Now You See Me 2 (2016)

now_you_see_me_two_ver18Sorteras snabbt in i facket ”onödiga och intetsägande filmer”.
Så pass är det. Frågan att ställa sig efter att ha kikat på dagens alster är självklar: varför?

Men svaret är också enkelt. Alla vi som såg den första (underhållande) rullen får nu åter en chans att hänga med det finurliga gänget. The Four Horsemen. Alla är tillbaka, utom Isla Fisher som är ersatt med Lizzy Caplan. Absolut inte ett fel val. Hon funkar. Utan att avslöja storyn i film nr 1….är alltså the gang tillbaka igen. Och hamnar via mystiska omständigheter i Macau där en märklig bratboy (Daniel Radcliffe) mer eller mindre tvingar in Jesse Eisenberg, Dave Franco, Woody Harrelson, Caplan och förstås Mark Ruffalo i nya åtaganden som inbegriper lite sköna tricks.

För tricks blir det ju igen såklart. David Copperfield-style. Inget du showar off med hemma i vardagsrummet inför släkten på julfesten. Men det visste ni ju redan. Mönstret återupprepas från första rullen.
Har jag tråkigt? Nä, kanske inte. Men filmen bjuder sannerligen inte på något nytt. Som sagt, kanske producenterna helt enkelt räknat med att det är gött att bara få hänga med kufarna igen. Av 129 minuters MTV.klippande och hysteriska effekter är det kanske en scen som sticker ut lite extra. Som blir lite extra snygg sådär. I övrigt; återanvändning.
Men ok, det visste jag ju mer eller mindre om när jag bänkade mig.

Ingen gör bort sig, ingen utmärker sig. Jo kanske Woody som plötsligt dyker upp i dubbel upplaga. Varför manuset envisas med att trycka in Merritts (Harrelson) tramsige tvillingbror i handlingen är en gåta. Sabbar helt klart mer än tillför.

now-you-see2

”vaddå..vi fick ju åka till Macau!”

Dessutom, Morgan Freeman och Michael Caine skohornas in i rullen sådär ansträngt uppenbart att man morrar lite i mungipan. Ett trött manus. Ett slött manus. Hantverket dock rätt snyggt utfört av nye regimannen Jon M. Chu.

Troligen mest intressant för dem som såg originalet. Fast, det är lite kantboll på den också om man ska vara ärlig.

Café Society (2016)

21-cafe-societyIbland är det väl ändå för skönt när man kan få känna att man liksom…kommer hem ihop med en film.

När det gäller Woody Allens liv och leverne är jag ju en älskare av framför allt hans 80-talsperiod i filmlivet. Kanske några av de bästa Woody-rullarna ever kommer från den här perioden; Broadway Danny Rose, Kairos Röda Ros, Hannah och hennes systrar…och så det lilla mästerverket Radio Days. För att nämna några. Fatta då min oförställda glädje när det känns som att den lille filmskaparen hittat tillbaka till den stilen igen. Anno 2016. Runt 10 minuter in i rullen känns det som att vara tillbaka på Woodys gamla trygga komedigata igen. Den där mixen av bitterljuv humor mot framför allt hans judiska bakgrund, den lätt kaotiska familjen. Allt det där som i alla fall jag vill ha av min Woody.

Handlingen då? Idag förflyttas vi till det svängande (?) 30-talet och den unge Bobby Dorfman (Jesse Eisenberg) som flyr sitt New York till det glittrande Los Angeles. Bobby vill starta en ny tillvaro, ett nytt liv. Han vill bli ”något” På västkusten finns den framgångsrike morbror Phil (Steve Carell) som Big Man i filmbranchen. Nog måste väl han kunna hjälpa Bobby? Strax in på banan också med den tuffa, men charmiga Vonnie (Kristen Stewart) och Bobby faller pladask. Synd då bara att Vonnie redan träffar någon, men stissige Bobby är en envis natur…

Jamen det här ju precis det jag njuter av i en Woody-rulle. Snabba repliker som kastas fram och tillbaka, som vanligt är dialogen det starkaste i en Allen-film av klass. Den svarta och ibland bitska humorn. Inte sällan om religion. Njutbart. Eisenberg funkar finfint som den nervöse och ibland spattige Bobby. Såklart en reinkarnation av en ung Woody, det är ju som att regissören själv insett att han kan spela huvudrollen själv, utan att vara framför kameran. Bra där. Kristen Stewart kammar lite otippat hem plus som Vonnie. Det såg man inte komma. Kul! Steve Carell känns som Mr Pålitligheten själv. Kan karln göra en dålig roll just nu? Tveksamt.

cafe-society-jesse-eisenberg-kristen-stewart-e1467730956509

regissörens alter ego med sällskap

Sin vana trogen lämnar Woody inte New York helt. Vi får ett alternativ litet sidospår om Bobbys familj på östkusten, med alla deras dispyter, problem och händelser. Självklart kommer filmens båda ändar (ändor??) att knytas ihop ju längre rullen pågår. Fattas bara annat. Andra trevliga skådisar att hålla koll på här är Corey Stoll och Blake Lively.

Allen mixar ihop sin rappa humor med bitterljuvt drama, kastar in en alldeles förtjusande mix av tidsenlig musik, vilken ligger som en välsmakande glasyr över hela kakan..och som russinet tillsätter regissören sig själv med en voiceover som i sina bästa stunder känns som Woody on fire.

Ja, detta var sannerligen en stabil upplevelse. Inte himlastormande. Egentligen en simpel film som kläs i ett trivsamt yttre. Inte en ny Midnight in Paris kanske, men en riktigt smutt tillbakagång till en Woody från förr.
Det som jag gillar.

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

batman-vs-superman-posterAlltså, Läderlappen mot Stålis.
I samma rulle. Vem har inte väntat på det liksom?? (well, troligen alla som fullständigt skiter i superhjältar, och dessa två herrar i synnerhet)
Men, för oss andra…kanske vi som växte upp under ett 70- och 80-tal med näsan ofta begravd i diverse seriemagasin..är ju detta förstås som lite manna från ovan.
Eller…?

Nåväl, säg såhär…Filmen.Tar.Tid.På.Sig.
Två timmars rejäl startsträcka innan innan herrar Wayne och Kent blottar trikåer och full body armour och går i klinch med varandra. Big style förstås! Fattas bara annat.
Så vem ska vi ”tacka” för att denna serietidningsfantasi äntligen blir verklighet? Den ”visionäre” (ofta förekommande uttryck på hans filmposters) regissören Zack Snyder? Manusmännen Chris Terrio (Argo) och David S. Goyer (pålitlig plitare på senaste Batman-trilogin)? Snyder visade ju med Man of Steel att han inte var helt bortkommen i DC Comics universum, och kör egentligen bara på i samma stil…med lite extra lök som tilltugg. Snyder (och manusmännen) väljer idag dessutom att svärta ned det hela lite. Bra tänk tycker jag som gillar sånt. Grejen är kanske bara att Snyder och filmbolaget Warner stirrat sig så sneda på en 11-årsgräns-isch att det hela blir lite…lamt.
Hade man löpt linan ut hade rullen känts mer…vuxen.

Men vaddå, vem är jag att klaga? Gillar ju både Battis och Stålis., här kommer en paketlösning. Idag är Bruce Wayne både ärrat sliten och dessutom förbannad. Det ondaste ögat kastar han på Stålmannen, som i miljardärens ögon är ansvarig för att tusentals människor fick sätta livet till i slutet på MoS. Är det verkligen rätt att dyrka den osårbare hjälten, att låta honom komma undan med nästan vad som helst? Wayne börjar nu sitt privata korståg mot Stålis…och payoffen kommer som sagt efter ca två timmars uppsnack då handskarna åker av i en orgie av slowmotionscener med ösregn, eld och demolerade byggnader.

Så, trots att jag får en sorts battle mellan giganterna, finns det grejer att störa sig lite på. Dels avsaknaden av det ”vuxna” mörkret. Konflikten mellan gubbsen som försvinner lite för fort. Slutfighten där Snyder lånar in bergstrollet från LOTR!! Jo det är sant! Irriterande.

Men återigen, det ÄR en serietidningsrulle…och då får man vad som kanske förväntas. Effekter är snygga (om än lite tröttsamma när typ samma hus rasar ihop för 12 gången), Gal Gadot gör ett assnyggt inhopp som Wonder Woman och nu väntar vi bara på hennes ”egna film”, Jesse Eisenberg gör en ”Jesse Eisenberg” och spelar över som Lex Luthor…men hey..han gör vad han ska. Finns bästa ”Alfred” i dagens rulle!? Kanske. Jeremy ”sandpapperet” Irons!

batman-v-superman-affleck-cavill-rainy-fight

”varför så arg kompis..!??!”

Och så huvudpersonerna själva då. Henry Cavill kör på i samma trikå-spår han inledde i förra rullen. Cavill SER ut som en Stålis..och agerar kanske som en ganska känslokall Stålis också. Han gör jobbet, men inget man liksom kommer ihåg till eftervärlden. Dagens stora HURRA går istället HELT OTIPPAT till gamle Ben Affleck som bär upp sin Batman-dräkt med den äran! Damn, mannen funkar ju helt lysande som Bruce Wayne. Vem kunde tro det!? Alla runt jordbollen som skrikit i avsky över att Affleck axlat Batmanslängkappan vet inte vad de snackar om. Spontant väljer jag Afflis framför skitnödige och stiffe Bale alla dar i veckan. Iaf som det känns nu. Vi måste förstås ge Affleck någon film till att visa var skåpet ska stå. Dessutom pratar dagens Läderlappen tuffare än någon annan maskerad hämnare gjort. Bara en sån sak!

Har vi glömt nån? Ja Lois Lane! Filmens mest onödiga roll! Fyller ingen funktion överhuvudtaget! Amy Adams (som jag gillar märk väl) springer mest runt som en yr höna. Skohornad in i manuset av guds nåde! Det var inte bra.

Summa summarum; en intressant start på det som förhoppningsvis ska utveckla sig till Justice Leauge-gänget. Snyder har koll på hur man gör popcorn-film, trots ett par flaws i dagens äventyr. Jag stör mig en pytteaning på tempofördelningen i rullen. En konflikt som liksom ebbar ut. På finalens badass. På att filmen blir lite för barnvänlig i vissa lägen. Och…vem visste att Metropolis låg så nära granne med Gotham!??!
Fast..det är inte så störigt.

Men annars, jag hänger på Warners moteld mot Marvels dominans!

 

#30_logoVill du HÖRA mer om känslorna angående dagens rulle? Hoppa till avsnitt 30 av Sofpodden där jag och Fiffi snickesnackar en stund om bataljen.

 

Cursed (2005)

Varulven fortsätter att anfalla bloggen från alla kanter.
Efter ett besök hos den gode filmitch stod det klart att det här en ytterligare en Wes Craven-rulle som gått mig förbi under åren. Tills nu.

Således, Firma-Scream…Craven och Kevin Williamson…slog sina ljushuvuden ihop inför denna story från lala-land Los Angeles. I centrum ett föräldralöst syskonpar och lurig hårig best som i början roamar the hills ovanför LA. Ellie (en HELT felcastad Christina Ricci) sliter med att ta hand om sin lillebror Jimmy (en ung tjattrande Jesse Eisenberg) samtidigt som hon försöker göra karriär i kulisserna bakom en talkshow som produceras i staden. Går väl sådär på alla fronter…typ.

En bilolycka senare drar mardrömmen igång (”vaddå, det var ju en stor hund jag krockade med på den ensliga vägen i fullmånens sken…!!”) Ellie och Jimmy kommer rätt snart att få dras med oönskade effekter från sitt möte med det ”skadade” djuret. Hoppsan! Jaja, ni fattar ju upplägget.
Tänk Scream fast med varulv i stället. Som att Craven plötsligt droppat en idé hos Williamson om; ”att hördudu..om man skulle ta och göra en varulvsrulle med lite fokus på spåniga teenagers och väva in lite mystik a´la vem-är-det-som-är-skum…!? Vad tror du om det? Sno lite plots från dina Scream-rullar vetja!”
”No problems Wes” Det fixar jag till!”

”vänta nu…är det där en fullmåne?!!? jag trodde det var Hollywood-skylten som lyste så starkt!”

Det är standardrutin all over. Upplägget med märkliga filurer runt syskonparet. Effekterna klarar sig någorlunda bra. Nåt Craven ÄR bra på är ju att skapa viss obehaglig stämning i täta scener. Gubben hade blick för det. Helt klart. Dessvärre hemfaller även han i den här rullen åt att trycka in kackig CGI i kombo med lusiga maskeradkostymer, speciellt mot slutet som blir mer av rejält bonkers.
Men vad fan, man ska väl inte analysera för mycket när man frivilligt glor på en rulle som den här.

Nåt som är betydligt svårare att svälja är Ricci´s insats. Hon har fan aldrig varit bra i nåt. Så det så. Lättare då att ta till sig hyperaktive Eisenberg som spelar en typisk Eisenberg-roll. Det är ju förstås också han som har lite koll på läget när det mesta börjar skita sig.

Aldrig astråkigt, men visst är det en rejäl mellanmjölksprodukt från den det gamla filmesset Craven.
Splittrad rulle.

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

Now You See Me (2013)

Med en filmtitel värdig en luguber B-rysare, och en filmaffisch som starkt påminner om en viss Danny Ocean med gäng, smyger dagens alster in likt en märklig hybrid mellan en thriller och lite skojigt effekttrams.

Fyra smarta och talangfulla magiker bildar tillsammans The Four Horsemen, blandar snygga scentrick med vad som tycks vara…bankrån via magi!?
Så pass uppmärksammat att både FBI och Interpol (att tömma ett bankvalv i Paris via ”länk” från Las Vegas gör man inte ostraffat från den Gamla Världen) börjar samarbeta. Är det nu show, riktigt mystisk magi eller en rejäl heist man skådar?
Svaret vill vara luddigt, och dagens manus gör sitt absolut bästa för att kollra bort oss som tittar.

Att visa trollgubbar och tricks på film är alltid lite vanskligt. Idag trollar ju filmmediet själv som sådant med allehanda CGI till höger och vänster, vilket kan göra att magiska sceneffekter kanske inte alltid får den önskade…eh…effekt som vill uppnås.

Fransosen Louis Leterrier har dock övat tillräckligt i branschen som regissör för att fatta hur ta hand om denna luddiga mix av trollkonster och ren thrilleraction. Han satsar på hårt tempo och att man som tittare inte direkt ska stanna upp och fundera på vad som sker. Dubbelspel och trippelspel och twistar i parti och minut. Allt försett med lite hejsanhoppsanhumor. Bra så.

Rollistan är blytung och naturligtvis en orsak till att filmen också får upp underhållningsvärdet ordentligt. Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco (jepp, lillebrorsa till James), Mark Ruffalo, Michael Caine, Mélanie Laurent och så (förstås) gamle Morgan Freeman som nuförtiden tycks viga sitt liv åt välbetalda minihopp till höger och vänster. Starkast lyser kanske Ruffalo, denne behaglige skådis, som här får spela något av förstafiolen som FBI-agent på jakt efter de luriga tricksarna. Eisenberg verkar upprepa sin genombrottsroll som Mark Zuckerberg..lika snabbpratande och och kontrollfreakande. Harrelson spelar egentligen bara sig själv, trevligt dock, och Fisher är möjligen lite skrikig då och då. Inget som stör helheten dock. Sedan får man väl också ta att Caine gör ett par minuter på gamla meriter.

kunde varit från något skitprogram på TV4.
Är dock något mycket trivsammare

Filmiskt är det snyggt, rappt med pumpande musik och snabba turer. Det är en proppad story som förutom lurendrejerier också lyckas trycka in lite biljakter, lite fighting och en spirande romans. Kalla det fånigt, kalla det lättköpt. Kanske är det som en Ocean´s Eleven utan den där extra lilla elegansen? Men vad gör väl det om engagemanget håller sig kvar ända till eftertexterna.

Now You See Me är snygg och trevlig bagatellunderhållning. Aldrig tråkig, lite för otrolig för att tas på allvar, men inte mindre spännande då och då för det. Lite feelgood mitt i all visuell uppvisning gör också att man sväljer bristerna. Och visst är det väl ändå lite kul att finterna (trots att man vet det) sitter klockrent på oss som tittar…?
En fräsig karamell att plocka ur filmgodispåsen.

full starfull starfull star

30:Minutes or Less (2011)

Mer samarbete från firma Ruben Fleischer/Jesse Eisenberg efter den lyckade Zombieland. Och kanske ett litet steg tillbaka.

Slackern och pizzabudet Nick (Eisenberg) har inte mycket till framtid i sikte, hänger mest runt och trånar efter kompisen Chet´s (Aziz Ansari) syrra. Strax blir det dock ändring på det när två losers, Dwayne och Travis, sätter sin lika dumma som galna idé i verket…att få en för dem okänd person (gissa vem) att råna en bank åt dem så att Dwayne ska få loss medel till att hyra en lönnmördare som ska ta livet av Dwaynes allt annat än gemytliga farsa, vilket innebär arvspengar rakt ned i fickan hos Dwayne. Joråsåatt.

Ja ni hör ju själva hur idén låter. Och ni kan ju tänka er hur det blir. Eller rättare sagt, man behöver inte vara någon större Einstein för att fatta vartåt det hela kommer att barka. Det är också det luriga med komedier av det här slaget. Alla behöver inte ha vattentäta storys, i många fall handlar det mer om känslan och utförandet och graden på humorn som serveras.

I dagens fall rullar det på en stund innan det börjar bubbla lite. Länge känns det som att filmen står och stampar likt en häst i en startbox, manuset känns aningens ansträngt och lite FÖR konstlat. Nick och Chet käbblar på som kompisar gör, likaså gör Dwayne och Travis som dock skruvar sina karaktärer lite för mycket litet för snabbt vilket innebär att de inte alls blir lika roliga som förväntat. Mer irriterande.

real badass-robbers!

Men, som sagt, det tar sig trots allt en aning ju mer storyn rullar på. Nick får stora problem när han får en bomb fastspänd på sig och får veta att det är 30 minuter som gäller. Sedan smäller det om inte Nick har fixat banken och pengarna. Nu är ju trots allt Nick filmens smarta stjärna, och tillsammans med den tjattrande Chet gäller det att hitta på ett sätt att klara sig ur knipan. Detta leder i sin tur till en del rätt roliga scener, tex på banken där den påtvingade rånarlooken ska visas upp.

In också med ytterligare figurer i historien och till slut är det en ren cirkus av rännande figurer, den ena mer korkad än den andra. Någonstans här i andra hälften vaknar också filmen till liv och levererar humor som är riktigt flabbvänlig i vissa scener, Eisenberg och Ansari har nära till replikerna och lyckas få in ett par riktigt sköna oneliners i den skruvade storyn. Tempot tar sig också och bjuder på ett par underhållande karameller innan den korta speltiden tar ut sin rätt.

Det känns i slutänden som en ytterst ojämn film, med vissa ljusglimtar i humorn och dialogerna. Actionbiten är av den mer vanliga sorten och förvecklingarna lite ansträngt instoppade i manuset. Eisenberg kör sin väldokumenterade snabbkäftade stil uppbackad av Ansari´s eviga tjattrande. Danny McBride och Nick Swardson står för dumheten i filmen och glöm inte gamle Fred Ward´s  inhopp som sur och grinig farsgubbe.

30:Minutes or less känns spontant lite svår att bedöma. Fleischer hade närmare till fullträff  med Zombieland. Här är det lite startsträcka, och det dröjer en stund innan den något tillknycklade historien börjar ta sig så pass mycket att humorn börjar gå hem. Väl där finns det underhållande moment helt klart, och betyget måste ändå bli godkänt med viss mersmak.

The Social Network (2010)

Säg den som inte har Facebook idag. Ja, det FINNS naturligtvis personer som inte gått på hypen eller av andra skäl inte tagit till sig fenomenet. Men visst är det svårt att ihärdigt stå emot det som under ett par år nu verkligen får kallas för en hype. Jag erkänner, jag har Facebook, min särbo, mina ungar, mina kollegor, vänner, till och med min ex-svärmor. Läste någonstans att Sverige ligger i topp vad gäller Facebook-användande. Vad är nu detta? Håller vi på att leva våra liv via statusrader på en sida skapad av en frusterad och egensinnig amerikansk student…!!?

För den som möjligen inte alls har koll på vem som uppfann fenomenet Facebook så finns nu ju den här filmen som en liten reminder. Här historien om hur det började när unge Mark Zuckerberg via en slump (eller bara testosteronfylld vrede) under en kväll skapade embryot till det som nu finns i nästan var man och kvinnas dator. Så, kan en film om en udda datanörd med ambitioner verkligen hålla för långfilmsunderhållning?

Mitt svar blir…jodå. Fast främst kanske tack vare att det är just dagens regissör David Fincher, som tillsammans med Flmrs husgud vad gäller manusförfatteri, Aaron Sorkin, står för grannlåten. Fincher har uppenbarligen insett att det måste till lite dramatik mitt i all tekniknördhet och utgår därför från en punkt i dagens Facebookvärld och väljer att visa skapelsehistorien i tillbackablickar. Den unga, fräscha, entreprenörsandan och engagemanget varvas med scener från konferensrum där Zuckerberg tillsmmans med advokater och annat löst juridiskt folk försöker lösa tvister som uppstått längs resan, dels en stämning från ett brödrapar som anser att Zuckerberg helst enkelt snott idén till Facebook från dem, och dels en stämning från Zuckerbergs barndomsvän och ”meduppfinnare” Eduardo Saverin  (Andrew Garfield) som tycker att han blivit felaktigt bortmanövrerad från den växande rörelsen med den blåvita loggan.

Vissa frågetecken må möjligen sättas angående vad gäller historien som sådan, manuset bygger på en bok vars främsta källa är just…Eduardo Saverin. Kan man möjligen ana en viss vinkling  av det objektiva? Nåväl, i händerna på manus- och dialoggeniet Aaron Sorkin blir det aldrig tråkigt eller enahanda och filmen lyckas faktiskt med konststycket att aldrig tappa i tempo eller intresse. I rollistan finns inget att klaga på och Jesse Eisenberg gör en bra tolkning av Zuckerberg i vilken han lyckas fånga den världsfrånvändhet, hybris och egoism som tycks hemsöka det unga geniet då och då. Justin Timberlake får också visa prov på sina skådistalanger i rollen som entreprenören Sean ”Napster” Parker i en mindre men ack så viktig roll.

The Social Network är underhållande och lyckas hålla sig undan de värsta stilmallarna när en historia från verkligheten ska berättas. Sanningshalten i det som visas upp kan säkerligen diskuteras, beroende på vem du frågar, men i stora drag är det antagligen så här det gick till. Filmen må möjligen ha hypats aningen för mycket, för så revolutionerande bra är den ju inte alls. Mer som ett underhållande bakgrundsmaterial att ha i bakhuvudet nästa gång du loggar in på din Facebooksida och muttrande undrar varför inte just du kom på den här idén…

Zombieland (2009)

Full fart från ruta ett. Rätt okände regissören Ruben Fleischers besök i zombie-träsket resulterar i en tokrolig och snyggt gjord popcornrulle vars enda syfte är underhålla, underhålla och återigen underhålla.
Nörden Columbus (Jesse Eisenberg) har lyckats hålla sig vid liv i ett zombieinfekterat USA endast genom att slaviskt följa sina hemgjorda regler till punkt och pricka,(”Spela inte hjälte”, ”ha bra kondition”, ”skjut alltid två skott i en till synes död zombie” osv).  Han träffar på hårdingen Tallahassee (Woody Harrelson i en galet rolig roll) som mer än gärna spöar zombies samtidigt som han är besatt av äta Twinkies (!) och länsar varje snabbköp han träffar på i jakten på dessa godbitar. De slår sig ihop på en resa längs ett ödsligt USA och träffar snart på syskonparet Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) med vilka kosan styrs vidare mot västkusten och det som möjligen, enligt sägen, kan vara ett zombiefritt område.

En sorts speedad roadmovie om vikten av att hålla ihop och framför allt se upp för zombies i parti och minut. Någonstans letar jag efter en sorts sensmoral i filmen, och kommer fram till att den möjligen är just att bevara en vänskap och att alltid uppskatta de glädjeämnen man råkar på i livet.
I  övrigt är det här en galet snygg film med skön humor och rejält med zombisar som får spö på de mest makabra sätt. Ungefär som ett tv-spel som fått levande bilder. Det är overkligt, det är överdrivet men det är förbannat kul gjort och med en glimt i ögat som sällan skådas på film. Om man vill går det att se vissa likheter med den engelska Shaun of the Dead som kom för ett par år sedan, även om den möjligen var lite mer sofistikerad i sin svarta humor.

Skulle manuset synas lite närmare i sömmarna så skulle man förmodligen upptäcka att det har sina svagheter för att räcka till en längre film än så här. Men det gör faktiskt inget när det utförs så kul och underhållande som det gör. Friska och nya grepp, och sällan har väl en cameoroll suttit så gjutet som när Bill Murray plötsligt också dyker upp.
Finalen utspelas på ett tivoli och aldrig har jag väl skrattat så mycket som åt de olika sätt som finns att eliminera zombies i denna något annorlunda miljö!

Zombieland klockar in på strax under 90 minuter och det känns alldeles lagom för en film av den här sorten. Lekfull med okomplicerad underhållning som främsta mål.
Skrattframkallande!

Betyget: 3/5