Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Sommarklubben: Cop Land (1997)

cop_landMörkt och murrigt snutdrama. Perfekt.
Som det begav sig i slutet på 90-talet.

Korrumperade snutar med obehaglige Harvey Keitel i spetsen.
Manhattan-poliser som tvättar sin byk i den lilla hålan Garrison, New Jersey där de också bor i sina flådiga villor. Den lokala ordningsmakten i form av den slöe, lätt hörselskadade och godmodige polisen Freddy Heflin (Sylvester Stallone) låter sig hunsas mest hela tiden av Keitel och hans entourage. Tills en dag då Freddy får nog av allt skit han ser. Men hur tar man sig an ett gäng stenhårda Manhattan-snutar som styr och ställer bäst de vill..?
Kan internutredaren Tilden (Robert De Niro) hjälpa honom?

Finfint thrillerdrama detta. Korruptionen står som spön i backen och alla tittar åt andra hållet i den lilla staden som ligger bara bara ett stenkast över floden från glittret på Manhattan. Regissören James Mangold (Wolverine) tycks ha ett särskilt öga för att skildra hopplösheten och det murriga falskspelet som försiggår. Stallone gör en av sina absolut bästa insatser på film som den nedtonade och rätt apatiske Freddy. OCH..vilken rollista vi har; förutom essen Keitel, Sly och De Niro dyker även namn som Ray Liotta, Peter Berg (japp, regissören), Robert Patrick, Janeane Garolfo, Michael Rapaport, Cathy Moriarty, och John Spencer…upp! Puh!

Otroligt märkligt nog INTE den succé som alla inblandade hade hoppats på!
Kanske ville man inte se Stallone som hunsad och lufsig lokalpolis…? Höga betyg bland kritikerkåren dock, och i det här fallet kan man bara hålla med. Ett nattsvart drama med låt vara ibland klyschiga inslag…men en förbannat bra historia är det som berättas i drygt 100 minuter. Mycket bra rulle detta.

Moral i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

lone_survivor

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.

Battleship (2012)

Det skulle onekligen ha varit rätt kul att  få vara med i det rum i det ögonblick när någon tjomme plötsligt fick för sig att lansera idén om att göra film på det gamla spelet sänka skepp. Hur tänkte man här liksom?

Någonstans i någon sekund måste det ha varit rätt tyst innan förslaget ens hade hittat fäste hos potentiella producenter. Men se, det gjorde det trots allt. Spelföretaget Hasbro ställde sig säkerligen upp med ett jubel och lovade stöd i alla former, och vips så har vi alltså en film. Hur låter man då en handling utspelas som ska bygga på en spelidé? Tja, man tar naturligtvis själva spelets tanke och använder som en liten (pytte) grund för att vräka på med större bombastiska smällkarameller. Således, i sann Independence Day-anda, in på banan med dessa evigt tjuriga aliens som väl mellan raderna får klä skott för skräcken från kommunister/kineser/nordkoreaner eller nåt.

En maffig förtrupp av utomjordingar landar i Stilla Havet, nästan precis i samma sekund som västvärldens alla (nästan iaf) flottor ska hålla superduperövningar i området. Mycket lägligt. De objudna gästerna visar snabbt upp tekniska manicker och en sorts flygande fordon som illerkvickt låter mig dra slutsatsen att de på vägen mot jorden uppenbarligen stannat till och snott ett par av de räliga Transformersrobotarnas hemmabyggen.

För det är ju så det är. Igen. Krut, kulor och rök.
Eller i modern tappning; CGI, explosioner och en jefla bombastisk matta av galen klippteknik, dunkande musik och en patriotism som du kan spy av. Vid rodret står regissören Peter Berg, en lirare jag gillar ordenligt. Hans Hancock hade sina stunder, The Kingdom hade ett par korn av styrka och visst kommer någon ihåg hans mörka komedi i Vegas-bagatellen Very Bad Things…? Berg verkar ha fattat grejen med popcornunderhållning, kanske mer än Bay i sin Transformers-soppa. Varför gillar jag då det här mer än tex den sista delen av Transformers? De är ju för fan lika i sitt utförande!! Jovisst, i mångt och mycket, men där Bay lät maskinerna ta över från och med halva filmen vilket gjorde att Shia LaBeouf och co försvann helt i sina roller….väljer Berg att istället proppa sina skådespelare med kitschig patriotism, lite jävlaranamma och sedvanlig tönthumor som utfyllnad mitt i den kulörta actionfesten. En liten, må vara, skillnad men ändå tydlig när jag ser filmen explodera förbi. Maskinerna manglar, men det är den stolta flottans raska gossar och kvinnor som ändå håller i dirigentpinnen. Även när det ser som mörkast ut. No goddamn machine can control the navy!

it´s hammertime!!

Här mönstrar då tex Alexander Skarsgård, Taylor Kitsch, Rihanna (herregud..Rihanna…) och Liam Neeson på och står för motståndet. Som vanligt i filmer av den här sorten flimrar typ 300 000 birollsinnehavare förbi och det är naturligtvis omöjligt att hålla ordning på dem. Skit samma, det är väl heller aldrig meningen. Kitsch ska på traditionellt manér gå från odåga till hjälte och är filmens fokalkille numero uno med väntande kärleksintresse i hemmahamn. Men vad i herrans namn vill då badassen från rymden? Jo märkligt nog använda en sändarstation på Hawaii för att ringa hem efter backup! (vilket gör att man i sitt stilla sinne undrar varför de liksom inte kom med hela armadan direkt..)

Det är naturligtvis helt galet förutsägbart och sprängfyllt med action så synnerven får lida ordentligt. Filmens manus är inget att orda om, fienden måste slås tillbaka och till slut får man också vända sig till gamla beprövade stridskrafter för att visa var skåpet ska stå. Idiotisk men också stundtals rätt popcornskul att glo på. Liksom TF3 är filmen dock alldeles för lång och har en final som aldrig verkar ta slut och när den väl gör det är det som att man liksom vill sitta och pusta lite. Yta, yta, yta och sjuhelvetes fånig patriotism. Den som skrattar mest torde vara gamle Neeson som än en gång kan casha in lite betald semester och säkert förundras över att någon vill betala honom så mycket för så få minuter  och att han ska stå och pladdra lite klyschor.

Battleship är en sjukt snygg orgie i specialeffekter och filmtrolleri med ett kalkonmanus. Det går dock inte att hata filmen då den gör precis vad som förväntas, och till skillnad mot TF3 har en sorts röjig skojardistans mitt i all eländig jänkarpatriotism. Vill man ha action får man fanimej valuta för sina cravings här. Idiotisk film, men mer underhållande än usel. Och nog tusan sänks det skepp!

The Kingdom (2007)

Ett bombattentat sker mot en amerikansk civil förläggning utanför Riyadh i Saudiarabien, och följs av ännu ett lite senare. Stort kaos och hemma i USA försöker FBI, vilka är ansvariga utredare  när attentat sker på amerikansk mark, få grepp om vad som skett och varför. Snart står det klart att en eftersökt terrorist kan ligga bakom, och möjligen planera fler dåd.

Specialagenten Fleury (Jamie Foxx) försöker med alla medel få dit sitt team för att ta upp jakten på förövaren, men det är naturligtvis en het potatis politiskt där det gäller att inte låta saudierna tappa ansiktet utåt när det gäller vem som har kontrollen och bestämmer spelreglerna. Efter lite lagom lömskt rackarspel befinner sig snart dock Fleury och co på katastrofplatsen och blir genast varse att det här med att reda ut brott på en främmande mark präglad av annan kultur och praxis inte är det lättaste.

Jag gillar skådisen-turned-director Peter Berg och hans effektiva berättarstil. Det är snabbt, hetsigt och hoppigt…men aldrig förvirrande. Däremot blir oftast ganska ytligt, och det grävs aldrig djupare i kulturkrockar och relationer som det kunde göras. Bara så pass mycket att det gagnar historien på bästa sätt och ser till att den drivs framåt.

Foxx har inte helt koll på läget

Jamie Foxx känns stabil, liksom hans kollegor Chris Cooper, Jason Bateman och Jennifer Garner. De har sin yrkesjargong, men tillåter sig ändå att bli mänskliga mitt i det kaos de möter.

Manuset tar avstamp i de hemska attentaten och följs av huvudsakliga rutinkonflikter gentemot de saudiska myndigheterna och den saudiske polisman som fått i uppdrag att ”barnvakta” kvartetten. Trots en sorts friskhet i att aldrig låta tempot sagga för mycket, finns faktiskt en liten vattentrampar-risk i mellanpartiet innan det laddas för finalen. Möjligen kan filmen beskyllas för att ha en extremt lång startsträcka, men det är inget större fel på actionbiten när den väl drar igång. Till de visuella läckerbitarna här får en intensiv shootout på gatunivå räknas (som för tankarna till Heat) till höjdpunkterna samt en synnerligen snyggt filmad bilkrasch på en motorväg.

Trots att filmen egentligen behandlar ett alltid aktuellt och brännbart ämne aktar den sig noga för att bli alltför ställningstagande, och försöker sig istället på att visa upp arbetsmetoderna hos agenterna och de kulturella vardagsproblem som kan uppstå i kombo med de personliga känslorna.

The Kingdom för stilmässigt tanken till Tony Scott och hans filmer. Samma snabba bilder och färgsättning. Storyn håller sig lite avvaktande och blir på så sätt aldrig riktigt engagerande eller speciellt flerbottnad . Mer som en betraktelse. Ett gott hantverk är det dock.