Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

Hardcore Henry (2015)

hardcore_posterAck ja. dessa experimentfilmer.
Skjuter från från höften, öser på med spektakulära inslag och hoppas att hajpen liksom ska locka massorna. Ibland funkar det. Ibland blir det bara konstigt.

Figuren Henry vaknar upp i ett labb. Uppenbarligen utrustad med diverse konstgjorda kroppsdelar! Jahapp! En kvinna som verkar vara hans fru hjälper honom och skvallrar om illavarslande saker som kan hända. Och givetvis strax händer. Snabbare än man kan säga FPS.

För..grejen med filmen är alltså att vi hela tiden ser precis allt ur Henrys ögon. Hela rullen stöpt i formen first-person-shooter. Precis som jag förr spelade tv/pc-spel med andra ord. Minnen från oändliga timmar ihop med krigsrafflet Medal of Honor studsar plötsligt genom hjärnan, ah…those where the  days. Den eviga kampen med att peppra nazister och annat ohyfs. Men det var då det.

Således, fullt ös på actionfronten där det ena stuntet avlöser det andra. Vissa mer spektakulära än andra. Alltid ur Henrys synvinkel. Spelplatsen är Moskva med omnejd då detta är en rysktillverkad (med amerikanska stålars) rulle. En hel rulle ur samma synvinkel således. Hm, hur funkar det? Tja, att anamma själva formatet rent tittarmässigt i hjärnan går ändå rätt snabbt. Däremot blir det ju så satans….enahanda och TRÅKIGT efter ca 10 minuter. Manuset är nämligen av den mer usla sorten och den kackiga storyline som finns har bara till syfte att försätta Henry (dvs oss…ok?) i nya actionsekvenser där allt från skjutande, hoppande och parkour-utövande förekommer. Här stannas icke upp för fem öre. Tur för filmen kanske, då den bistra sanningen om kvalitén på underlaget hade varit ännu mer uppenbar. På pluskontot finns ju förstås att man sparat in på dyr stjärnskådis-lön då Henry enligt uppgift spelas av upp till 10 olika stuntmän. Javisst ja, jag nämnde väl att den gode Henry inte kan prata heller..?

hardcorehenry2016-0102

Henry..eller…eh..jag..skjuter på allt som rör sig

Kanske den lockar dagens tv-spelande kids på ett helt annat sätt än moi. Tröttsamt, enahanda och synnerligen pajig story. Och det hjälper inte ens att Sharlto Copley kommer in och spelar typ 7 olika roller!

Näru. Detta kan icke rekommenderas ens som bakisfilm (vilket kanske är bra då det vansinniga tempot och de hysteriska bildvinklarna antagligen hade slitit än mer på en redan trött hjärna…!!)

Chappie (2015)

001_chappieNämen det är ändå nåt visst med Neill Blomkamp och hans filmer.

Jag tjusas av mixen mellan samhällskritik och fräsig teknikaction.
Elysium var förstås den ultimata versionen av Hollywoodstuk på ironin, medans District 9 var mer avskalad och kanske ännu mer träffsäker i sitt samhällsåskådande.
Nu väljer Blomkamp att gå tillbaka till det ”mindre” (?) formatet, efter utflykten till rymdstationen….och jag gillart.

”Som vanligt” är det en nära framtid och buset på Johannesburgs gator i Sydafrika är besvärande jobbigt. Svaret på problemet är att använda beväpnade robotpoliser, maskiner som lyder order och gör precis som de ska. Och som inte behöver vila eller äta. De kan till och med resonera om det skulle behövas. Bra klipp dessutom för Stora Teknikföretaget som tagit fram dessa ”hjälpmedel”. Bossen på bygget, Sigourney Weaver minsann (!), gnuggar händer och ser förtjänsten ramla in. Samtidigt knorrar den militäriske ingenjören Moore (Hugh Jackman), han har ju tagit fram en helt annan sorts robot, en som bygger på villkorslöst  och stenhårt våld (”buset ska man inte prata med….bara slå tillbaka!”)

Allt frid och fröjd…ända tills en av polisrobotarna stjäls av en hängiven designer (Dev Patel) och programmeras om. Plötsligt har maskinen fått…känslor!? Lägg till detta ett märkligt kriminellt gäng som tycks bli ”Chappies” nya ”familj”, med tillhörande bakvänd moral som nu bankas in i den nyfikne roboten. Hur ska det gå?

Det är en ganska udda story, löjligt simpel egentligen, men Blomkamp gör den intressant med sin något ovanliga vinkling på lag och rätt och vikten av att vara på ”rätt” sida i denna framtid. Naturligtvis gör regissören inte avkall på coola actionscener med den udda protagonisten i fokus. Bakom CGI-skapelsen döljer sig såklart Sharlto Copley både kroppsligen och i rösten när det handlar om en Blomkamp-rulle. Är det ny firma Scorsece-De Niro vi ser här?

Chappie

Chappie får lära sig ett och annat om gatans moral

Chappie tar efter vad han ser och hör, precis som ett barn, och det är förstås inte alltid förenat med den moral vi andra har…om man hänger med ett gäng kriminella.
Kanske var District 9 mer samhällskritisk, kanske var Elysium lite snyggare…men Blomkamp kan som ingen blanda den ”smutsiga” råa visuella tonen med tekniska effekter. Lägg till detta en Jackman i kortbrallor och med lättare hockeyfrilla samt utdragen australiensisk dialekt! Överlag tycks just greppet att vara Sydafrika trogen i både bild och i språket hos de övriga inblandade faktiskt höja upp filmen ett snäpp på upplevelsekontot.

Snygga roboteffekter och bra musikaliskt val till scenlösningarna gör rullen till en underhållande och
(o)roande framtidsskröna.

Häxan Jolie och bilåkande filbunken Hardy

Maleficent (2014)

Fan vet om det inte är lite i ropet nu ändå att det ska återvändas till gamla klassiska sagor från förr? Och helst ska man gärna visa upp dem ur en annan synvinkel. En annan take.

Här är det Törnrosa från sent 50-tal som får sig en rejäl tillhyvling och förses med nya kläder. Men vänta, det är ju inte Törnrosa själv som får spela förstafiolen här! Nej det är ju sagans badass, häxan Maleficent, minsann som står i fokus. Hur många har inte undrat över HENNES historia i den gamla sagan…? Inte jag kan jag säga.

Hursomhelst dyker hon nu upp i form av en superslimmad och smidig Angelina Jolie…med HERREGUD SÅ SKARPA KINDBEN! Nästan läbbigt bara det. Annars är det inget större fel på att se Jolie i en filmroll igen. Även om hon inte är världens bästa skådis, har hon en mycket bra scennärvaro i det mesta hon tar sig för. Ok, så vad händer egentligen i det påhittade kungariket om det egentligen är så att ”häxan” inte alls är så häxig utan mest bär på sorgsna minnen som försatt henne i besvärlig situation och gjort att häxstämpeln sitter som ett kletigt klistermärke i pannan på henne (mellan de två besynnerliga hornen)?

Här finns en backstory som faktiskt känns okej, en del visuella effekter som duger gott. Tyvärr fegar såklart Disney ut och vågar inte anpassa rullen till enbart en vuxen publik (nej inte SÅN publik), då hade det kunnat bli både mörkare och djupare och mer intressant. 11-årsgränsen måste hållas och därför blir det mest mellanmjölk i slutänden. Synd, då Jolie känns som den perfekta personen att ta ut svängarna ännu mer med sin figur. Här hittas också kufen Sharlto Copley i synnerligen oinspirerad roll. Men vad gör man inte för lite stålars?

Bra idé, bra Jolie, men rätt jolmigt resultat i mitt vuxna åskådaröga.


Locke (2013)

En man sitter i sin bil. På väg hem i kvällen från sitt jobb. En rättskaffens man förstår man snabbt. Vid en korsning ska han uppenbarligen svänga vänster, hem till sin väntande familj. Istället svänger han höger och kör ut ur staden. Från Birmingham mot London. Han har bestämt sig, han måste göra en sak. Uppenbarligen med vissa konsekvenser, men han BARA måste!

Att en film som handlar om en snubbe som kör bil i 85 minuter och ägnar sig åt att prata i mobiltelefon kan vara så satans SPÄNNANDE och FÄNGSLANDE är ju egentligen löjligt. Ändå är det precis vad som sker! HELA filmen i en bil. Utanför rullar den engelska kvällen förbi i form av trafik, motorvägar och gatlyktor. Inne i bilen sitter Ivan Locke (Tom Hardy) och har liksom på det mest förunderligt lugna sätt man skådat bestämt sig. Han måste ta tag i en sak. Återstår bara att ringa sin väntande fru (och barn) och säga att han inte kommer hem till fotbollsmatchen på tv. Att ringa sina arbetskollegor och säga att han inte kan ta tag i det mest avgörande ögonblicket på jobbet tidigt nästa morgon.

Att påstå att hans beslut inte kommer att röra upp himmel och jord på olika sätt för alla inblandade…vore att ljuga å det grövsta. Å andra sidan kan man inte låta bli att imponeras av vår mans totala lugn och fantastiska pondus. Hardy gör sin Ivan Locke till en figur man inte kan ta ögonen från! Varför gör han allt detta? Varför höger istället för vänster?

Bara för frågvisa att se filmen och förundras över att det ibland krävs så lite för att åstadkomma så stor filmkonst på dramafronten.
Och vilken jäkla tur att det var bra mobiltäckning hela tiden!

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

Oldboy (2013)

Medan större delen av filmtyckarvärlden tycks ha ondgjort sig över att man gjort en nyinspelning medelst västliga finansmedel, förundras jag mer av att det är gamle Spike Lee som ligger bakom dagens rulle.

Det känns spontant inte alls som en film som en snubbe av Lee´s dignitet skulle vilja ta i med tång ens. I alla fall inte om man pratar om den regissör han en gång var, med filmer som Do the Right Thing och Malcolm X. Nu har dock åren inte varit speciellt snälla mot Spike…succeérna har uteblivit, och visst känns det som hans aggression som filmskapare kommit av sig ganska rejält? Så, varför ta risken att göra en nyinspelning på en så pass höjd-till-skyarna-rulle som originalet ändå är?

Den upplysta (?) filmvärlden har inte varit nådig åt Spike´s version, inte heller filmbolaget var nöjda med regissörens 140 minuter långa material och tvingade honom att kapa ned speltiden till 105 minuter. Nå, är rullen då så kass som nästan alla vill göra gällande?

Idag är det Josh Brolin som får gestalta suputen och den rätt obehaglige reklamaren Joe i New York. Efter en blött natt i Chinatown vaknar han upp i ett sorts hotellrum, där det dock inte går att checka ut som man vill. Joe finner sig fängslad och bryts sakta ned. Tjipp tjopp går åren och snart har hela 20 passerat! Enda kontakten med omvärlden för Joe har skett genom en lucka där mat (och sprit) serveras…och en tv där nyheten kablats ut om att hans ex-fru mördats, hans dotter är bortadopterad och han själv är misstänkt för mordet. Märkligt nog genomgår Joe en sorts själslig och kroppslig rening i fångenskapen, slutar med drickandet och tränar sig i form.

Plötsligt vaknar han så i en låda, i friheten, med kläder och pengar!
Vad göra? Vad annat kan han göra än att sakta försöka nysta i mysteriet om vem och varför allt sker. Tjugo år senare är också världen lite annorlunda, och Joe får fullt i sin desperata jakt på sanningen bakom detta illvilliga experiment. Dessutom har naturligtvis den ansvarige bakom det hela ytterligare ett litet spel med Joe i backfickan.

Som jag ser det kan man se på den här filmen på två sätt.
Antingen väljer man att hela tiden göra jämförelserna med originalet, checka av de obligatoriska hållpunkterna och se hur de tolkas här. Svårt naturligtvis att inte göra så om man sett originalfilmen och DESS hårt prövade huvudperson desperat söka sanningen.Eller också kan man se rullen precis för vad den är. Försöka ta sig an den som en egen film, en sorts standalone-rulle. Frågan jag ställer mig, skulle filmen fungera bättre om det inte fanns en tidigare version? Jag tror faktiskt det. Dagens manusnisse, Mark Petrovich, har kavlat ut händelserna på originalplåten men tagit sig en och annan frihet med händelserna och upplösningen..och vet ni; jag lider inte alls av det.

Känner man inte till Park´s grundstory vill jag påstå att man inte har något att gnälla över här. Lee håller stilen ganska stram, rätt snygg stilistisk och Brolin lyckas förmedla två ansikten av sig själv; den plågade och knäckte fången samt den lika plågade men nu stenhårde hämnaren. Båda dock med det gemensamma att de till en början inte har en aning om VARFÖR.

Brolin med ny kompis…eller är det en ung Nolte?!

Filmen kan lätt delas in i två delar, den första mer obehagliga där det mesta är både gåtfullt och skrämmande. Även för oss som tittar. Efter en timme övergår historien till mer actionbetonad thrillermystik och visst förtas en del av den oroväckande gåtfullhet som infunnit sig fram till dess. Som helhet tycker jag ändå att Lee håller ordning på stämningen, våldet känns lagom balanserat, drama samsas med mysterium. Elizabeth Olsen drar runt den kvinnliga rollen som Joe´s nyfunna vän Mia helt okej. Känns som att hon är sådär bra på att spela trovärdigt utan överspel. Sharlto Copley känns just nu som Hollywoods stora kameleont, hoppar från filmstil till filmstil och dyker upp i de märkligaste skepnader. Precis som här. Och så släng in Samuel L. Jackson i nåt som kanske i och för sig hotar att sätta lite pajasstämpel på honom, och där har ni rollistan rätt komplett.

Även om det är en remake som använder sig av samma manus till största delen, är finalen både effektiv och obehaglig. För att inte säga djävulsk. Och det är ändå en grej som regissör Lee inte missar att fånga upp. Park´s original var såklart både mästerlig och lika djävulskt obehaglig som här…men dagens rulle klarar lätt av att stå för sig själv om så vara skulle.

Oldboy modell nyversion funkar förvånansvärt bra.
Ok tempo, bra skådisar, med en möjligen ovanlig regissör i sammanhanget. En kopia visst, men inte fasen lider jag speciellt mycket här. Även om man naturligtvis till syvende och sist kan ifrågasätta nyttan med en nyinspelning.
Inga problem med underhållningsvärdet om du frågar mig.

 

Enhanced by Zemanta

Elysium (2013)

Återigen är det ganska roande att notera de där mönstren i Hollywood.
När det är så uppenbart att de olika studiosarna springer och småkikar på varandra.
För det kan väl knappast vara en tillfällighet va..?

2013 blev således rymdfilmens år igen. Eller, kanske mer året då vår jordboll på olika sätt stod i centrum i diverse framtidsscenarion. Oblivion var snygg och lite lurig. After Earth hade smulor av snygghet men var annars en riktig stinker. Dagens äventyr är lite gritty, snygg större delen av tiden och…kanske den fartigaste av dem alla.
Vilket man får tacka för.

Såklart att jag gillade Neill Blomkamp´s förra, District 9.
Då en snygg omskrivning på ett synnerligen aktuellt samhällsproblem. Och det börjar likadant här, som en sorts förlängning av tonen i den förra filmen. Jorden är stinkig, överbefolkad och uppdelad i de bättre bemedlade och de som lever från hand till mun. Sjukdomar, miljöproblem och allmänt elände har dessutom gjort att gräddan av befolkningen, de svinrika och rätt samvetslösa, har skaffat sig en helt ny fristad. Rymdstationen Elysium som svävar i omloppsbana runt det (fortfarande) blå klotet. Rymdstation förresten…mer en annan värld, med konstgjord atmosfär, sjöar, vacker natur, ren luft, snygga hus och lika snygga och välmående invånare.
Och så framför allt; inga sjukdomar. Här botas den svåraste åkomma i ett nafs.

Paradiset strax utanför jorden med andra ord.
Och givetvis inte för packet som är kvar på den slitna jordytan. Totaltförbjudet för den som inte kan betala för sig eller har ”rätt” bakgrund. Alla försök till ”illegal” invandring straffas hårt av förstyrerskan Delacourt (Jodie Foster), en sorts säkerhetschef på bygget som märkligt nog inte vekar ha mycket till övers för sina medmänniskor alls, rika eller fattiga. Man undrar lite varför.

Max (Matt Damon) är en olycklig tjomme som inte haft det lätt i livet nere på jorden.
Än svårare blir det när han råkar ut för en olycka och får besked om att han kommer att dö inom ett par dagar. Snacka om att ett besök på Elysium hade vara gött nu, där han skulle kunna bota sig själv med hjälp av den flashiga tekniken. Och se, chansen kommer! När Max beblandar sig med ett par påhittiga och smarta kriminella figurer öppnas en möjlighet bara sådär. Som dock kommer att kräva en och annan uppoffring av vår huvudperson.

Första halvan av Blomkamps historia är mycket bra. Framför allt är det ytterligare en sorts livsåskådning i ämnet hur vi som människor är funtade. Vilka som ska ha rätten att bestämma om andras öden. Problemet med illegal invandring, livsvillkor och om man kan påverka sitt öde. Allegorin funkar lysande, preppad med lite framtidsteknik och snygga effekter. Visuellt är det lite småskitigt, rörigt och kontrasten till det mäktiga, svävande, paradiset i rymden är slående.

Ju mer Max tar sig mot en öppning att kunna ta sig upp till rymden, ju mer övergår filmen gradvis i ren sci-fi-action. Kanske inte helt oväntat..och möjligen lite svårt att undvika. Det sparas inte på effekter och fräsig action som vävs in sömlöst i det visuella. In på banan också med gamle bekantingen Sharlto Copley som hysteriskt galen hencheman åt rymdbruttan Delacourt. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om Copleys figur, Kruger (med störtskön sydafrika-dialekt), är en komisk sidekick eller bara en vettlös galning? Rätt roande måste jag dock erkänna. Foster å sin sida blir dock alldeles för anonym och schablonaktig. Här skulle man ha velat få veta lite mer. Hennes screentime är dessutom löjligt låg och hon tillför egentligen absolut ingenting.

blå boll…än så länge.

Den som jobbar för belöningen så det står härliga till är således Matt Damon med rakad skalle dagen till ära, och här får han ju av bara farten chansen att visa upp en hårding till figur som kanske inte skådats förut på hans CV. En rättrådig tjomme som kastar sig ut i det galnaste av företag när han inser att livet, hoppet och framtiden håller på att glida honom ur händerna. Dags att bli herre över sitt eget öde?

Blomkamps manus är lite smålistigt och snyggt förklädd samhällskritik. Det måste man ge honom. Att hans sedan möjligen måste kompromissa med Hollywood och ta historien mot en mer renodlad actionhistoria får man väl kanske ta. Inget fel på effekterna dock och jag kan ju knappast påstå att jag lider speciellt mycket under filmens gång.

Elysium är väldigt snyggt gjord och har en historia som ändå engagerar. Man bryr sig om hur det ska gå för Max och co. Någonstans i mitten svänger pendeln över lite och det hela blir en mer traditionell hjältestory med (ganska) förväntad upplösning. Men vägen dit är baske mig riktigt underhållande, och kan inte låta bli att se fram mot vad denne lite lurige regissör Blomkamp ska hitta på härnäst.
Stabil underhållning. Rekommenderas utan tvekan. Bra film.

Europa Report (2013)

Veckan inleds med en fortsättning på sci-fi-spåret. Line them up liksom.
Ecuadorfödde regissören Sebastián Cordero satsar på sterila miljöer, ett hopplock av skådisar från runtom världen och den gamla hederliga found footage-versionen.
Den där kategorin som man numer plirar på med lite mer misstänksamma ögon än man gjorde förr.

Här ska dock sägas till filmens försvar att det funkar förvånansvärt bra.
Upplägget kanske hjälper till lite? En framtida privatfinansierad rymdexpedition på väg mot Jupiter. Eller rättare sagt Jupiters fjärde största måne; Europa.
Syftet som vanligt att utröna om det finns liv i universum, existerande eller i alla fall möjligheter till liv. Just den här månen tycks ju också innehålla rätt mycket is, vilket skulle kunna vara en nog så god förutsättning för livsformer. Kanske.

Det handlar (som vanligt igen) om återblickar.
Nedslag i inspelat material ombord på rymdskeppet, vardagen mellan besättningsmedlemmarna och deras vedermödor när det börjar kärva till sig. För det gör det naturligtvis. Lite som vanligt. Redan från början informeras jag som tittare om att det här minsann är de nu släppta bilderna och inspelningen av den otursdrabbade rymdfärden. Den lilla extra krydda som regissör Cordero och manusförfattaren, en Philip Gelatt, tillsätter är att bygga hela filmen som en sorts dokumentär med filmade ”intervjuer” med projektets deltagare och finansiärer på jorden vilket faktiskt stärker realismen. Att man sedan lika finurligt använder sig av smarta och effektiva visuella lösningar från olika ”kameror” i rymdskeppet och i rymddräkterna skapar en sorts tät och lite småspännande atmosfär. Trots att man sett det mesta förut.

Är det på tapeten att tillverka udda rymdfilmer igen? Som vanligt går det mesta i cykler. Där The Last Days on Mars mer bygger på ren spänning och har ett enklare upplägg, vill dagens rulle helt klart vara mystisk och lite murrig in i det sista.
Även här saknas större stjärnor i rollistan, där Sharlto Copley förmodligen är den mest namnkunnige för publiken. Dock icke att förglömma..taa-daa..Michael Nyqvist (!) som här axlar rollen som dyster ryss i sällskapet. Lite udda först att glo på hans nuna i en miljö som den här, men efter ett tag går det hur bra som helst det också.

Trots plinket och plonket med tekniska termer, mojänger och allehanda förehavanden blir det faktiskt aldrig vare sig tröttsamt eller tråkigt. Att expeditionen ganska snart, liksom i TLDoM, får betydligt mer att handskas med än dom räknat med är ju liksom förutbestämt. Det handlar egentligen bara om sättet att ta sig dit. Kanske regissörens smala lycka är att filmen länge känns ganska oklar i om den tänker bli obehaglig av andra orsaker än tekniska problem eller oförutsedda olyckor. Det är drama, det är kanske mer vetenskaplig sci-fi. Till en början i alla fall.

ingen partypersonal direkt

Återigen är det också en rätt snygg uppvisning i att det går att går att tillverka fullt funktionella produkter utan miljoners dollar nedplöjt i projektet. Effekterna är mindre men lika effektiva som dollarstinna diton. Krutet läggs på att skapa den där isolerade  och täta stämningen. Där det mesta blir konstigt och oklart och obehagligt. När oförutsedda händelser inträffar. Just dokumentärkänslan är något som filmmakarna lyckas jäkligt bra med här. Jag är ju sedan länge lite allergisk mot just ff-stilen, men just i dag används den faktiskt ganska bra och realistiskt. Insvept i en sorts docu-style som förhöjer trovärdigheten på det som utspelas. Om nu en rymdfärd till Jupiters månar kan vara trovärdig.

Europa Report
har sina smutta små stunder. Jag sitter och glor och kommer på mig själv med att fundera på vad det egentligen är för luriga grejer som händer runt de utsatta deltagarna på den här påfrestande utflykten bland stjärnorna. Inte lika actionbetonad som TLDoM, mer ”seriös” och ”vetenskaplig”. Till en början. Fantasifullt slut som ändå inte känns helt over the top. Lagom steril, lite mystisk och ett snyggt hantverk av alla inblandade vilket ger en tasty eftersmak.
Flmr och lågbudget sci-fi, en ganska trevlig kombo för tillfället.
Jag belönar med schysst betyg. Igen!

The A-Team (2010)

Tillhörde inte dem som tittade på den jönsiga tv-serien i början på 80-talet. Kanske ska man vara lika glad för det. Kanske inte. Här kommer nu i alla fall en upphottad filmversion där man egentligen bara använt sig av karaktärerna för att skapa en…tja..jag vet inte riktigt vad. Klart är i alla fall att dagens regissör, Joe Carnahan (Smokin Aces) satsat på fart, fläkt, over the top-ickelogik och en jädra massa ordvitsande.  Den visuella stilen och klippningen påminner starkt om just drivet i ”Aces..” och det finns inte en chans i världen att stanna upp för att konstatera att detta bara är en jädrans massa yta med något sånär snygg förpackning.

Det lustiga är också att det inte gör något. Inte alls faktiskt. Liksom i alstret Cop Out gäller det att koppla ifrån hjärnan och bara låta ögonen matas med diverse filmiska onyttigheter. Det smäller, dånar, skjuts, springs och vitsas hejdlöst. Till och med lite ansträngd romantik pressas sådär nödtorftigt in när tempot för en liten stund går ned. Liam Neeson är tillbaka i fin överdriven form, här kutar han runt och väser med ytterst sträv stämma faderliga råd till de andra i gänget. En Quinton ‘Rampage’ Jackson har fått den omöjliga uppgiften att axla Mr T:s paradroll från serien, något som givetvis är omöjligt. Istället gör Jackson så gott han kan för att ge sin rollfigur en egen identitet, vilket väl går sådär om man ska vara ärlig. Sharlto Copley (District 9) spelar den utflippade piloten Murdock helt enligt planerna med idiottilltag och knashumor. Sisten in i det käcka gänget av gamla soldater är Bradely Cooper (Baksmällan) som ”Faceman”, gängets charmör och fixarkille. Det är också han som larvar runt lite med den kvinnliga agenten Sosa (Jessica Biel), som leder jakten på den förrymda kvartetten, när tillfälle och filmtid ges.

Handlingen då? Inte mycket att fästa sig vid. De fyra anklagas för ett brott de inte begått, åker in i buren, bryter sig ut från densamma för att tillsammans och med en listig plan bevisa sin oskuld och avslöja de illvilliga bovarna som lurar i vassen. Vilka som vinner? Behöver du ens fundera på det? Carnahan kör på med sina gubbar och låter dem via sedvanligt snyggkoreograferade actionstinna sekvenser fighta sig fram till en klassisk uppgörelse med tillhörande cgi-effekter. Och framför allt, det är rätt roligt på vägen dit.

The A-Team är krystad och korkad story utan sans men gjord med en galen glimt i ögat, vilket gör att jag har så svårt att stå emot detta spektakel. Actionsekvenserna står som spön i backen och 117 minuter rullar på utan att jag hinner få tråkigt (även om manuset är vansinnigt endimensionellt) eller ifrågasätta mitt eget omdöme i någon större grad. Filmen är naturligtvis strunt, men den perfekta popcornsrullen en skön kväll!

Betyget: 3

District 9 (2009)

För tjugo år sedan dök plötsligt ett gigantiskt rymdskepp upp ovanför Johannesburg i Sydafrika.
När myndigheterna väl tog sig ombord och väntade sig att finna en överlägsen främmande ras hittade man istället 1 miljon utmärglade utomjordingar som raskt förpassades in i samhället via ”district 9”, en sorts kåkstad utanför Johannesburg där utomjordingarna lever för sig själva och stadigt växer i antal.

Myndigheterna ser ingen annan utväg än att tvångsevakuera (läs: vräka) dem till ett nytt större område, och uppdraget går till det privata säkerhetsföretaget MNU.
Här är en film som lyckas med konststycket att ur nästan ingenting, och med en osedvanlig ovanlig historia, greppa mig som åskådare i knappa två timmar.

Vi får följa MNU-tjänstemannen Wikus van De Merwe (Sharlto Copley) som är den som får uppdraget att leda operationen. Wikus ser chansen till befodran och har ett minst sagt udda sätt att leda projektet. Snart sätts dock en serie händelser igång som gör att Wikus ironiskt nog måste söka stöd i  den kåkstad han är satt att vräka. Dessutom visar det sig att MNU har en helt annan dold agenda som lurar under ytan.

Det börjar som ett socialpolistiskt drama, skiftar form till vass tempofylld action, för att till slut vässa till sig ytterligare och bli en uppvisning i filmiska effekter av bästa märke. Avskalad och realistiskt dialog blandas med störtskön svart humor och vapenskrammel som för tankarna till ”Starship Troopers”.

Regisserad av långfilmsdebutanten Neill Blomkamp, som envist hävdar att filmens tema inte har något att göra med Sydafrikas historia vad gäller apartheid och utanförskap. Det är dock väldigt svårt att inte tänka i just de banorna när man ser myndigheternas syn på de stackars utomjordingarnas tillvaro i sin slina kåkstad, och hur det omkringliggande samhället ser på dem som lägre stående varelser.

Ibland skönt att inte se några spår av Hollywoods glupska fingrar, det är en helt igenom sydafrikansk produkt utan kända skådisar och snyggt tillrättalagda manusutvikningar. Effekterna i filmen är världsklass och man tror verkligen på det man ser, bakom det jobbet ligger WetaFilms som ju har en viss erfarenhet av Ringen-trilogin. Peter Jacksons ande vilar tungt över filmen och han är den som halat upp 30 miljoner till Blomkamp för att tillverka denna grymt underhållande historia.

District 9 är väldigt bra film som otroligt nog lyckas med sin blandning av socialpolitik och ren effektfull action på ett högst underhållande sätt. Det är helt enkelt  i grunden en rätt enkel actionfilm som lyckas klä sig i en större, snyggare, kostym. Och komma undan med det.

Betyget: 4/5