The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Whiplash (2014)

I Fame-världen fick man betala med ”blod, svett och tårar” om man ville komma nånstans. Och så kunde man ju alltid gå till de förstående lärarna som i parti och minut hade visdomsord att strö omkring sig. Den amerikanska drömmen var alltid lite extra sockersötad hos Miss Grant, Mr Shorofsky och allt vad de hette på musikskolan i New York (du kan väl din Fame!?!)

Här är det andra bullar. Tillvaron anno 2014 kräver att man lägger till Smärta och Besatthet i receptet ovan. Varför inte krydda med en aning Fanatism också? Unge Andrew (Miles Teller) har bestämt sig för att bli sin tids Buddy Rich, en batterist, en skinnplågare, utan dess like. Helt enkelt bäst i världen på jazztrummor, Hur blir man det? Jo, genom att TRUMMA som om det inte fanns en morgondag. Öva, öva, öva. På det fiktiva (?) musikkonservatoriet Shaffer i New York får han gott om tillfälle att göra just detta. Samt försöka ta chansen att komma med i den legendariske musikmentorn Fletchers proffsiga skoljazzorkester (känn på det gamla ordet!). En fjäder i hatten för den som finner nåd inför Fletchers kritiska öra.

När så chansen kommer gäller det att förvalta sitt pund ordentligt. Fletcher (J.K. Simmons) är nämligen inte vilken lyhörd average musikprofessor som helst. Snarare en bängskalle, en mobbare, en taskig jävel som kräver ALLT av sin adept. Och inte ens det räcker! Uttrycket ”bra jobbat” finns inte i Fletchers värld! Vilken galning! Och vilket skådespel av ständige birollsinnehavaren Simmons! Är detta hans biljett in i finrummet? Jag hoppas. God sparring kommer från Miles Teller som ger besattheten att vilja bäst ett nytt ansikte. Teller tar sig genom värsta klyschorna och blir en person att känna med och för…OCH… emot! Utan att tveka tycks han beredd att offra privatliv, kärlek och relation till familj för att finna nåd hos den despotiske Simmons, och framför allt nå fram till sitt mål.

Det trummas utav helvete i denna film, och nånstans känns det som att det inte är av en slump just trummor som gäller. Kraften, ursinnet, detaljerna i konsten att traktera detta instrument….det löper så rätt i linje med vad som utspelas i sinnet mellan Fletcher och Andrew. Det finns drösvis av lysande scener här mest hela tiden. Sättet Fletcher domderar sitt jazzband genom att bara röra ett finger, en hand, höja en arm…helvete…bara spänna blicken i en stackars elev. Maffigt! Skådespeleri på hög nivå!

jazz-diktatorn talar om var trumpinnarna lämpligen kan stoppas

Att Fletcher är en tok, kanske en psykopat, känns plötsligt allt klarare. I hans värld finns inga normala, kännande, individer. Bara kalla, hårda, perfektionister…? Ändå finns en fin scen med Fletcher på en liten jazzklubb där han sitter bakom ett piano och leker, smeker, fram ett lugn med milda toner. Perfekt fångat av en till synes timid Simmons där och då. Är Andrew villig att gå hela vägen? Och är det värt smärtan? Som kommer på ett antal obehagliga sätt ju mer Andrew är villig att offra sig.

Om Fletcher är filmens ”Yoda-gone-bad” blir Andrew dess twistade ” Luke”. En ung man vi känner för, lider med när det skiter sig. Han vill ju bara spela the drums för bövelen! Och få må bra när han jagar sin dröm. En jakt som förr eller senare kanske också kommer att leda honom in på den mörka väg Fletcher tycks förespråka. Har de två mer gemensamt än vi ser?

Filmens sista typ tjugo minuter är fantastiska. Jag sitter knäpptyst, mitt sinne på helspänn, jag följer varenda liten detalj som händer. Det är jobbigt och andlöst spännande. Ja precis, SPÄNNANDE!! En sorts duell mellan en sinister Fletcher som spelar ut sitt sista kort och en Andrew som tänker övervinna sin fruktan.
Att se en kille plåga ett trumset! Värt hela speltiden! Yaj!

Manusmannen och regissören Damien Chazelle ger mig något jag tar in och processar i mina sinnen.
En upplevelse, en galen berättelse, en lysande berättelse! En film jag kan gå tillbaka och tänka på med jämna mellanrum. OCH, konstaterar samtidigt att jazzmusik i storbandsform kan vara för jäkla gött att lyssna på! Stämning!

Jisses vilket drama! Se omedelbart om du missat! Synnerligen bra skit detta!!