The Innkeepers (2011)

Rysare, komedi, rysarkomedi eller bara lite allmänt obehaglig?
Tja, det är inte helt lätt att kategorisera in dagens underhållning. Under sin speltid hinner den med att byta skepnad både en och två gånger och frågan är i slutändan om man är så jäkla underhållen som man trott man skulle bli… eller hade velat bli?

Hotellet Yankee Pedlar Inn sjunger på sista versen och ska slå igen. De sista dagarna som öppet bebos det vackra men ack så ålderstigna stället endast av ett fåtal gäster, typ två. För markservice och skötsel i denna elfte timme står Claire och Luke. De två gnabbas, diskuterar livets vedermödor, slösurfar på datorn och verkar se de kommande dygnen som en total waste of time men med lättförtjänta pengar.

I brist på bättre aktiviteter börjar Claire snoka lite mer i legenden om det husspöke (naturligtvis) som sägs hemsöka korridorerna i tid och otid. Kan det möjligen ligga någon sorts sanning i att mystiska saker faktiskt HAR hänt på hotellet…?
Upplägget är busenkelt, nästan lite löjligt tunt, men de två huvudrollsinnehavarna Sara Paxton och Pat Healy ser ändock till att det blir ganska trivsamt i deras sällskap.

Dagens regissör Ti West satsar ovanligt mycket av filmens speltid på att bygga upp en sorts intim avspänd stämning med Claire, Luke och hotellets interiörer, vilket också till och från gränsar till parodins tecken då det faktiskt ser ut som det börjar hända saker som inte riktigt går att förklara. På pluskontotot finns dock att trots att hotellet uppenbarligen ligger mitt på en bebyggd stadsgata, kryper känslan av isolering och avskärmande från verkligheten på med jämna mellanrum.

Vibbarna mot The Shining känns också uppenbar och i ett sämre humörtillstånd skulle man nästan kunna kalla det för en plump stöld, dock med en scenografi som lyckas trolla fram det murriga och olycksbådande enligt det programenliga manuset.

ficklampa och källartrappa. naturligtvis.

Paxton och Healy står för stabila insatser i sina roller och får god hjälp av Kelly McGillis, hotellgäst som (lägligt nog) tycks ha lite tumme med krafterna från den andra sidan (och nog för att det var lääänge sedan Top Gun var på tapeten, men herregud vad gammal McGillis har gått och blivit!)

Den som här nu väntar ren och skär skräck här blir dock gruvligt besviken. West satsar mest på spekulationer och stämningsbygge och en sorts ironi som man inte vet om man ska ta på allvar eller inte. Med ett getöga på klockan konstaterar jag att det är först under filmens sista tio minuter det hettar till ordentligt, men inte ens då blir jag riktigt nöjd och känner mig lämnad med alltför många frågor och oklarheter.

The Innkeepers känns i sina sämsta stunder som ett utdraget tv-avsnitt.
Intressant nog ändå att för att sitta kvar till slutet, men det känns som om West blåser mig på vad som kunde ha varit betydligt mer kurande rysligheter med tanke på förutsättningar och ramhistorien. Och som vanligt har folk väldiga problem att hålla sig från källare och andra lömska utrymmen.
Trots uttalade varningar.

The Last House on the Left (2009)

Ack dessa nyinspelningar. Visst har det väl gått lite överstyr ändå? Eller är det möjligen så att jag tillhör en annan generation där originalen känns mer ”heliga” än för dagens filmslukande målgrupper? Tja, det må väl vara hur det vill med det då, men filmbolagen ser såklart chansen att tjäna in storkovan på ett redan beprövat recept. Här nu då en film som är en uppfräschning av Wes Cravens gamla original från -72, som i sin tur tar avstamp i Bergmans (faktiskt) gamla Jungfrukällan, en historia om hämnd enligt begreppet ”öga för öga”,  från 1960. I denna nya, friserade, version ser vi Mari (Sara Paxton) som tillsammans med sina föräldrar har tänkt att tillbringa en tid i det avlägsna semesterhuset vid den fridfulla sjön. Mari vill förstås in till det lilla samhället och träffa kompisarna, och föräldrarna (Tony Goldwyn/Monica Potter) ser chansen till lite tid på tu man hand om man säger så. Mari får dock anledning att ångra sig när ett synnerligen brutalt värstinggäng under ledning av den förrymde psykopaten Krug (Garret Dillahunt) kidnappar Mari + väninna, kör ut dem i skogen, våldför sig på dem (obehaglig scen) och lämnar dem att dö i vildmarken.

Likt de flesta slasher/rysare/brutala thrillers följer filmen konceptet till punkt och pricka. De oskyldiga mot de brutala och onda som på alla sätt verkar ha övertaget. Det intressanta i den här storyn inträffar dock i samma ögonblicket det förrymda gänget tvingas söka skydd undan ett våldsamt oväder i skogen och förirrar sig fram till just det hus där Maris föräldrar som bäst håller på att komma i stämning. Extra delikat blir det också när det visar sig att Mari överlevt och lyckats ta sig hem till huset på egen hand. Egentligen inte svårt att räkna ut vilka svängar en sådan här film tar, men regissören Dennis Illiadis gör det på ett förvånansvärt underhållande sätt, och förklär den simpla historien i en rätt underhållande kostym som lyckas hålla den billiga känslan borta. Att Maris föräldrar dessutom inte alls är så hjälplösa och skrämda av inkräktarna hjälper förstås till att höja historien lite. Tvärtom tar de saken i egna händer och ger de oönskade gästerna en rejäl match om husfriden. Tacksamt nog hemfaller inte filmen åt snabba MTV-klipp utan låter kameran dröja kvar och lyckas fånga laddningen och stämningen. När det gäller skådisarna känns Dillahunt klockren som galningen Krug , Tony Goldwyn och Monica Potter ger lite extra tyngd åt rollistan och de gör sina föräldrar till ett plågat men beslutsamt par. I övrigt ganska förväntade insatser av de andra birollsinnehavarna, kanske med ett litet plus för Sara Paxton som den tappra dottern Mari.

The Last House on the Left är faktiskt ett spännande och gediget hantverk, utan några direkta slöa partier. Snyggt filmat med effektfulla händelser. Våldet är aningens rått, men ändå inte så det går över gränsen och blir smaklöst. Intrigen må vara enkel, men manuset tar tillvara på förutsättningarna som ges och underhållningsvärdet blir onekligen lite oväntat ganska tillfredsställande och ytterligare ett bevis på att nyinspelningar KAN vara rätt lyckade.

Betyget: 3 (-)