The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Fury (2014)

0001_fury_posterStändigt detta WWII.
Tröttnar vi aldrig på historierna? Tänk efter en stund; vad är det egentligen som gör att just andra världskriget tycks vara en aldrig sinande brunn att ösa ur? Alla dessa kabelkanaler på tv av varierande grad som varje vecka öser ut dokumentärer om märkliga, mystiska och stora händelser under kriget. Ta Spielberg som drog igång en sorts revival av Guds nåde, Saving Private Ryan och inte minst Band of Brothers. Och visst, jag drog i mig denna dos liksom många andra. Inte tal om annat.

Men det känns ibland som ett ganska lustig fenomen, att världskriget kan locka på så många olika sätt…nu 70 år efter att det slutade.

Idag blir det således ett besök vid de fronterna igen.
I en stridsvagn. Det såg man inte igår. Har vi överhuvudtaget något på stridsvagnar och krigsfilm? Kanske Patton en gång i tiden? Kellys Hjältar sportade ett par stridsvagnar också (också där en duell med den fruktade Tiger-vagnen som tyskarna körde runt i).
Annars har det nog varit lite tunt på den fronten (!)?
Fokus mer på den vanlige ”stridisen”, mannen i gyttjan…?

Regissören/manusnissen David Ayer är annars en sån där snubbe som tycks kunna dra ihop storys på ett tätt och intensivt sätt om vår nutid. Han skrev den utmärkta Training Day, skrev och regisserade den ännu mera utmärkta End of Watch häromåret…och var förstås ansvarig för överspelet och galenskaperna i Sabotage..men den gillade jag lite för att den var just så over-the-top.

Frågan är om Ayer har tagit med sig intensiteten och sina galna persongallerier över till Tyskland mitt under det brinnande slutet av kriget? Besättningen på Sherman-stridvagnen ”Fury” är en samling snubbar man kanske inte direkt förknippar med the all american heroes? Jag tvivlar på att en enda av de här gossarna skulle få platsa i en Spielberg-rulle om kriget. Moralen tycks skjuten i sank för dessa krigshärjade typer. Jon Bernthal är en osympatisk dåre som skiter i allt och alla. Även regler. Knäppskallen Shia LaBeouf gömmer sig bakom bibliska grubblerier och haranger, men känns instabil…på ett obehagligt sätt. Michael Peña kör stridsvagnen och känns allmänt knasig. De krigsskadade själarna leds av den karismatiske ”wardaddy”, Brad Pitt…högst i rang men ofta lika trasig i sin syn på hela tillvaron. In i detta kastas den obligatoriske rookien Logan Lerman, och det blir såklart genom hans ögon vi får följa med på resan genom ett sönderskjutet nazi-Tyskland.

Ayer tar inga risker, han målar upp det förväntade. Galenskapen och skitigheten i att vara i fält i okänt land och med desperata fiender som ligger på lur där man minst anar. Tanken som slår mig när jag tittar är att det är en skitigare, mer gritty och morallös version av händelser i tex Band of Brothers. Där Spielberg väldigt gärna ville vara mån om att den amerikanske soldaten ändå var en ”moralisk väktare” utsänd för att rena mot ondskan…vill inte Ayer påskina oss detta i första taget. Här finns gott om allierade soldater med tveksam moral och unken människosyn? Är det ok att begå brott mot mänskligheten bara för att man är en allierad soldat? Se där, något att tänka på.

hjältar…eller badasses..?

Utöver detta är dock Fury såklart en snygg uppvisning i krigsaction, intensiva stridsscener….och känslan av att vara instängd i en plåtburk har aldrig känts tydligare! Mycket bra spelat av alla inblandade skådisar, Brad Pitt gör som vanligt en ny fenomenal insats. Han ingår sedan länge nu i min bromance-bok….och detta porträtt av den krigströtte Wardaddy stärker bara hans aktier där.

Bra början, engagerande utveckling, om man köper det ibland övertydliga som Ayer vill måla upp. Men hans vision hittar fram till mig. Slutet och finalen är både spännande och snygg hantering av känslor, fruktan och desperation. Öser man dessutom på med hinkvis av kulspruteaction, går man hem med snyggt betyg i min bok.
Och ja, WWII har fortfarande en märkligt lockande känsla över sig…även hos mig.

Grudge Match (2013)

Ibland blir det inte lätt alltså. Som filmälskare händer det både nu och då att man vill att vissa alster verkligen ska påverka en på ett visst sätt. Att förhoppningarna ska slå in. Att det lovande man sett i eventuella förhandspeeks och trailers ska vara just så skönt underhållande som det tycks där och då.

Tyvärr är det ju oftast motsatsen. Nyheten om att Sylvester Stallone och Robert De Niro går upp mot varandra som två gamla avdankade boxare…kom igen..visst låter det HÄRLIGT!? Två gamla ärrade kämpar i en sista match. Stallone med alla hundratals timmar av Rocky i ryggen, och Robban med det mörkt djupa och fascinerande porträttet av Jake La Motta en gång i tiden. Som straffspark ju. Eller?

Nja, allt är inte guld som glimmar. Det uttrycket kan ju varenda kotte nu i dessa moderna och upplysta tider. Dessvärre stämmer det också in på dagens utflykt i filmvärlden. Hur mycket jag än kan njuta av att smarta dollarräknande kostymnissar ser till att para ihop ikonerna Sly och De Niro för en stunds jabbande, måste det till syvende och sist till en bra story också. Det går liksom inte att slänga ut boxningshandskarna i ringen och tro att det sköter sig självt med dessa två veteraner. Hur lockande tanken än kan vara. Och kanske är det i första hand den nostalgiska delen av filmhjärtat som slog några extra slag vid faktumet att Stallone ånyo hoppar in i en boxningsring igen…? För 30 år sedan var boxarna Henry ”Razor” Sharp (Stallone) och Billy ”The Kid” McDonnen (De Niro) bittra fiender om titeln. Då två matcher med två olika vinnare. Allt upplagt för en sista avgörande fight, när plötsligt Sharp meddelade att han drog sig tillbaka med omedelbar verkan. Något som The Kid naturligtvis aldrig förlåtit Sharp för…mest kanske beroende på att det var just The Kid som förlorade den sista fighten. Livet och åren har tuffat på, gubbarna blir inte yngre..men McDonnen vägrar släppa tanken på att en sista gång göra upp med Razor om vem som egentligen är bäst i stan, i det här fallet Pittsburgh. En ovanligt driftig och snabbkäftad boxningspromotor, ivrig att gå i sin pappas fotspår, gör nu allt för att få Henry tillbaka till ringen där The Kid väntar.

Dagens regissör, Peter Segal, försöker sig på ett slags vardagsdrama med ovanlig inramning i form av de två gamla boxarna. Bakom detta handlar det mer om gamla oförrätter i kärleken och egoismens namn (såklart!) som dessutom kommer att inbegripa en kvinna (Kim Basinger) och en okänd son (Jon Bernthal) samt en gammal tjurig boxningstränare (Alan Arkin) som är en sorts grov mix av gamle Mickey och gnällpellen Paulie från just Rocky-sagan. Lägg till detta lite ansträngd humor om hur det är att åldras, men att fortfarande vara ung i hjärtat.

Stallone ser inte lika läskig ut som han gjorde i t.ex. första Expendables-dravlet, mer som en gammal….hm..Rocky på ålderns höst. Sliten, men med charm och glimt i blicken. De Niro ser mest ut som en gapig version av sin gamla gangstertyp från valfri film i genren. Och vem skrämde upp Basinger i dagens roll? Inte mycket hon får att jobba med om man säger så. Manuset är oerhört fyrkantigt formulerat runt de två ikonerna, båda får sin beskärda del av egentid i rullen, och det mesta mynnar naturligtvis ut i att man gör bäst i att glömma gammalt groll när det väl kommer till kritan om vad som är viktigt i livet.

nostalgi samsas med pajseri

Men vänta, var det inte en fight inbokad också? Javisst, sitter man igenom det hankiga manuset belönas man till slut med ett sista (?) framträdande av de två gubbarna iklädda boxbrallor och handskar. Synd att säga att det är vare sig Rocky-klass eller Tjuren från Bronx-vibbar på actiondelen i den fyrkantiga ringen. Det blir nog lite hejsanhoppsan med allvaret på det som utspelas kan jag tycka, mer då roligt ur just nostalgisynpunkt att framför allt se Stallone i boxningsringen igen (Rocky-ränderna kommer ju naturligtvis ALDRIG att gå ur!), även om det går på halvfart. DOCK, räddas nästan hela speltiden av en UNDERBAR sekvens apropå nostalgi från förr.
Say no more.

Grudge Match kom enligt min konspirationsteori till enbart för att man ville ha en ursäkt för att få tillbaka Stallone och De Niro i en boxningsring igen. Och visst, det är aningens underhållande i vissa partier…men ett ganska vekt och svagt manus i övrig gör dock ingen liten pärla av den här idén. Därtill duggar klyschorna alltför tätt och mellanmjölkigt.
Lättkonsumerat och lättglömt.

Fiffi har också spanat in gubbarnas fight night..behöver VI mötas i en 15-ronders eller är vi i samma ringhörna..?