The Woman in Black (2012)

Mitt största problem med den här filmen är att av någon anledning är det svårt att se Daniel Radcliffe som pappa till en fyraåring i storyn. Annars är det väl rätt ok överlag.

Och senast en sådan välklädd yngling närmade sig ett sådant utseeendemässigt otrevligt hus måste ha varit på Bram Stokers tid. I början av 1900-talet skickas den unge advokaten Arthur Kipps (Radcliff) till en avkrok i ett dystert England för att gå igenom kvarlåtenskaperna efter en avliden kvinna som bott i ett synnerligen stort och ödsligt gods som bara går att nås när tidvattnet tillåter. Kipps vill göra en snabb in-and-out-insats för att sedan lägga ärendet till handlingarna och återförenas med sin lille son, änkeman som han (lägligt) dessutom är.

Synd bara att byborna inte vill tala om att det spökar i trakten. Och att allt verkar utgå från just det hus Arthur står i begrepp att besöka. (nähä…?)

Som jag förstått är nu detta en nyinspelning av en tv-film som såg dagens ljus så sent som 1989. Lite kan man ju undra varför bemöda sig med ännu en version så tätt inpå, speciellt eftersom tv-känslan på intet sätt har försvunnit i och med att Harry Potter tar hand om huvudrollen. Visst, lite fix och trix med manuset har förmodligen förekommit (efter vad jag kan läsa mig till) men i grund och botten är det samma historia.

oh the horror!

Mittpartiet, som också antagligen ska vara det ruskigaste, är ironiskt nog det segaste när filmmakarna uppenbarligen inte riktigt velat sätta ned foten och begränsa händelserna. Ett kort ögonblick ränner Arthur från rum till rum i kåken med stirrig blick och upplever samma typ av läskigheter om och om igen. Obehagligt första gången ska erkännas, men sedan lite upprepande tröttsamt.

Det som filmen dock gör förnämligt bra är att använda sig av små detaljer och blixtsnabba visuella upplevelser. Såg jag verkligen något där i ögonvrån, eller var det bara inbillning? Arthur går under historien från bleknosad vekling till engagerad problemlösare som nystar upp den mörka hemligheten, vilket man väl också kan vänta sig av historien. Daniel Radcliffe lyckas också faktiskt ta sig ur HP-kostymen för ett ögonblick, vilket måste anses som godkänt.

The Woman in Black blir på sina ställen programenligt lite obehaglig, men lunkar annars på i en sorts traditionell klassisk spökhistoriemall innehållandes nödvändiga ingredienser som sura bybor som ruvar på hemligheter, en hjälpsam local med egna problem, dramatisk scenografi och en twistad final. Regissören James Watkins förra rulle, Eden Lake, var dock mer skrämmande.
Utan spöken.

2 kommentarer på “The Woman in Black (2012)

  1. Ja, att göra en riktigt bra spökhistoria är faktiskt inte det lättaste. Jag har bara sett 80-talsversionen tyckte cäl att även den kändes lite standard. Det roliga är att historien är så pass nyskriven trots att den känns gammal.

    Gilla

    • Absolut, jag trodde från början att det var en gammal klassiker som hottats upp ett par gånger…men tji fick man där.

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.