Etikettarkiv: Wes Craven

Sep 23 2015

Cursed (2005)

Varulven fortsätter att anfalla bloggen från alla kanter.
Efter ett besök hos den gode filmitch stod det klart att det här en ytterligare en Wes Craven-rulle som gått mig förbi under åren. Tills nu.

Således, Firma-Scream…Craven och Kevin Williamson…slog sina ljushuvuden ihop inför denna story från lala-land Los Angeles. I centrum ett föräldralöst syskonpar och lurig hårig best som i början roamar the hills ovanför LA. Ellie (en HELT felcastad Christina Ricci) sliter med att ta hand om sin lillebror Jimmy (en ung tjattrande Jesse Eisenberg) samtidigt som hon försöker göra karriär i kulisserna bakom en talkshow som produceras i staden. Går väl sådär på alla fronter…typ.

En bilolycka senare drar mardrömmen igång (”vaddå, det var ju en stor hund jag krockade med på den ensliga vägen i fullmånens sken…!!”) Ellie och Jimmy kommer rätt snart att få dras med oönskade effekter från sitt möte med det ”skadade” djuret. Hoppsan! Jaja, ni fattar ju upplägget.
Tänk Scream fast med varulv i stället. Som att Craven plötsligt droppat en idé hos Williamson om; ”att hördudu..om man skulle ta och göra en varulvsrulle med lite fokus på spåniga teenagers och väva in lite mystik a´la vem-är-det-som-är-skum…!? Vad tror du om det? Sno lite plots från dina Scream-rullar vetja!”
”No problems Wes” Det fixar jag till!”

”vänta nu…är det där en fullmåne?!!? jag trodde det var Hollywood-skylten som lyste så starkt!”

Det är standardrutin all over. Upplägget med märkliga filurer runt syskonparet. Effekterna klarar sig någorlunda bra. Nåt Craven ÄR bra på är ju att skapa viss obehaglig stämning i täta scener. Gubben hade blick för det. Helt klart. Dessvärre hemfaller även han i den här rullen åt att trycka in kackig CGI i kombo med lusiga maskeradkostymer, speciellt mot slutet som blir mer av rejält bonkers.
Men vad fan, man ska väl inte analysera för mycket när man frivilligt glor på en rulle som den här.

Nåt som är betydligt svårare att svälja är Ricci´s insats. Hon har fan aldrig varit bra i nåt. Så det så. Lättare då att ta till sig hyperaktive Eisenberg som spelar en typisk Eisenberg-roll. Det är ju förstås också han som har lite koll på läget när det mesta börjar skita sig.

Aldrig astråkigt, men visst är det en rejäl mellanmjölksprodukt från den det gamla filmesset Craven.
Splittrad rulle.

Sep 8 2015

The Hills Have Eyes (2006)

Vi kör en liten homage till den gamle räven Wes Craven!
I form av denna nyinspelning på Cravens originalrulle från 1977. Här är det fransosen Alexandre Aja som står för regi och manus, men Craven fanns minsann med bakom kameran i producentstolen. Gott så.

Aja gjorde fräsigt intryck på mig med den knäppt underhållande Piraya 3D, och fasen om han inte kommer undan med ett litet rävigt flin på läpparna även här! Ni kan ju säkert storyn vid det här laget; familjen på väg med sin snygga silverfärgade husvagn genom den ödsliga New Mexico-öknen (fast den här rullen är inspelad i Marockos öken!).

Aja laddar sin moderna version med ett och annat välbekant namn i rollistan; Ted Levine, Kathleen Quinlan, Emilie de Ravin. Plus en hoper andra nyllen som jag inte direkt känner igen. Och snart kommer de alla att hamna i trubbel. Så, ekipaget rullar vidare efter ett stopp på ett nedgången bensinstation, bästa vägen efterfrågas och det sunkige macksnubben är en filur man måste se upp med. Vilket våra turister icke gör. En detour senare är helvetet löst i öknen och det handlar om att överleva. Om det ens går.

Simpelt upplägg. Egentligen ganska tramsig story, men tusan om inte vår vän Aja fyller speltiden med idel spänningsmoment!
Ja faktiskt! Han lyckas med konstycket att ta den gamla storyn från Craven och blåsa lite snyggt modernt liv i de slitna manussidorna. Ganska gorigt javisst, storyn bangar inte för köttiga detaljer. Men det görs oerhört effektivt och ”snabbt” i visualiseringen, så pass att det aldrig är någon risk för att rullen och dess effekter ska kännas B-träskigt.

Filmen är effektiv och rapp. Lika mycket som det är en horror-story…lika mycket blir det en spänningsthriller. Speciellt när en av huvudkaraktärerna liksom kliver upp till utmaningen och genomgår någons slags märklig inre förändring.

människans bäste vän. även i dårarnas wasteland.

Första delen av rullen är bäst, med oväntade överraskningar och allmän olustkänsla. Senare hälften mer råös och actionbetonad, fast på ett jäkligt engagerande och smutt sätt.

Aja´s version av denna gamla klassiker känns både uppfriskande och proffsigt tillverkad!
Det trodde man inte!
I alla fall inte jag.

Aug 22 2011

Scream 4 (2011)

Elva år sedan sist. Och ett par rejält urvattnade uppföljare om du frågar mig. Man kan inte säga annat än att Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson är rätt modiga. Fast sanningen är väl att förklaringen stavas dollars.

Att dra runt Scream-konceptet ännu ett varv kan också tyckas både idiotiskt och lite utmanande på samma gång. Själva överraskningsmomenten och det fräscha som originalet en gång i tiden bjöd på är ju sedan länge borta, så här gäller det att hitta på en liten annan twist samtidigt som målgruppen ska känna igen sig i det de ser. Williamson ska ha cred för att han lyckas väva in en historia som följer huvudpersonernas utveckling och åldrande på ett rätt ok sätt. Kul också i sammanhanget att samtliga inblandade huvudfigurer återvänt till sina roller. Å andra sidan är det väl möjligen så att några andra större åtaganden inte direkt haglar över dem…

In på banan naturligtvis också med ny mördare som ikläder sig den klassiska ghostface-masken. När nu historien tar fart igen återvänder Sidney till Woodsboro, den numera ökända lilla staden, och ett sista stopp på en boklanseringsturné där hon marknadsför en egenhändigt komponerad bok om sina upplevelser och hur göra för att återvända till ett lyckligt liv. Naturligtvis finns det också någon som inte alls har samma uppfattning som Sidney och tänker se till att stoppet i den lilla staden blir hennes sista anhalt i levande livet.

Craven ger sig inte på att skapa några nymodigheter, snarare återvänder han till beprövade berättargrepp och infall. Vilket gör det lite hemtamt och bekvämt, men också rätt oengagerande. Manuset erbjuder som vanligt en uppsjö av metasnack runt film, och skräckfilm i synnerhet, vilket också tyvärr förstärker upprepandets förbannelse  ju längre historien rullar på. Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette gör alla vad som förväntas av dem och går sällan (läs: aldrig) ur sina väl invanda spår när det gäller karaktärerna.

Filmen gör sitt bästa för att (som vanligt) leka med det klassiska konceptet ”vem är den skyldige”, diverse personer får sätta livet till i blodiga scener, men som sagt…det känns mättat och urvattnat. Som om man egentligen inte bryr sig så speciellt mycket om utgången på filmen. Formulär 1A i den här genren gäller fortfarande, utan några som helst avsteg.

Scream 4 är förvisso rutinerat tillverkad av Wes Craven, dock rätt ointressant som historia och den allmänna känslan är att det finns en smärtgräns för hur långt ett koncept egentligen kan drivas. Inte dålig, men icke engagerande på någon front. Svagt godkänd som förströelse för stunden och bäst i början då den driver med hela formatet filmserien är stöpt i.

 ”You forgot the first rule of remakes…. don’t fuck with the original!”

Aug 12 2011

Red Eye (2005)

Ibland behövs det inte så mycket för att en historia ska bli rätt underhållande. Inte ens en längre speltid.

Wes Craven vet antagligen vid det här laget i karriären hur man sållar i floran av idéer och uppslag som ramlar över en, vad som kan tilltala och möjligen gå hem hos en filmtörstande publik. Historier om utsatta, enskilda, individer vars agerande kommer att få konsekvenser på ett större plan torde ha varit populärt att skildra sedan Hitchcock  fulländade denna stil i sina glansdagar.

Här nu en historia om den unga kvinnan i karriären som kommer att få visa upp mer jävlaranamma än hon möjligen trodde att hon hade inom sig. Lisa (Rachel McAdams) har varit på släktbegravning i Dallas, och för att hinna hem till det väntande jobbet som uppskattad hotellmanager i Miami tvingas hon ta det gryningstidiga flyget det s.k. ”red eye”. Inte blir det bättre av att hon inte direkt gillar att flyga, men det hela vägs upp en aning av hon får platsen bredvid den trevlige Jackson (Cillian Murphy) som effektivt charmar reservationen av Lisa.

Storyn är förvånansvärt enkel så här långt, nästan lite alldaglig och familjär. Craven och manuset låter oss dock strax ana att bistrare tider väntar när Jackson visar sig vara en psykopatisk hitman som har en plan med Lisa, vilken inbegriper att hon under hot om vedergällning mot hennes far får order om att göra precis som Jackson säger. Den förut så avslappnade stämningen är alltså på ett litet kick förbytt till rena obehagligheter när det visar sig vad Jackson har för illavarslande planer i tankarna.

Trots sitt enkla och nästan simpla upplägg blir det riktigt spännande. Sidostoryn och orsaken till Jackson´s agerande matas fram med små bitar i taget, men känns inte som det viktigaste i berättelsen. Istället är det hur Lisa hanterar situationen och försöker hitta på en lösning på det oerhört begränsade utrymmet de befinner sig i. McAdams är riktigt bra som kvinna i nöd som till slut inser att det bara finns ett sätt att lösa problemet, genom att lita på sin egen instinkt och bli en donna med driv i. Cillian Murphy har jag ett gott öga till lite allmänt så där och det är jäkligt underhållande att se honom i en roll där han får frammana lite psykotiska drag som blandas med en inneboende charm.

Red Eye leker med spänningen, rätta val och att allt sker i precis rätta ögonblicken. Utgången mellan envigen hos Lisa och Jackson har betydelse för den större handlingen, men det är hos dessa två fokuset tacksamt nog ligger. Även om historien möjligen kan lastas för lite ologiska inslag håller Craven det lätt, okomplicerat, intensivt och actionbetonat under den korta speltiden. Filmer i  nästan-realtid kan vara nöjsamma när rätt förutsättningar ges. Som här. Ibland blir det simpla det underhållande.

“Sometimes bad things happen to good people.”

Aug 19 2010

The Last House on the Left (2009)

Ack dessa nyinspelningar. Visst har det väl gått lite överstyr ändå? Eller är det möjligen så att jag tillhör en annan generation där originalen känns mer ”heliga” än för dagens filmslukande målgrupper? Tja, det må väl vara hur det vill med det då, men filmbolagen ser såklart chansen att tjäna in storkovan på ett redan beprövat recept. Här nu då en film som är en uppfräschning av Wes Cravens gamla original från -72, som i sin tur tar avstamp i Bergmans (faktiskt) gamla Jungfrukällan, en historia om hämnd enligt begreppet ”öga för öga”,  från 1960. I denna nya, friserade, version ser vi Mari (Sara Paxton) som tillsammans med sina föräldrar har tänkt att tillbringa en tid i det avlägsna semesterhuset vid den fridfulla sjön. Mari vill förstås in till det lilla samhället och träffa kompisarna, och föräldrarna (Tony Goldwyn/Monica Potter) ser chansen till lite tid på tu man hand om man säger så. Mari får dock anledning att ångra sig när ett synnerligen brutalt värstinggäng under ledning av den förrymde psykopaten Krug (Garret Dillahunt) kidnappar Mari + väninna, kör ut dem i skogen, våldför sig på dem (obehaglig scen) och lämnar dem att dö i vildmarken.

Likt de flesta slasher/rysare/brutala thrillers följer filmen konceptet till punkt och pricka. De oskyldiga mot de brutala och onda som på alla sätt verkar ha övertaget. Det intressanta i den här storyn inträffar dock i samma ögonblicket det förrymda gänget tvingas söka skydd undan ett våldsamt oväder i skogen och förirrar sig fram till just det hus där Maris föräldrar som bäst håller på att komma i stämning. Extra delikat blir det också när det visar sig att Mari överlevt och lyckats ta sig hem till huset på egen hand. Egentligen inte svårt att räkna ut vilka svängar en sådan här film tar, men regissören Dennis Illiadis gör det på ett förvånansvärt underhållande sätt, och förklär den simpla historien i en rätt underhållande kostym som lyckas hålla den billiga känslan borta. Att Maris föräldrar dessutom inte alls är så hjälplösa och skrämda av inkräktarna hjälper förstås till att höja historien lite. Tvärtom tar de saken i egna händer och ger de oönskade gästerna en rejäl match om husfriden. Tacksamt nog hemfaller inte filmen åt snabba MTV-klipp utan låter kameran dröja kvar och lyckas fånga laddningen och stämningen. När det gäller skådisarna känns Dillahunt klockren som galningen Krug , Tony Goldwyn och Monica Potter ger lite extra tyngd åt rollistan och de gör sina föräldrar till ett plågat men beslutsamt par. I övrigt ganska förväntade insatser av de andra birollsinnehavarna, kanske med ett litet plus för Sara Paxton som den tappra dottern Mari.

The Last House on the Left är faktiskt ett spännande och gediget hantverk, utan några direkta slöa partier. Snyggt filmat med effektfulla händelser. Våldet är aningens rått, men ändå inte så det går över gränsen och blir smaklöst. Intrigen må vara enkel, men manuset tar tillvara på förutsättningarna som ges och underhållningsvärdet blir onekligen lite oväntat ganska tillfredsställande och ytterligare ett bevis på att nyinspelningar KAN vara rätt lyckade.

Betyget: 3 (-)