Etikettarkiv: Joe Carnahan

Jul 9 2015

Stretch (2014)

Har ni koll på Joe Carnahan?
Ni vet regissören med The Grey, The A-Team och framför allt Smokin´Aces.
Ja just han.

Här har han kastat ur sig en rulle som kanske i sina bästa stunder påminner om den sistnämnda. Det är galet våld och en massa kändisar i småroller. I sina sämsta stunder blir den kanske mer av en rätt oengagerande resa genom en Los Angeles-natt som bjuder på både knäppskallar och lite hackig humor. Vänta, kan det vara en sorts Trassel i Natten-the 2000+-style!?
Nä, kanske inte ändå.

Strulputten Stretch (Patrick Wilson) går på ohälsosam sparlåga i livet. Kraschat förhållande och tung skuld till sin lokale bookie. Ajaj. Vad göra? Stretch kör limo i den glittrande staden och hoppas på ett snabbt klipp på något sätt för att få tag i cash.

Well, natten är ju ung och hans märkliga ”problem”, som också kan vara en chans…börjar när Stretch får i uppdrag att köra en övertänd Ray Liotta till flygplatsen, där det roliga är att Liotta spelar just sig själv! Skådisen Ray Liotta. Stretch lovar den stressade Liotta att utföra en tjänst, vilket han glömmer…och sen snurrar karusellen igång på allvar!

p.s. kom ihåg; släpp ALDRIG in graffittimålare i limon!

Bakom all ditmålad make-up döljer sig ändå egentligen en ganska medioker story.
Vad manus/regimannen Carnahan gör är istället att fylla den med tillräckligt många utflippade scener och lagom klass på underhållningsvåldet för att man ska sitta kvar till slutet. Dessutom tar han till det ganska billiga tricket, vilket iof funkade i Smokin´…, att fylla rollistan med hel- och halvkändisar i mindre roller.
Således skymtar tex Jessica Alba, David  Hasselhof, Ed Helms, James Badge Dale, Norman Reedus förbi med höga och låga insatser. Den bästa insatsen av dem alla gör dock han som inte finns med i rollistan; Chris Pine! Som totalt utflippad rik dåre med ohälsosamma vanor stjäl han förstås showen i varje scen han dyker upp i.
Okej, ibland på gränsen till överspel…men ändå. Vilken knäppskalle!

Carnhan verkar ha satsat sina stålars på att köra med straight forward-underhållning utan speciellt mycket djup. Bara sådär liksom. Och visst. Rullen har några sköna minuter där Wilson får jobba hårt för både brödfödan och överlevnad. Annars är det nog mest ett ganska lättglömt stycke.
Jag tar till det klassiska…”ok för stunden”.

Som vanligt dock när det gäller Carnahan…med bra soundtrack!

Jun 6 2015

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Mar 28 2012

The Grey (2011)

Liam Neeson tycks nu ha blivit the go-to-guy i filmsammanhang.
Vare sig det handlar om brutalhård ex-CIA-pappa eller godhjärtad lönnmördare med minnesförlust. Trevligt nog tycks Neeson också besitta förmågan att på äldre dar kunna hoppa mellan genrerna rätt obehindrat.

Som här, i rollen som tystlåten skapskytt i tjänst vid ett oljeföretag i vildaste Alaska. Hans något udda roll går ut på att se till att inga vilddjur angriper de oljearbetare som sliter i vildmarken. Nu är det dock dags för ledighet och tillsammans med ett gäng råbarkade kollegor väntar en flygresa till civiliserade områden, men en flygkrasch senare handlar är det nya regler som gäller. Mitt ute i smällkalla snövita ödemarken är de bara ett par stycken överlevande som nu vänder sig mot den motvillige ledaren Ottway (Neesom) vars vildmarkskunskaper tycks vara trumfkortet för dagen.

Och som om det nu inte vore nog med att vara strandsatt mitt ute i ingenting hotas hela sällskapet av ett gäng ytterst vildsinta vargar som närmast onaturligt verkar ha siktat in sig på Neeson och co, vars enda chans nu är att försöka ta sig till någon form av bebodda trakter.

Regissören Joe Carnahan har tidigare serverat actionstänkare som Smokin´Aces, Narc och den ganska utskällda The A-Team. Frågan är dock om han inte här tar det garanterat största steget utanför normramarna. Synnerligen politiskt inkorrekt med en vargflock från helvetet, som i snygg traditionsenlig stil börjar plocka de förut så kaxiga oljenissarna en efter en.

Liam hade helt missuppfattat det där med betald vintersemester.

Konflikt inom överlevargruppen finns naturligtvis i början, men det heter ju att i trängda situationer svetsas man närmare varandra. Synd att frångå även den principen även här. Vi förstår snabbt att Ottway själv ytterst motvilligt tar på sig ledarrollen, och han plågas av inre demoner och ett luddigt förflutet.

Carnhan har bra koll på drivet i filmen, och  lyckas samsa det med normalöverdrivet drama som faktiskt inte skäms för sig i yours truly´s ögon. Hotet från de vasskäftade jägarna fungerar finfint och filmblodet sparar inte på sig när det väl hettar till. Just den gamla devisen om att det man inte ser men ändå anar ute i busken känns läskigare… stämmer på pricken här, vid vissa tillfällen vet man när bestarna är därute i mörkret men inte när de kommer att slå till. Stabil djurskräckisformel som håller än.

Filmen tycks ha delat både bloggvärld och filmvärld i två läger. Ena sidan säger helt ologisk och  tramsig emedan den andra njuter lite mer av spänningen, cgi-effekterna och ovissheten som räcker ända in till förtexterna, ja faktiskt förbi dem också!

The Grey är enkel rak spänning, politiskt inkorrekt som tusan. Men vad gör väl det när kampen till syvende och sist handlar om en bistertuff hårding som Liam Neeson mot en svart enorm bestialisk alfahanne till varg. Underhållande.

Sep 9 2010

The A-Team (2010)

Tillhörde inte dem som tittade på den jönsiga tv-serien i början på 80-talet. Kanske ska man vara lika glad för det. Kanske inte. Här kommer nu i alla fall en upphottad filmversion där man egentligen bara använt sig av karaktärerna för att skapa en…tja..jag vet inte riktigt vad. Klart är i alla fall att dagens regissör, Joe Carnahan (Smokin Aces) satsat på fart, fläkt, over the top-ickelogik och en jädra massa ordvitsande.  Den visuella stilen och klippningen påminner starkt om just drivet i ”Aces..” och det finns inte en chans i världen att stanna upp för att konstatera att detta bara är en jädrans massa yta med något sånär snygg förpackning.

Det lustiga är också att det inte gör något. Inte alls faktiskt. Liksom i alstret Cop Out gäller det att koppla ifrån hjärnan och bara låta ögonen matas med diverse filmiska onyttigheter. Det smäller, dånar, skjuts, springs och vitsas hejdlöst. Till och med lite ansträngd romantik pressas sådär nödtorftigt in när tempot för en liten stund går ned. Liam Neeson är tillbaka i fin överdriven form, här kutar han runt och väser med ytterst sträv stämma faderliga råd till de andra i gänget. En Quinton ‘Rampage’ Jackson har fått den omöjliga uppgiften att axla Mr T:s paradroll från serien, något som givetvis är omöjligt. Istället gör Jackson så gott han kan för att ge sin rollfigur en egen identitet, vilket väl går sådär om man ska vara ärlig. Sharlto Copley (District 9) spelar den utflippade piloten Murdock helt enligt planerna med idiottilltag och knashumor. Sisten in i det käcka gänget av gamla soldater är Bradely Cooper (Baksmällan) som ”Faceman”, gängets charmör och fixarkille. Det är också han som larvar runt lite med den kvinnliga agenten Sosa (Jessica Biel), som leder jakten på den förrymda kvartetten, när tillfälle och filmtid ges.

Handlingen då? Inte mycket att fästa sig vid. De fyra anklagas för ett brott de inte begått, åker in i buren, bryter sig ut från densamma för att tillsammans och med en listig plan bevisa sin oskuld och avslöja de illvilliga bovarna som lurar i vassen. Vilka som vinner? Behöver du ens fundera på det? Carnahan kör på med sina gubbar och låter dem via sedvanligt snyggkoreograferade actionstinna sekvenser fighta sig fram till en klassisk uppgörelse med tillhörande cgi-effekter. Och framför allt, det är rätt roligt på vägen dit.

The A-Team är krystad och korkad story utan sans men gjord med en galen glimt i ögat, vilket gör att jag har så svårt att stå emot detta spektakel. Actionsekvenserna står som spön i backen och 117 minuter rullar på utan att jag hinner få tråkigt (även om manuset är vansinnigt endimensionellt) eller ifrågasätta mitt eget omdöme i någon större grad. Filmen är naturligtvis strunt, men den perfekta popcornsrullen en skön kväll!

Betyget: 3