Inte originalet från -55. Här är det bröderna Coens mer märkliga take på storyn om rånarligan som huserar i källaren hos en äldre dam, för att därifrån gräva sig fram till rikedom och lycka.
Handlingen här förlagd till amerikanska södern där den bastanta och bestämda Mrs Munson (Irma P. Hall) får besök av vältalige och märklige G.H. Dorr (Tom Hanks) vilken vill hyra både ett rum och framför allt låna källaren för att där ”spela och öva musik” med sina minst sagt knasbollar till medbrottslingar. I själva verket ska ju skurkligan gräva en tunnel fram till det kasino som ligger inte långt från Mrs Munsons hus.

Upplagt för svart humor, stundtals slapstick och ett dialogflöde värt filmbröderna Coen. Det mesta, inte allt, de gör brukar gå hem hos en annan. Coens har behållit ramstoryn, men därifrån fyllt på med egna detaljer och vinklingar på berättelsen. Givetvis trycker de in lite av sitt varumärke, den svarta humorn, gärna lite akward och bakvänd. I detaljerna hittas mycket av det goda. Hanks släpper loss rejält och tar sin ”professor” nästan till löjets skimmer. Men bara nästan. Fastän det är rejält överdrivet och lite lökigt i många scener…flyger det. Till och med i de mer slapstickartade scenerna. När jag såg filmen första gången var jag inte alls lika charmad som jag är nu. Har jag blivit mer insatt i Coens svarta humorvärld?

Hanks och den formidabla Hall (”no hippety-hop music in my house!!”) backas i rollistan av namn som J.K. Simmons, Marlon Wayans, Ryan Hurst (Opie från Sons of Anarchy!). Största humorn ligger i Hanks vältalige professor, världsmästare i att komma på lögner..och Halls misstänksamhet mot vad som egentligen försiggår i hennes källare. Som vanligt bakar The Coens in en svart sensmoral att brott i slutänden aldrig lönar sig. Tänk efter, har du någonsin sett en Coen-rulle som slutar rejält lyckligt…?

Och när såg man senast en sådan förnöjsam take på sjukdomen IBS?