Etikettarkiv: Musik

Feb 26 2019

A Star Is Born (2018)

Men se där ja! Pang, smackelibong så satt den i skallen och kroppen!
Klyschig? Såklart. Men vad f-n, filmer kan väl vara bra ändå! Bradley Coopers stora stund (?) som skådis, och regiman, rentav! Han har tagit det gamla slitna manuset om den gamle avdankade stjärnan som möter och upptäcker den oslipade unga diamanten…till ännu en nivå. Och lyckas också se till att storyn står på HELT egna ben. Inte någon gång sitter jag och tänker på de gamla versionerna som tidigare filmats i Hollywood. Bra betyg bara där. Jack (Cooper) är den countryrockstjärnan som peakat men ändå har sina fans. Turnélivet är hårda papper och Jack dövar med sprit och piller (oh, that old road again.) Unga Ally (Lady Gaga i sensationellt bra roll!) jobbar och drömmer om att kunna sjunga for a living. När de två möts av en slump händer det grejer! Gnistor sprakar! En musiksaga startar! En stjärna föds! Mustigt, gulligt, läckert, romantiskt…besvärligt. Den naiva jakten på tomtebolycka kommer inte utan pris. Höga pris. Kan fallgroparna undvikas?

Cooper känns förvånansvärt solid som regissör. Han fångar de där momenten som jag tror på. Lever mig in i. Klyschorna skulle kunna ha haglat i legio, men regissören Cooper lyfter blicken och låter skådisen Cooper vara en katalysator åt Ally. Rejält funkis! Lady G själv lyser i rollen! Damn, vad bra hon är! Och hur perfekt passar hon inte att spela den där ”ordinära tjejen” som du kan möta på vilken gata som helst. Hon känns ”enkel”. Trovärdig. Som granntjejen next door. Förtrollande bra sångnummer förstås, men annat var väl inte att vänta. Oscarn för bästa sång sitter som gjuten. Det enda som INTE har mig är finalen. Har lite svårt att köpa händelseutvecklingen där. Den berörde mig inte alls som jag hade velat. Så kan det gå.
Trots det en helgjuten rulle med hjärtat på rätta stället! Dessutom, BONUS: Sam Elliott!
Mumma detta. För alla hjärtan som inte är iskalla.

Maj 5 2017

Sing Street (2016)

För alla som varit unga och kära.
För alla som kommer ihåg 80-talet (och kanske lite mer specifikt för oss som hade vår tonårsperiod då).
För alla som minns vad musiken kunde (och kan!!) göra med oss och alla vardagens problem.
För alla oss som också kommer ihåg att den på ytan trivialaste smågrej kunde innebära liv eller död.

15-årige Conors (Ferdia Walsh-Peelo) öden i ett Dublin årgång -85 när han brottas med besvärliga hemförhållanden samt upptäckten att han kärat ned sig i den märkliga Raphina (Lucy Boynton), är en sällan skådad njutning. En feelgood upplevelse uppklädd i 80-talets bästa färger, rytmer och influenser. Här kryddat med ett mörker bakom fasaden…vilket kanske gör den till en sorts avig ”diskbänks-rulle”….? Regi- och manusmannen John Carney har full, FULL, koll på hur en sån här story ska berättas. Den som vill hittar förstås skavanker, loopholes och brister på något sätt.

Men, varför måste man alltid leta efter dom? Ibland är det bara liksom skönare för magen, sinnet, skattet och gråten…att bara följa med och strunta i detaljerna.  Låta sig förföras. Kanske du inte behöver veta så mycket mer om filmen. Bara att låta den ”drabba” dig?  Är detta en musikal? Nix, inte alls. Men ett vardagsdrama fyllt med drömmar, längtan, oro och en för jäkla massa bra musik!

kärlek och 80-tal. vilken combo!

Så pass att 2017 års andra toppbetyg delas ut! Med ett nostalgiskt skimmer som räcker ända in i framtiden.
Apsnyggt detta! Heja!!

 

 

 

SoF-podden kärleksbombar FÖRSTÅS skiten ur filmen i avsnitt 87! Lyssna bara!

Feb 20 2015

Whiplash (2014)

I Fame-världen fick man betala med ”blod, svett och tårar” om man ville komma nånstans. Och så kunde man ju alltid gå till de förstående lärarna som i parti och minut hade visdomsord att strö omkring sig. Den amerikanska drömmen var alltid lite extra sockersötad hos Miss Grant, Mr Shorofsky och allt vad de hette på musikskolan i New York (du kan väl din Fame!?!)

Här är det andra bullar. Tillvaron anno 2014 kräver att man lägger till Smärta och Besatthet i receptet ovan. Varför inte krydda med en aning Fanatism också? Unge Andrew (Miles Teller) har bestämt sig för att bli sin tids Buddy Rich, en batterist, en skinnplågare, utan dess like. Helt enkelt bäst i världen på jazztrummor, Hur blir man det? Jo, genom att TRUMMA som om det inte fanns en morgondag. Öva, öva, öva. På det fiktiva (?) musikkonservatoriet Shaffer i New York får han gott om tillfälle att göra just detta. Samt försöka ta chansen att komma med i den legendariske musikmentorn Fletchers proffsiga skoljazzorkester (känn på det gamla ordet!). En fjäder i hatten för den som finner nåd inför Fletchers kritiska öra.

När så chansen kommer gäller det att förvalta sitt pund ordentligt. Fletcher (J.K. Simmons) är nämligen inte vilken lyhörd average musikprofessor som helst. Snarare en bängskalle, en mobbare, en taskig jävel som kräver ALLT av sin adept. Och inte ens det räcker! Uttrycket ”bra jobbat” finns inte i Fletchers värld! Vilken galning! Och vilket skådespel av ständige birollsinnehavaren Simmons! Är detta hans biljett in i finrummet? Jag hoppas. God sparring kommer från Miles Teller som ger besattheten att vilja bäst ett nytt ansikte. Teller tar sig genom värsta klyschorna och blir en person att känna med och för…OCH… emot! Utan att tveka tycks han beredd att offra privatliv, kärlek och relation till familj för att finna nåd hos den despotiske Simmons, och framför allt nå fram till sitt mål.

Det trummas utav helvete i denna film, och nånstans känns det som att det inte är av en slump just trummor som gäller. Kraften, ursinnet, detaljerna i konsten att traktera detta instrument….det löper så rätt i linje med vad som utspelas i sinnet mellan Fletcher och Andrew. Det finns drösvis av lysande scener här mest hela tiden. Sättet Fletcher domderar sitt jazzband genom att bara röra ett finger, en hand, höja en arm…helvete…bara spänna blicken i en stackars elev. Maffigt! Skådespeleri på hög nivå!

jazz-diktatorn talar om var trumpinnarna lämpligen kan stoppas

Att Fletcher är en tok, kanske en psykopat, känns plötsligt allt klarare. I hans värld finns inga normala, kännande, individer. Bara kalla, hårda, perfektionister…? Ändå finns en fin scen med Fletcher på en liten jazzklubb där han sitter bakom ett piano och leker, smeker, fram ett lugn med milda toner. Perfekt fångat av en till synes timid Simmons där och då. Är Andrew villig att gå hela vägen? Och är det värt smärtan? Som kommer på ett antal obehagliga sätt ju mer Andrew är villig att offra sig.

Om Fletcher är filmens ”Yoda-gone-bad” blir Andrew dess twistade ” Luke”. En ung man vi känner för, lider med när det skiter sig. Han vill ju bara spela the drums för bövelen! Och få må bra när han jagar sin dröm. En jakt som förr eller senare kanske också kommer att leda honom in på den mörka väg Fletcher tycks förespråka. Har de två mer gemensamt än vi ser?

Filmens sista typ tjugo minuter är fantastiska. Jag sitter knäpptyst, mitt sinne på helspänn, jag följer varenda liten detalj som händer. Det är jobbigt och andlöst spännande. Ja precis, SPÄNNANDE!! En sorts duell mellan en sinister Fletcher som spelar ut sitt sista kort och en Andrew som tänker övervinna sin fruktan.
Att se en kille plåga ett trumset! Värt hela speltiden! Yaj!

Manusmannen och regissören Damien Chazelle ger mig något jag tar in och processar i mina sinnen.
En upplevelse, en galen berättelse, en lysande berättelse! En film jag kan gå tillbaka och tänka på med jämna mellanrum. OCH, konstaterar samtidigt att jazzmusik i storbandsform kan vara för jäkla gött att lyssna på! Stämning!

Jisses vilket drama! Se omedelbart om du missat! Synnerligen bra skit detta!!