. Det mesta, inte allt, de gör brukar gå hem hos en annan. Coens har behållit ramstoryn, men därifrån fyllt på med egna detaljer och vinklingar på berättelsen. Givetvis trycker de in lite av sitt varumärke, den svarta humorn, gärna lite akward och bakvänd. I detaljerna hittas mycket av det goda. Hanks släpper loss rejält och tar sin ”professor” nästan till löjets skimmer. Men bara nästan. Fastän det är rejält överdrivet och lite lökigt i många scener…flyger det. Till och med i de mer slapstickartade scenerna. När jag såg filmen första gången var jag inte alls lika charmad som jag är nu. Har jag blivit mer insatt i Coens svarta humorvärld?

Hanks och den formidabla Hall (”no hippety-hop music in my house!!”) backas i rollistan av namn som J.K. Simmons, Marlon Wayans, Ryan Hurst (Opie från Sons of Anarchy!). Största humorn ligger i Hanks vältalige professor, världsmästare i att komma på lögner..och Halls misstänksamhet mot vad som egentligen försiggår i hennes källare. Som vanligt bakar The Coens in en svart sensmoral att brott i slutänden aldrig lönar sig. Tänk efter, har du någonsin sett en Coen-rulle som slutar rejält lyckligt…?

Och när såg man senast en sådan förnöjsam take på sjukdomen IBS?

Maj 2 2017

Patriots Day (2016)

Har regissören Peter Berg hittat sin nisch?
Efter 3 rullar som alla baserar sig på verkliga händelser, och dessutom sätter den amerikanska patriotismen i förarsätet, är det synnerligen nära till hands att malla in honom i detta fack.

Dagens rulle är dessutom kanske den svulstigaste och mest känslospelande av dem alla. I april 2013 inträffar den ökända bombningen av Boston, mitt under det klassiska maratonloppet. En världshändelse såklart, men också en attack på staden Boston. De flesta av oss vet ju såklart hur det gick i jakten på förövarna och att Boston dessutom reste sig efter attacken. Här kommer nu Berg´s version av det hela.
Naturligtvis ÄR det tacksamt filmstoff att berätta ur dramaturgisk synvinkel. Fattas bara annat.

Men, är det intressant för någon annan än möjligen de som var där, eller bor i Boston? Intressant och intressant…jag skriver hellre att Berg tar chansen att visa hur en hel stad faktiskt slöt upp runt sina myndigheter, främst polisen och FBI. Hur en katastrof uppenbarligen kunde hanteras på ett bra sätt. Du som tittar på rullen, eller läser den här texten, kan vara hur spyfärdig som helst på flaggviftande och patriotism the american way…men du skojar inte bort att Berg är synnerligen effektiv som berättare och mixar känslomässiga scener med spännande drama. För, trots att vi på förhand vet utgången på det hele…blir det satans spännande när Bostonpolisen och FBI stänger ned hela Boston i jakten på gärningsmännen. Tusan, Berg slänger till och med in en hederlig gammal shootout! Som påminner om den i Heat! Och som dessutom är alldeles sann och återgiven på ett (enligt uppgift) autentiskt sätt.

dagen börjar i sportens fredliga tecken

Till sin hjälp har Berg (som vanligt) Mark Wahlberg. Tredje gången gillt, och trots att Marky nog aldrig kommer att dra hem en Oscar…har han förmågan att trolla fram sådana där vardagsgubbar som det är lätt att gilla. Här som polismannen Tommy Saunders (enligt uppgift den ende i storyn som faktiskt är påhittad!). Övriga biroller sportar också upp det tunga gardet i form av ess som Kevin Bacon, John Goodman, J.K. Simmons och Michelle Monaghan.

En blytung mix av snygg dramaturgi, bra musik, snygga bilder på Boston (med autentiska klipp från den ödesdigra dagen obehagligt bra inklippta), hängivna skådisar..och framför allt bra berättande av en story som möjligen på förhand skulle kunna ha känts spekulativ och profiterande på den tragedi som utspelades där och då på gatorna…men som istället blir ett uttryck för både ilska, realistisk patriotism och en trovärdig styrka hos alla inblandade. En patriotisk rulle. Javisst. Men en rulle med fog för det..och som lyckas sätta fokus på det som alla kan ta till sig. Är detta bland Bergs bästa rullar? Troligen.

Trots den amerikanska vinkeln en film som i dagens världsklimat kanske berör alla.
På ett eller annat sätt.

Apr 10 2017

The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Feb 20 2015

Whiplash (2014)

I Fame-världen fick man betala med ”blod, svett och tårar” om man ville komma nånstans. Och så kunde man ju alltid gå till de förstående lärarna som i parti och minut hade visdomsord att strö omkring sig. Den amerikanska drömmen var alltid lite extra sockersötad hos Miss Grant, Mr Shorofsky och allt vad de hette på musikskolan i New York (du kan väl din Fame!?!)

Här är det andra bullar. Tillvaron anno 2014 kräver att man lägger till Smärta och Besatthet i receptet ovan. Varför inte krydda med en aning Fanatism också? Unge Andrew (Miles Teller) har bestämt sig för att bli sin tids Buddy Rich, en batterist, en skinnplågare, utan dess like. Helt enkelt bäst i världen på jazztrummor, Hur blir man det? Jo, genom att TRUMMA som om det inte fanns en morgondag. Öva, öva, öva. På det fiktiva (?) musikkonservatoriet Shaffer i New York får han gott om tillfälle att göra just detta. Samt försöka ta chansen att komma med i den legendariske musikmentorn Fletchers proffsiga skoljazzorkester (känn på det gamla ordet!). En fjäder i hatten för den som finner nåd inför Fletchers kritiska öra.

När så chansen kommer gäller det att förvalta sitt pund ordentligt. Fletcher (J.K. Simmons) är nämligen inte vilken lyhörd average musikprofessor som helst. Snarare en bängskalle, en mobbare, en taskig jävel som kräver ALLT av sin adept. Och inte ens det räcker! Uttrycket ”bra jobbat” finns inte i Fletchers värld! Vilken galning! Och vilket skådespel av ständige birollsinnehavaren Simmons! Är detta hans biljett in i finrummet? Jag hoppas. God sparring kommer från Miles Teller som ger besattheten att vilja bäst ett nytt ansikte. Teller tar sig genom värsta klyschorna och blir en person att känna med och för…OCH… emot! Utan att tveka tycks han beredd att offra privatliv, kärlek och relation till familj för att finna nåd hos den despotiske Simmons, och framför allt nå fram till sitt mål.

Det trummas utav helvete i denna film, och nånstans känns det som att det inte är av en slump just trummor som gäller. Kraften, ursinnet, detaljerna i konsten att traktera detta instrument….det löper så rätt i linje med vad som utspelas i sinnet mellan Fletcher och Andrew. Det finns drösvis av lysande scener här mest hela tiden. Sättet Fletcher domderar sitt jazzband genom att bara röra ett finger, en hand, höja en arm…helvete…bara spänna blicken i en stackars elev. Maffigt! Skådespeleri på hög nivå!

jazz-diktatorn talar om var trumpinnarna lämpligen kan stoppas

Att Fletcher är en tok, kanske en psykopat, känns plötsligt allt klarare. I hans värld finns inga normala, kännande, individer. Bara kalla, hårda, perfektionister…? Ändå finns en fin scen med Fletcher på en liten jazzklubb där han sitter bakom ett piano och leker, smeker, fram ett lugn med milda toner. Perfekt fångat av en till synes timid Simmons där och då. Är Andrew villig att gå hela vägen? Och är det värt smärtan? Som kommer på ett antal obehagliga sätt ju mer Andrew är villig att offra sig.

Om Fletcher är filmens ”Yoda-gone-bad” blir Andrew dess twistade ” Luke”. En ung man vi känner för, lider med när det skiter sig. Han vill ju bara spela the drums för bövelen! Och få må bra när han jagar sin dröm. En jakt som förr eller senare kanske också kommer att leda honom in på den mörka väg Fletcher tycks förespråka. Har de två mer gemensamt än vi ser?

Filmens sista typ tjugo minuter är fantastiska. Jag sitter knäpptyst, mitt sinne på helspänn, jag följer varenda liten detalj som händer. Det är jobbigt och andlöst spännande. Ja precis, SPÄNNANDE!! En sorts duell mellan en sinister Fletcher som spelar ut sitt sista kort och en Andrew som tänker övervinna sin fruktan.
Att se en kille plåga ett trumset! Värt hela speltiden! Yaj!

Manusmannen och regissören Damien Chazelle ger mig något jag tar in och processar i mina sinnen.
En upplevelse, en galen berättelse, en lysande berättelse! En film jag kan gå tillbaka och tänka på med jämna mellanrum. OCH, konstaterar samtidigt att jazzmusik i storbandsform kan vara för jäkla gött att lyssna på! Stämning!

Jisses vilket drama! Se omedelbart om du missat! Synnerligen bra skit detta!!